Mer femdom och bloodplay, som innehåll...

4. Järndraken

 

Det låg tre små öar utanför Shemmiz kust en god dags seglats från hamnen Mag-Agog. Öarna var små och obebodda utom av fåglar och en art amfibiska ödlor vilka ibland vilade på de av vågor hårt piskade skären. Kring grunden omkring dessa låg dyner, vita och gnistrande av finaste sand. Sjömän undvek dessa öar, kallade Eldsgrundet eftersom dom sades vara hemsökta. Det fanns sålunda ingen vidare anledning att landstiga här eftersom det dessutom saknades vattenkällor på öarna. Annat än regnpölar bland den sparsamma vegetationen av palmer och buskage. 

 

På den större ön av de tre, stod en slags tornruin. Trettio fot högt och något lutande. Det urgamla tornet var konstruerat av en svart stenart och det stack upp ur havet likt en nagel från en pestsjuk. Sjöfåglarna häckade på det så att toppen av tornet alltid var täckt av deras vita spillning. Vilken rann ner över det och fick det att se ut som ett finger med en faktisk nagelrand. En urgammal trappa slingrade sig runt tornet uppåt så att man kunde gå upp om man ville och speja från toppen. En del trodde att det kunde ha varit en gammal fyr snarare än ett torn. Isåfall välplacerad att varna för grundet. Men ingen visste vem som en gång byggt den. Öarna var dessutom belägna på långt avstånd från alla andra sjöleder. Så tornet utgjorde ett litet mysterium och kanske var det detta som var ursprunget till alla spök-legenderna. 

 

Pirater å andra sidan. Hade alltid lagt till här. Det var farlig plats att segla kring vid dåligt väder så klokt folk undvek ön. Men utmärkt just därför av samma anledning att gömma sig på. Att ha hemliga möten på. Att gräva ner skatter på. Här, just idag på en av stränderna höll man nu öråd bland de Öströnska piraterna och deras nyare rekryter. De senare hade jämlik röst eftersom de alla tillhörde det Röda Brödraskapet. 

 

Den tremastade Djonkhen låg ensam för ankare i den smala viken och Kapten Pinanal blickade gillande mot sitt skepp, Järndraken från där han stod på stranden. Medan sjöbrisen blåste i hans svarta sidenmantlar. Vid hans sida stod den märkliga Lumurianska kvinna som kallades Moorkck-lu. Hennes guldröda hår glänste vackert och sällsamt i skymningssolen. Bland besättningen på Järndraken var hon en respekterad medlem, kanske mer så än sin kapten. En sjöhäxa. Kapabel att använda sin svartkonst för att ge Järndraken den tur alla sjömän så väl behövde. Kauthaias sjöfarare hade ju också överlag ett öppnare sinne inför magi än vad många andra nationers sjömän hade. Så de hade mer än gärna en vis, lärd person ombord för att vägleda deras sjöfärder. Något som många andra folk skulle förfasa sig över. 

 

Däremot bland dem ombord som kände till legenderna om det forntida Lumuria var Moorkck-lu långt mer fruktad lika väl som hett älskad. Dessa levde i ett tillstånd av en förlamande skräck  lika väl som på samma gång en djup hemlig pervers åtrå inför den skrämmande, vackra sjöhäxan. Av den Kauthaianska delen av besättningen kunde man säga att dryga hälften hade sådana tankar och de balanserade invid vansinnets brant på grund av dessa.

 

Moorkck-lu å andra sidan uppmuntrade sånt. Sjöhäxan fann det kanske vara ett roande tidsfördriv under resan. Hon sneglade ofta under resorna uppskattande och menande med blickar som inte kunde missförstås mot somliga av sjömännen. Men ingen vågade att söka sig till hennes koj. De som hitintills trotsat Kapten Pinanals förbud att göra det, hade alla hittats döda nästa morgon. Men dom kunde ju inte låta bli att drömma om det. Vända sig efter henne när hon passerade på däck. Titta upp mot den halvöppna västen för att hoppas skymta ett naket bröst när de skrubbade däck vid hennes fötter. Eller dregla över den smärta rumpan när hon böjde sig över relingen för att blicka ut över havet. De levde till hälften i rädsla och till hälften i förälskelse. De höll samtliga på att sakta bli galna. Ett krypande tillstånd som alltmer förvärrats under resan från Kauthaia. 

 

Detta var ett av skälen till att Kapten Pinanal tvingats nyrekrytera under färden och snabbt tystat ner frågor om gamla mörka Lumurianska legender och myter. 

 

***

 

En sådan rekryt hade varit en fribytare vid namn Alezran Untiago, den andra Ztringaranske sjörövaren som Kapten Pinanal någonsin rekryterat. Han steg ombord från en strand någonstans utanför Kuhk-kusten i söder. Alezran mönstrade ombord eftersom hans piratgalär skadats svårt i strid mot de svarthyade piraterna från Slynir-öarna. En vecka senare togs en Barbachan vid namn Natio de Erectio, ombord. En nyligen frisläppt fånge från en Styxxisk hamn. 

Ombord, började Ztringaranen och Barbachanen omedelbart att bråka och gräla. Om allt möjligt. Särskilt när Moorkck-lu var i närheten för att de båda två hoppades imponera på henne. Rivaler från två piratflottor som de var hade de den saken gemensamt att båda förlorat sina hjärtan till sjöhäxan vid första anblicken. Den andre Ztringaranen som Pinanal lejde senare längre norrut, den kallad Xyliztran Aljatitta, hade inte ännu rekryteras då. Denne mer sansade man hade fått en förvarning från sin Kapten och många svåra hotelser innan han mönstrade ombord och därför ansträngt sig för att inte titta för länge på henne åt gången. 

 

Däremot Alezran likaväl som Natio var båda hetsiga unga män och de gillade att höja rösterna för att utmana den andre. Allt för att synas när Moorkck-lu passerade förbi på däck. Till slut urartade det med nästan dagliga slagsmål och vadslagning från Kauthaianerna som följd. Ja, de gillade sina spel. Redan då började Kapten kanske ana att resan börjat tära på besättningens disciplin och arbetsmoral. Eller var det något med den mentala hälsan redan? Men han drog inga sådana slutsatser om den Lumurianska sjöhäxan. Inte än. 

 

Moorkck-lu hade intresserat följt de båda unga männens tuppande beteende som en form av underhållning. Tills hon en morgon viskade löften om kyssar och belöning i Alezrans öra. Senare en annan mer vulgär i Natios. De blev som galna och utmanade den andre på duell till döds. Sjöhäxan hade distraherat Kapten Pinanal med navigationsfrågor och lämnat honom vid kartorna i kaptenshytten. För att gå ut och titta på duellen. 

 

Ztringara, känd för sin fäktkonst och ridderlighet representerades väl av Alezran av Untiago. En långsmal vig duellist med det typiska långspetsiga svärdet som vapen. Han bar ett bländande leende i det mörka ansiktet och de livliga kolsvarta ögonen strålade alltid av glädje vare sig han dräpte eller sjöng kärleksvisor på däck. Skulle hon välja honom? Hans bringa hävde sig av stolthet när hon kom och lutade sig över bryggan med hakan stödd i händerna för att se honom kämpa. 

 

Natios de Erectio var nog å andra sidan trots allt den stiligare av de två skulle många nog ha tyckt. En satt muskulös ung sjöman med färggranna tatueringar över sin bara överkropp. Han slogs med dolk och yxa. Moorkck-lu tycktes le nickande mot dom båda. Men de unga dårarna inbillade sig att den hon föredrog givetvis inte var någon annan än han själv. Runt om hade de vadslagande Kauthaianerna samlat odds och placerat vaktposter så att man kunde varna om Kapten kom ut och försökte avbryta. 

 

Hon hade skrattat. "Börja!", och tagit av sig sin väst för att signalera starten med den. Synen av hennes perfekta mörkhyade bröst fick Natios att tappa sin yxa och Alezran sänkte sitt svärd till däck. Moorkck-lu hade kastat med håret och skrattat högre. Det fanns en särskild ondska i det skrattet. Som noterades av de få äldre och klokare piraterna vilka sakta drog sig undan spektaklet. En av dom, bestämde sig för att varna Kapten Pinanal. Men valde att göra det så försiktigt han bara kunde av rädsla för sjöhäxan. Därför tog det sin tid. 

 

Ett vrål av jubel hördes från de övriga piraterna när Moorkck-lu stod halvnaken på bryggan och putade sin eggande överkropp i syndigt frestande andemening. 

 

"Dräp varandra nu. Vinnaren får dela min bädd.", hon drog händerna sensuellt genom håret och kramade sedan sina egna bröst. Orgiozern blev vild och slet till sig yxan. Det första hugget klöv luften och slet upp ett rivande sår i Alezrans svarta sidenskjorta. Ztringaranen vrålade till av smärtan men undvek ändå vigt de följande aggressiva huggen. Både från dolk och yxa. Alrezan duckade skickligt och manövrerade sig i en cirkel kring Natios medan de övriga piraterna flyttade sig och hoppade undan ur deras framfart. Hejandes på sin förkämpe som de satsat många mynt på. Samtidigt som de hett önskade att de också hade en chans att bjudas in till Lumurianskans hytt den aftonen. De drevs därför lika mycket av avund och kom att knuffa till de duellerande om de kom åt. Det gjorde fäktnings-ringen successivt mindre. Men, nu rullade Ztringaranen över däck och när han kvickare än en katt ställde sig i garde höll han sitt fäktsvärd redo. 

 

"Nu börjar vi på riktigt, smutsige Barbacha-hund.", efter de stolta orden tog Alezran snabbt ledningen trots sitt sår över bringan. Det var bara ytligt. Vilket man kunde säga vara tur i oturen. Orgiozern parerade med dolken och ibland med yxan. Han försökte fånga den längre klingan mellan dom och bryta den från Ztringaranens grepp, men han tvingades bara backa. Det längre vapnet hade definitiva fördelar i en duelliknande strid. Det kunde alla se. Moorkck-lu skrattade förtjust när Natios rygg drämde i bryggan precis under henne, och nu kunde han inte retirera mer. 

"Duktig...duktig, kämpa! Kämpa om mig!"...

 

Att stå så nära den Lumurianska skönheten fick Alezran att tappa fokus. Han hade tagit ut segern i förskott redan och blixtrade till ett leende i det svettiga ansiktet och bugat artigt, i sin dårskap. Vilket gav Orgiozen en ny chans. Denne kastade sig åt sidan och hoppade upp på styrbords reling. Ztringaranen svor hårt och förföljde. Men den snabbe Natios kastade sig i ett tågvirke och svingade sig över däck där han hade mer svängrum nu. Kauthaianerna hoppade åt sidan medan fäktningen började om, ännu mer intensivt. Stål klingande hårt mot stål i blixtsnabba riposter och kontringar. Orgiozern drev på offensivt medveten om att han måste överbrygga avståndet och ta duellsvärdets fördel i räckvidd ifrån Ztringaranen. Den senare förstod dock vad Natios försökte och lät honom slugt trötta ut sig mer och mer... 

 

Plötsligt stannade båda upp. Deras kroppar blänkte av svett och Alezrans lika mycket av blod. Andningspausen kom från att hon hade stigit ner på däck. Alla förblev tysta av förvåning. De stirrade på henne när hon ställde sig helt nära och verkade lukta över Natios de Erectios nakna bringa. Båda kombattanterna hajade till och backade ett steg när sjöhäxan sen enkelt örfilade Alezran Untiagos klinga från handen. Hon gjorde därefter likadant mot Natios. När de båda var avväpnade smekte Moorkck-lu med en långsam rörelse händerna över deras hävande skuldror tills hon greppade båda mjukt i nackarna. Lumurianskan kunde lika gärna ha använt en hävstång av järn, de kunde inte göra motstånd. Sakta förde hon dom närmare sig i en omfamning och kysste dem båda. 

 

Kauthaianerna stirrade fascinerat även om några svor över att ingen spelat på oavgjort eller att båda skulle vinna. Alla förlorade alltså. Men de vågade inte protestera. Utan kunde bara se på med stor avund hur sjöhäxan vände sig och tog de båda väströna piraterna till sin privata hytt, med en hand på varderas rumpa och med klämmande fingrar. De gick tysta lydigt med böjda huvuden och dörren bakom dom stängdes. De skulle aldrig ses igen levande, någon av dem. 

 

Moorkck-lus blå ögon lyste svagt i mörkret inne i hytten. Det fanns här en enkel bädd och ett bord med en lykta på. Hon tände den. Några döda råttor låg blodiga i ena hörnet av hytten. Alezran och Natios tittade på varandra en gång undrande. 

"Klä av er.", sade hon och satte sig sakta på bädden. De skyndade då att rafsa av sig bälten och hosor. Båda hoppade in i varandra när de skulle få av stövlarna. Lumurianskan skrattade till. Hon reste sig och gick först fram till Ztringaranen. Moorkck-lu höll hans axlar stadigt och slickade sen tungan girigt uppför såret som fortfarande blödde från hans bringa. Alezran blundade och bet i hop tänderna av smärtan. Sen frustade Ztringaranen till ett stön när hon greppade hans stenhårda kön. Natios väntade ivrigt på sin tur och gjorde ansats att lägga händerna på hennes rumpa bakifrån där hon stod lätt framåtböjd och långsamt slickade i sig blod. 

 

"Backa!", hon fräste och de svagt självlysande ögonen brann till. 

"Ja, givetvis.", stammade Orgiozpiraten. 

"Vänd dig om. Stå vid bordet istället och vänta på din tur.", hon pekade surt. Så Natios vände sig och ställde sig vid lampan. När han till slut vågade att vända sig så stod hon plötsligt rakt framför honom. Barbachanen hajade till och backade in i bordet så han nästan välte lyktan. En blick mot Alezran sade honom att Ztringaranen verkade stå som försjunken i en drömvärld borta i hörnet. Med sin bultande lem hårt erigerad framför sig. 

 

"Stå stilla.", Moorkck-lu stirrade stint in i hans ögon och höll upp Barbachanens egen dolk. 

"Naturligtvis, allt ni önskar.", nickade Natios och kostade på sig ett charmerande leende för att försöka få henne på bättre humör igen. Det fungerade delvis. Men det hindrade henne inte från att skära ett långt skärsår över hans axel och arm. 

"Mina tatueringar?", han drog efter andan av smärtan.

"De är bättre så här.", Lumurianskan slöt ögonen och slickade sen tungan in i såret med ett mörkt utdraget stön. Med tungan helt röd av blod tvingade hon sen till sig en kyss. Han kunde smaka sig själv. Någonstans ville han fly eller försvara sig. Men det var långt borta och försent. Natios befann sig nu i samma drömvärld som Alezran. 

 

Hon tog ett steg tillbaka och torkade liderligt sin mun med handloven så att blodet smetade över käken. Sedan klädde hon av sig helt naken. 

"Ni är det vackraste jag skådat.", mumlade barbachanen i sin halvdröm. Moorkck-lu log nöjt av komplimangen. 

"Kom!", Natios flämtade till när hon tog hans lem i handen och ledde honom i den som ett koppel mot sängen. Hon gjorde likadant på Alrezan. 

 

När de halvlåg mot väggen på den smala bädden. Sjönk hon ner på huk och började fascinerat att dra lätt ryckande i deras bultande lemmar. Hon såg inte på deras kön som en normal kvinna. Det påminde mer om blicken hos en nyfiken katt eller ett rovdjur. Hon lekte med deras kött. Efterhand rörde sig händerna snabbare. De kände över hela organet och rev över männens muskulösa kroppar med girig längtan. 

 

"Om du ejakulerar förtida, min vän. Dör du plågsamt.", sade hon och tittade upp mot Alezran. 

"Jag förstår, helt och till fullo.", han nickade snabbt. Skrämd, men helt oförmögen att agera. 

Sjöhäxan stönade och gapade stort. Sög in hans lem sakta med andra handen hållandes i Natios samtidigt. 

"Ballux och Mittria!", Alrezan stirrade upp i taket och gjorde att grymtande läte av njutning. Han fick hålla i sin nacke hårt med handen för att bibehålla behärskning. Det krävdes hela hans viljestyrka att hålla tillbaka och det skulle inte gå mycket längre. Moorkck-lu kände nog hans försats komma och avslutade...hon rynkade ögonbrynen varnande innan hon sakta vände sig mot Natios. 

"Min är bättre!", flåsade Barbachanen av upphetsning när hon började suga. 

 

"Det är bättre om ni inte säger något alls, dårar.", fräste rösten till, men ansiktet var dolt av det guldröda håret som svallade över hans skrev. Hon fortsatte. 

"Jag, jag kan inte. Kan inte hålla!"...

Moorkck-lu fräste till ilsket och hon rev straffande tre nya sår med sina naglar över Orgiozerns bröstkorg. Lumurianskan lutade sig tillbaka igen och började sakta att dra i båda deras stakar. Men hennes ansikte var fortfarande dolt av det guldröda hårsvallet.

 

"Ni är ovärdiga."

"Helt och hållet."

"Ingen ombord är värdig er!", stammade de fram med skräckblandad förtjusning. 

 

Sedan blev allt svart...

 

***

 

Moorkck-lu hade alltså inte alltid seglat med Järndraken. Detta var hennes första resa med Djonkhen som ju fortarande var pågående. Ända från de Öströnska haven till det avlägsna Shemmiz gröna kuster hade den varit både lång och farofylld. Här hade hon väglett Järndrakens besättning ut ur många farors nålsöga. Hon hade förutspått stormar och stiltjen. Bistått med navigation när det varit dålig sikt. Varnat för isberg. Varnat för okända grund och hjälpt till att sköta fartyget. Till exempel genom att föreslå små förbättringar och ändringar hela tiden. Kapten Pinanal, sade ofta. Att inget skepp trotsat den bistra västanvinden ända från Kauthaia till hit på så kort tid och så pass smidigt någonsin förut. Samtidigt, hade han vägrat yttra det riktiga skälet till varför Moorkck-lu hade följt honom hela denna långa resa till att börja med. 

 

En dag hade hon bara klivit ombord på däck. Stirrat Kapten Pinanal i ögonen och så hade hon helt enkelt bjudits ombord och senare in i det röda brödraskapets sällskap. Pinanal och Moorkck-lu hade därpå stängt in sig kaptens kajuta under flera dygn och där haft hemliga överläggningar. Besättningen utanför hade tyckt sig höra grova kopulationsläten och märkliga skrik natt som dag. Men inte vågat ingripa. Med sig hade hon burit den speciella asätande papegojan. Svartfjädrad och rödögd med en gams kalla mördarblick, var den inte en uppskattad maskot ombord. Men Moorkck-lu hade skänkt den som gåva till Kapten redan första dagen ombord och han uppskattade den mycket det kunde alla se. 

 

Järndraken hade varit en relativt nybyggd skuta då för ett år sedan. Kapten Pinanals gamla förutvarande skepp hade i och för sig varit mycket större och bättre beväpnat. De hade seglat i en eskader om tre djonkher och de övriga två hade varit mindre till storleken. En enmastare, halvgalär och en tvåmastad snabbseglad piratskuta. Men en natt hade den stora piratdjonkhen som kallades Gröna vinden, exploderat i ett moln av eld. En våldsam brand som sänkte den med hela krigskassan. 

 

Många hade avlidit och än fler skadats svårt. Somliga mer lindrigt och de seglade numera med Järndraken istället. Dessa ärrade män och kvinnor visste nog vem som hölls ansvarig för den 'olyckan'. Ja, det var ingen annan än lilla Tijin. Den hatade piratsystern som sprängt deras flaggskepp i luften. Ett nidingsdåd av rang. Man var övertygad om att hon handlat på uppdrag av fientligt sinnade konkurrerande pirater eller rent av Kauthaiarikets hatade örlogsflotta. I väst hade hon kallat sig Lolanaz efter sin flykt. Men inte ens detta och de ofantliga avstånden kunde hindra Kapten Pinanals hämnd. Det gladde dom sig åt. 

 

Just nu stod Tijin bredvid sin kapten och fader och såg skamset ner i sanden framför sina stövlar. Samtliga trettiofyra närvarande pirater i klungan mittemot dem blängde som vanligt med sina brinnande ögon fokuserade på henne. Så snart de lyckades möta och fixera hennes ängsliga blick. Kukhuluz, det röda brödraskapets gud allena visste nog inte allt dom planerade att göra med henne när tiden nu väl var inne.   

 

 

Nu var Tijin avfällingen, eller Lolanaz åter i deras klor. Krutdykaren, knivfäktaren, hans egen dotter. En förrädare, kodbrytare och brodermördare inom sitt kollegium. Lolanaz var dock långt ifrån Pinanals enda dotter. Han lär ha haft trettiotvå stycken som hon kände till. Eller mer än så brukade han skryta. Men Lolanaz hade varit den bästa dykaren. De flesta krutdykare var ju kvinnor. De skickligaste också, och Lolanaz var dessutom den bästa oljeblandaren och besvärjaren. Inte bara råvaran och dyra oljor utgjorde ingredienserna till krut i tidens era, utan även svartkonst. Det var inte ofarligt att tillverka den heller. Brand på en båt, var alltid en livsfara. Men hantering av krutalger ökade riskerna mångfaldigt. Detta var Lolanaz försök till ursäkt och försvar... 

 

"Jag svär vid Kukhuluz röda hand. Jag svär vid den gula dödskallen och vid Shemmiz havsgud Dagom likaväl som deras Ballux, alla tjuvars gud. Det var en helt vanlig olyckshändelse! En av många som inträffat i hanteringen av Tamajj´s bruna olja. Tillsammans i reaktion med smaragdhavets svarta alg. Se!", hon lyfte sitt hår från pannan och visade sitt öga. 

"Min syn är nedsatt till hälften. En dag lär jag förlora mitt vänsteröga till blindhet helt och hållet. Det fräter fortfarande om nätterna. Skulle jag ha tillfogat mig ett sådant sår veterligen?"

 

En långsmal Öströnsk pirat som agerade åklagare i frågan replikerade på Kauthaianska medan tolkar översatte till de som inte behärskade språket.

"Oavsett om det var en olycka eller inte. Så gäller vår kod. Den som är ovarsam med eld, och krut. Skall en plågsam död få erhålla..."

 

Lolanaz väste argt. "Jag var den siste dykaren. Alla andra döttrar hade Kapten Pinanal redan skrämt eller jagat bort. Hur ska någon kunna vara dykare och blandare om dom samtidigt vet att om de inte dör i krutdöden, så kommer kollegornas hämnd att avsluta livet som lön för all hård möda och slit."

 

"Det du säger är logiskt, Tijin. Men vi kan ändå aldrig tillåta ansvarsfrihet när det gäller krut och lågors brand.  Straffet är en plågsam död. Jag föreslår hudflängning, vilka är med?", åklagaren vände sig mot piratanhanget och många nickade glatt. 

 

"Då röstar vi.", Kapten Pinanal höjde rösten efter att samlingen börjat diskutera igen. Det var en snabb process. Ungefär hälften av piraterna gick till vänster sida om den primitiva strand-domstolen och ungefär hälften stannade kvar utan att kunna bestämma sig. En av dom gick till höger mest på skämt, alla skrattade rått åt detta. Men Lolanaz var förstås dömd på förhand. Hon gned sig över pannan uppgivet och himlade med ögonen. 

 

"Då dömer jag henne.", sade Pinanal högt med ett snett leende. Alla väntade spänt på att få höra vad straffet skulle bli. Den svarta papegojan på hans skuldra lade huvudet på sned och tycktes studera Lolanaz reaktioner med kuslig uppenbar skadeglädje. 

 

"...Till rituellt offer genom Moorkck-lu´s försorg här på Eldsgrundet. Den store Kokhuluz ska förtära hennes själ.", han log triumferande medan alla såg förvånade ut förutom den Lumurianska sjöhäxan vilken elakt besvarade Pinanals grin. 

"Offer? Du menar gå på plank eller kölhalning till döds?"

"Får jag rista blodsörn, va?", en djup klagande röst hördes från längst bak.

 

"Ni ska få se, bröder av det röda. Att hemskare död kan man inte få.", han stegade fram mot den Lumurianska sjöhäxan som flinade än bredare innan de kysstes. En billig vulgär kyss som skulle fått Mag-Agog grändernas äldsta skökor att skaka på huvudet. Kapten drog sig loss motvilligt och fortsatte.

 

"För inte bara Tijins kropp kommer att ätas av de uråldriga havsvarelser som hon offras till. Men även hennes själ i alla tretton stadier det lär finnas av Hel. Så att hon för evigt blir deras slav där, i efterlivet. Är ni nöjda med domslutet eller vill ni rösta emot mig?", Pinanal lade handen på sin tunga huggare i vapenbältet. Men ingen höjde sin röst emot. Det lät bra. De nickade, applåderade mjukt vänligt leendes. Även om ingen visste exakt vad Kapten menade med det här. Det var ju egentligen ett helt nytt straff. Likväl, accepterades det...

 

Kapten Pinanal gick då fram till sin handklovade dotter och nöp om hennes bröstvårta genom skjortan. "Såja.", han viskade sedan ohörbart för alla övriga. "Jag, skrämde faktiskt aldrig iväg dina systrar. Jag offrade dom allihop."...sedan kastade han huvudet tillbaka i ett råbarkat vrålande skratt medan Lolanaz stirrade på honom i ren fasa. 

 

***