Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

22/9, 2015 kl. 11:41, av Silicon Messiah

Sanctus Lupus

Del 2 av 6 i serien Syndare

Det har gått mer än hundra år sedan demonflickan Abomina återvände från de döda för att omvända kristna män till syndens rike. När kyrkans största ögon vänds mot henne, skickas den Heliga Vargen för att jaga Abomina och utrota henne

- Varning för icke sexrelaterat våld. -

“Father in black, black as sin. Pure hypocrisy to no end, condemning me and my fellow man. I live my life among the damned.”
- Iced Earth - Disciples of the Lie

Prolog, 1774

Lukten av brinnande svavel var överallt. Som från ingenstans hade kyrkan brustit ut i våldsamma lågor. Ekande skrik fyllde luften och gyllengula lågor slickade uppåt skyn och blev till svart rök som försvann i natten. Bybor stod förfärade och såg på. Man hade redan satt igång att bekämpa elden, men det var till ingen nytta. Ju mer vatten som hälldes på, desto större blev lågorna. Kyrkan hade under kvällen besökts av biskopen, som kommit för att se en bit av Jesu heliga kors som förvarats i kyrkan. Nu brann biskopen tillsammans med sina kollegor. Snart sprakade bara elden. Skriken hade bleknat bort. Männen kämpade nu endast för att bevara stommen av sin kyrka, inte för att rädda liv. Men det tjänade ingenting till. När solen steg över en grådisig morgon hade kyrkan på kullen brunnit ner till grunden. Endast prästernas aska fanns kvar. Och i morgonens fuktiga luft spred sig två mörka vingar mot skyn och en blek demonflicka försvann flinande mot nästa offer.

2 februari 1774 - Vatikanen

Den Heliga Vargens steg var tysta men ekade ljudligt när han vandrade mellan de enorma pelarna som tornade upp sig som monument mot Peterskyrkans välvda tak. Han suckade mellan tänderna och blundade när han stannade där han alltid stannade. I skuggorna fick han vänta. Efter en lång stund rörde sig något i skuggorna. Som alltid var det påven själv som kom för att ge honom uppdraget. Som alltid var jobbet inofficiellt. Den Heliga Vargen var alltid utanför lagen, alltid utanför kyrkans beskydd.
”Exilius”, sade den gamle mannen, hans ansikte var lite rynkigt efter alla år i ämbetet. Exilius var namnet den Heliga Vargen fått av kyrkan när han bannlystes från den för sina synder. Nu behövde kyrkan honom gång efter annan. Varje gång skulle han få syndernas förlåtelse och Gud skulle släppa in honom i Himmelen. Han hade för länge sedan förlorat tron på att påven skulle hålla sitt ord.
”Guds flock står åter under attack från Satans apostlar och… vi behöver din expertis för att göra oss av med denna styggelse som satt i rullning en syndens flodvåg och sveper över den civiliserade världen för att driva gudstrogna tjänare i synd.”
”Vem jagar jag?” avbröt Exilius. Han sket fullständigt i påvens skitsnack.

Påven suckade och hans axlar sjönk en aning.
”En hondemon, vid namn Abomina. Vi tror att hon var dotter till en präst. Han brände henne på bål för häxeri för över hundra år sedan. Hon återvände och ledde sin far till den onda sidan, innan hon gick på resten av hans orden. För detta gav Satan henne en dödlig kropp och en möjlighet att återvända till jorden. Men hon är ännu bunden till honom och tjänar honom troget.”
Exilius hade för länge sedan slutat bry sig om hur de kunde veta så mycket om de han skulle sätta efter och sade bara
”Var sågs hon sist?”
”Hon brände en biskop och flera präster levande i Preussen. En bit av Kristi kors fanns i…”
Den Heliga Vargen vände sig bara om gick. Med en suck försvann han ut ur Peterskyrkan och bort från Vatikanen. Påven log när han somnade den kvällen. Ingen av Satans lärjungar kunde komma undan hans - Guds - makt.

15 mars 1774 - Någonstans i Centraleuropa

Svarta stearinljus stod uppradade, brinnande och smältande längs rummets sidor. De vackra fönstren hade alla svärtats och de avbildade helgonen var dekapiterade. Kyrkbänkarna hade flyttats åt sidorna så gott som möjligt. I mitten av golvet hade demonflickan ritat ett stort pentagram i blod. Den nedåtpekande spetsen mot dörren.

Med huvudet i andra änden låg prästen naken mitt i pentagrammet. Fötterna tätt ihop och armarna brett utåt sidorna, som ett kors. Han flinade och flåsade, bevisligen nöjd med sig själv. Hans hårda, erigerade kön blänkte i de många små lågornas sken. Prästen hade väntat och längtat efter det här ögonblicket. Efter åratal med småpojkarna hade han nu en egen demonhustru. Abomina stod vid prästens fötter och tittade ner på honom. Också hon var naken. Blott sjutton år när hon dött hade hon nu vandrat på jorden i över hundra år utan att åldras. Hennes kropp var ännu sjutton. Hennes kropp var smal, benen långa och välformade. Brösten välproportionerliga; runda och mycket vackra. Demonflickans kön var kalt, blankt och hårlöst. Hennes svarta hår hängde i lockar neråt och täckte precis bröstvårtorna på de runda små brösten. Vore de inte styva skulle de inte synas, men de pekade smygande ut genom lockarna.
”Videte dolorem oculis meis”, sade Abomina innan hon anföll.
”Jag ser din smärta”, flämtade prästen.
Han sträckte upp armarna för att gripa om flickans bröst. Hon lade sina händer på den gamle mannens runda mage och lät fittan sjunka ner över hans kuk. Prästens lilla penis tryckte sig i henne och han slöt ögonen och fräste. Genast började han pumpa så snabbt och hårt han kunde. Hela tiden blev hans stön högre och självsäkerheten om att han var både den bästa och största hon någonsin haft stärktes. Snart sprutade han sin heliga sats i flickans fitta och hon klev av. Prästen tittade efter henne när hon försvann. ”Vart tar du vägen?” ropade han, ”min käraste, var tar du vägen?” Men Abomina var borta. De svarta ljusens lågor blev svarta som prästens synd och kyrkan fylldes av en satanisk närvaro. Ett helvetiskt skratt fyllde kyrkan och linjerna som utgjorde pentagrammet under prästen slog ut i svarta lågor. Skrikande brann prästens själ. Kroppen skulle få leva, men vandra på jorden som ett tomt skal. Och sedan blev det tyst i kyrkan.

På kyrkotornets topp satt demonflickan på huk. Hennes kropp täcktes nu av enkla tygplagg i svart. De utgjorde stark kontrast mot hennes bleka ansikte. Från hennes rygg spred sig ett par svarta vingar vilka knappt syntes i nattens mörker. Hon huttrade i vinterkylan. Byn runt kyrkan var tyst och stilla. Bara i den lilla puben var det tänt och folk var vakna. Bortåt väster låg floden. Den var frusen nu. Ett par hundra meter öster om byn tornade en mörk, hotfull skog upp sig. Dit måste hon bege sig nu för att söka skydd, innan byborna upptäcker prästen inne i kyrkan. Abominas avtal med djävulen för hundra år sedan hade varit att hämta hennes far till Helvetet, där han nu plågades i eviga lågor. Men djävulen hade ogärna släppt flickan ur sitt våld och hon hade skickats till jorden som dödlig flicka för att fortsätta skörda heliga själar. Efter hundra år i djävulens tjänst gav han henne slutligen ett sista uppdrag. Innan hon skulle få frid var hon tvungen att ta den störste hycklaren av alla och överlämna honom till Helvetet. Abominas mål var självaste påven.
”Gör detta, och du skall få din frihet”, hade djävulen sagt.

16 mars 1774 - Någonstans i Centraleuropa

Vargen sprang fort och vant mellan de höga tallarna. Dess grå tassar trampade tyst i snön och lika snabbt var vargen en bit framåt. Vid skogens rand stannade den och tittade tyst mot byn. Vargen flåsade. Den rosa tungan hängde utanför munnen. Den Heliga Vargen slog sig ner och funderade. Kyrkklockorna ringde. Han måste in dit, men han kunde inte gå dit som varg. Då skulle han inte bli långlivad efter att ha skymtats av byborna. Vargen gnydde som kroppen började förändra sig. Benen i kroppen knäcktes, flyttades och smälte samman igen. Djurets gnällande blev till lågmälda yl och när strupen och stämbanden förvrängdes blev de till en mans plågade skrik. All den vita och grå pälsen föll av och försvann i vinden. Nosen trycktes in och blev till ett ansikte, tassarna deformerades och blev till händer och fötter. Och upp på två fötter ställde sig en naken man, huttrande i kylan.

Exilius tvingades smyga snabbt. Han ville inte bli upptäckt naken och han frös helvetiskt. Vid det första pittoreska lilla huset tryckte han sig kvickt upp mot sidan. Fasaden var iskall och han förbannade allt medan han smög fram mot ett fönster. Det verkade vara tomt, så han krossade rutan med näven och tog sig in. Bara ett par minuter senare var han ute igen, med alldeles för tunna och alldeles för stora kläder på sig. Men han var åtminstone inte naken, och han skulle snart härifrån igen. Som väntat befann sig de flesta vid kyrkan, många var nyfikna och ville bara titta… irriterande drägg. Men många andra bad, även om de inte tilläts inträde. Och han måste invänta mörkret innan han kunde ta sig in.

När natten föll hade Exilius tålamod nästan runnit ut. Så fort ingen var i närheten bröt han sig in i den stora, tomma byggnaden. Mitt i rummet hade ett pentagram ritats på golvet. Linjerna var svärtade och brända, som alltid. Suckande vandrade han bort till pentagrammet och ställde sig i mitten. Han blundade och såg händelseförloppet framför ögonen. Hur Abomina dykt upp och på mindre än nolltid förfört prästen med sin ungdomliga skönhet. Hon var ung, det såg han, och mycket vacker. Som de alltid var. Unga flickor som förråtts och det var hans uppgift att döda dem. Sedan såg han vartåt Abomina begett sig. Österut, mot skogen. Där han kommit ifrån. Och den Heliga Vargen suckade och försvann ut ur kyrkan, ut ur byn och mot skogen, för att ta sin vargform igen. Jobbet i Guds tjänst var inte särskilt belönande.

Och i skogens skuggor gömde sig demonflickan och såg varulven passera förbi i jakten på henne.

16 maj 1774 - Vatikanen

Påven var nöjd med sig själv, pustande skickade han iväg de fyra korgossarna som tjänat honom duktigt under eftermiddagen. De torkade sig om munnen och gick konstigt. Påven bara log. Fortfarande med blottad, halvhård kuk lade han händerna mot varandra, slöt ögonen och bad om syndernas förlåtelse. Efteråt rättade han till kläderna och suckade med ett leende. Han fattade just sin kräkla som ett par starka händer grep tag i honom och kastade ner honom på golvet. Påven stönade till, det värkte i ryggen. Han var ingen ungdom längre - bara ett par år från sjuttio.
”Peccatore!” hörde han Exilius röst eka i basilikan, ”morior peccator!” Exilius lade en hård spark i påvens mage och den gamle mannen ylade till och vrängde sig i smärta.
”Donavit mihi Deus!”
”Deus huiusmodi peccata non relaxat!”

Den Heliga Vargen riktade ännu en spark mot påven, men denne skyddade sig så gott han kunde med armarna.
”Du vet inget om vem Gud förlåter!” vrålade påven ursinnigt och slog ifrån sig foten. Exilius slet upp gubben på fötter och stirrade in i hans ögon. Exilius ögon var isblå, som en vargs. Och de stirrade in i påvens själ, slet ut hans hemligheter, såg hans synder. Så släppte han påven, som borstade av sina kläder och höjde huvudet.
”Jag är Guds makt på jorden och jag gör som jag vill”, han gav Exilius en örfil med baksidan av handen. Vargens långa svarta hår for genom luften och landade över hans kind, som om han försökte gömma sig. Påven kände att den Heliga Vargen blivit undergiven och gav honom en till örfil.
”Sanctus lupus! Ego Deus! Non dicam me!” Vid nästa örfil vek Exilius undan.

Påven skrattade åt den ynklige lille mannen.
”Gud har förlåtit mig, men du är fortfarande kvar här… det är du som är den verklige syndaren.” Han vände vargen ryggen och greppade sin kräkla från golvet. ”Säg mig o du heliga varg”, flinade påven, ”varför har du kommit hit idag?” Han vände sig om igen och med ens var hans ansikte oskyldigt. En vänlig gammal mans ansikte.
Exilius suckade, ”jag kan inte hitta henne, hon har… hon har gått upp i rök.”
”Hon insåg att du följde efter henne, inte sant? Nå, var såg du till henne sist?”
”En liten by nära Ungerns västra gräns. Hon begav sig åt öster, men sedan kallnade hennes spår, hon kan vara vart som helst.”
”Nå, så varför är du här? Din uppgift är att hitta henne.”
”Jag är här för att avsäga mig uppdraget.”
”Avsäga dig… men Exilius”, påven lade armen om den Heliga Vargens axlar, ”inte kan du avsäga dig uppdraget. Vet du vad… om du hittar och förgör den här flickan… så ska jag personligen be att Gud förlåter dig.”

Den Heliga Vargen blundade. Det var så frestande att bara dräpa gubben direkt, men lika frestande var förlåtelsen påven utlovade. Och så nickade han och påven log.
”Bra, bra, mitt barn. Gör mig stolt.”
”Jag skiter i vad du tycker om mig”, Exilius skakade loss påvens arm och gick med bestämda och hårda steg som ekade mot golvet. Han vände sig inte om för att se påvens triumferande min. Han bara gick och svor inom sig att han en dag skulle se påven på sina bara knän, tiggandes om den förlåtelse som aldrig skulle komma.

3 juni 1774 - Någonstans vid Alperna

Hon hade gömt sig så länge. Inte förtärt en präst på månader. Abomina hade kommit att bli beroende av själarna hon skördade, men hon måste ligga lågt och ta sig så långt bort som möjligt tills de gav upp jakten på henne. Hon förstod att det måste vara påvens order. Han visste att hon var på väg. Men hennes tystnad hade låtit henne komma långt. Hon visste inte exakt var hon var, men till väst steg höga berg upp mot skyn och blandade sig med molnen. Gröna ängar sträckte sig så långt ögat kunde nå, här och där vandrade får eller getter och betade. Fågelsång var det enda ljudet som bröt tystnaden. Men Abomina kunde inte känna skönheten. Mörker, gråhet och aska var hennes värld. Hon hade livnärt sig på fårblod länge nu och flera gånger hade bönderna satt efter henne med högafflar och facklor. Hon stod långt upp på en kulle nu och tittade ner i dalen. Ett tjugotal pittoreska små hus mellan en grusväg som ledde upp till vad de troligtvis kallade kyrka. Den såg bara ut som en liten barrack, på vilken ett litet torn rests. Kring byn låg gårdar, så långt hon kunde se, bara gräs, enstaka hus och massvis av får och getter. Abomina behövde en själ. Nu.

Det rann blod längs hennes haka och droppade ner på marken där det sargade lammet låg. Hon kunde bara stå ut med djurblod så länge. Hon såg på sina röda händer och lät vingarna träda fram. Så funderade hon, och bestämde sig för att gå. Hon drack ännu lite blod från lammet och knuffade till det med foten. Den röda, järnrika substansen flödade nerför strupen och värmde henne. Hon log och gick nedför kullen. Hon torkade av händerna på de svarta kläderna, som var smutsiga och hårda av torkat blod. Ett hundratal meter bort, nere på ängen gick en herde bland fåren. Han hade ett ansiktsuttryck som skrek av hur behagligt han hade det. En man som kunde göra det här varje dag och gjorde det. Hans kläder var enkla, en vit skjorta och hosor som hölls uppe med simpla hängslen. Abomina flinade och såg till att hon var extra blodig. Hennes nakna fötter trampade i det mjuka gräset neråt, mot herden. När hon närmade sig skyndade hon på stegen och tvingade bort flinet. Bonden hörde inte genast när hon började gråta forcerat. Hon kramade till och med fram ett par tårar som rann ner längs det torkade blodet på hennes kinder. Strax vände sig herden om och tittade på flickan som kom nerrusande längs kullen. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Såg sig omkring men när ingen annan fanns i närheten gick han för att möta den gråtande tjejen.

Abomina föll rätt i hans famn och han tog tag om henne, höll henne uppe.
”Snälla, snälla”, mumlade hon och flinade för sig själv i vetskapen om att han inte kunde se det. Herden stammade fram sina ord medan han klappade hennes rygg.
”V-vad har hänt, mitt barn?”
”Jag… jag behöver en präst!”
”Kom, kom fort, jag tar dig till honom”, herden släppte taget om henne och hon föll ner på knä. Hon var inte i stånd att gå någonstans, tänkte han. ”Kan… kan jag sköta om er istället, mitt barn?”
”Jag behöver någon som kan… tala Guds ord…”
”Jag är kristen!” Sade herden.
”Salvum me fac!” Skrek Abomina. Hennes röst blev halvt demonisk och vingarna sköt ur hennes rygg som hon flög över herden och stack vassa tänder i hans hals.

Det gurglade till i hans hals och när han skrek tog det emot. Det rann blod ur såret och in i Abominas mun. Hon svalde tacksamt. Herden viftade med armarna, livrädd, men han skulle inte dö. Inte än, såret var inte alls farligt. Abomina behövde mer än blod från honom. Hon slet loss hängslena och drog i hans hosor. När hon till slut blottat hans kön grep hon om det med hård hand. Herden försökte skrika, det gurglade lite och han spottade ut lite blod ur munnen. Han blev röd i ansiktet och det blev mörkrött i gräset. Så kröp Abomina ner och lade den i munnen, hon kunde inte slösa tid.

Hon trodde nästan inte det skulle gå, men kuken växte i hennes mun. Nu när hon inte längre kramade åt halsen med sina tänder kunde han skrika. Men herden knep käft. Snart hade ett fullt stånd som petade rätt upp i hennes mun. Hon sög och slickade på ollonet och kände ett par händer om huvudet. Det var herdens händer. Han började jucka lite mot hennes mun och hon sög kuken villigt. Inte bara för att hon behövde det, utan också för att hon älskade att göra det. Hon älskade smaken av omvänd kuk.

Abominas förförelsekraft var stark. Den som hållit emot bäst var hennes far, Fader William, för över hundra år sedan, nu behövde hon inte mer än vidröra en mans kuk för att plocka fram bestens begär inom honom. Till och med om han var skadad, som nu. Alla föll de offer för flickan med demonen inuti. Kuken pulserade i hennes mun. Hon runkade den invid roten samtidigt som hon slurpande sög på det stora ollonet. Hela kuken var rödfärgad av blodet Abomina smakat av herden. Men blodet försvann ju mer hon sög och till sist var hela hans längd ren och glänsande. Nästan motvilligt släppte hon ollonet ur munnen och tittade upp i herdens ögon. Han var helt överkommen av lust och helt i hennes våld. Hennes svarta vingar flaxade lite och hon flinade ondskefullt.
"Kom för mig, herde", sade hon lugnt, "ge mig din säd."
Hon runkade honom snabbare och med allt hårdare grepp. Handen gled längs hans tjocka kuk; saliven gjorde den alldeles hal. Hon stirrade intensivt in i hans ögon med sina gula, kattlika ögon. Herden var skräckslagen, men hade aldrig varit så kåt. Den unga flickans hand smekte hans kuk skönare än hans hustru någonsin kunnat - inte för att hon hade försökt.

Hans gurglande stön blev allt högre och Abomina runkade honom allt snabbare med ett allt hårdare grepp. Hennes lena flickhand kramade kuken som bara en hand med hundraårig träning kunde. Hon upprepade sina ord, mjuka och känsliga. Trots det var hennes ögon en demons och hennes vingar flaxade till då och då; hon var allt annat än mänsklig. Och nu ville hon ha hans sperma. Hon lade sin andra hand om kuken också och runkade den tvåhänt. Då dröjde det inte länge innan herden spände huvudet bakåt och sköt sin stenhårda lem rätt upp i luften. Abomina öppnade munnen och lade den alldeles nära ollonet. Herdens kraftiga orgasm resulterade i en enorm mängd sperma som sköt ur kuken med en väldig kraft, rakt in i demonflickans väntande mun. Hon svalde en munfull och ändå fortsatte sperman att spruta mot hennes mun och ansikte. När han slutligen var tom ställde hon sig upp över honom. Med ett finger fångade hon upp all sperma från läpparna och kinden. Hon förde säden till munnen och svalde den, och med den, hans själ. I herdens bälte hängde en enkel kniv. Den gav honom frid. Han dog utmattad och tömd på både livsessens och själ. Kniven gled bara snabbt över hans hals och så var allt över. Naken gick Abomina nerför kullen och lämnade herden i det mörkröda gräset.

Han hade aldrig känt av henne så starkt. Hans vargtassar tog honom mot den lilla alpbyn med vindens hastighet. Över skogsmarken trampade han fortare än någonsin. Vargens isblå ögon var fixerade med tusenårig fokus. Han skulle hinna ifatt henne om bara några dagar och sedan skulle han till slut bli fri från förbannelsen som var hans frihet.

Abomina trampade med sina bara fötter på stenarna som utgjorde byns vägar. I skuggorna mellan husen kunde hon färdas utan att någon såg henne. Hennes klädsel skulle utan tvekan dra blickar till sig. De flesta skulle strunta i henne, men många tyckte inte om att dela sin stad med föräldralösa barn. Hon hörde folk prata. Byborna var arga. Något var i görningen och Abomina ville veta vad. De kunde inte ha hittat herden ännu, då hade en våg av skräck spridit sig som pesten över gatorna. Vanligtvis brukade hon ge sig av tidigt, men nu bestämde hon sig för att stanna, trots farorna det kunde innebära.

4 juni 1774 - Någonstans vid Alperna

Gryningsljuset lyste i ett kraftigt orange sken över den lilla byn vid foten av en alp. Gräset var ljusgrönt, himlen blå och fåglar sjöng borta vid skogsranden. En bit utanför staden stod nästan alla från byn runt en stor påle omringad av torrt gräs och brännvirke. Den enda som stod ut var högsta hönset; prästen. Han hade sin Malleum Maleficarum under armen och talade lugnt med de upprörda byinvånarna. Men det mest anmärkningsvärda var ljudet av en gråtande kvinna. Hon stod fastbunden vid pålen, i centrum av all uppmärksamhet. Hela tiden kom fler och fler människor som ville bevittna det hemska som skulle ske.

På det högsta hustaket närmast uppståndelsen satt Abomina nerhukad. Hennes vanligtvis illvilliga, ondskefulla och skadeglada personlighet var borta. För första gången på mycket länge var hon helt allvarlig. Hon var blek, nästan kritvit, i hyn. Hennes ögon var bruna och stenhårt fixerade på det som skedde. Det var över hundra år sedan hennes egen far bränt henne på bål, precis som den unga kvinnan där nere skulle brinna den här morgonen. Hon mindes det som om det skedde just nu. Hon mindes smärtan hon känt innan bålet tänts på; hur det kändes att vara övergiven inte bara av Gud, utan av sin egen far. Den enda som en gång i tiden burit kärlek för henne. Och sedan hade hon börjat brinna. När hon tänkte på det var det som om hon brann igen.

Den unga blonda kvinnan som hade allas blickar mot sig grät. Gång på gång skrek hon att hon inte alls var någon häxa. Hon hade stått fastbunden i flera timmar när prästen slutligen räcktes facklan som skulle tända hennes dödsdom. Med grått, känslolöst ansikte slängde han facklan på bålet som snabbt fattade eld. Det sprakade om elden som steg uppåt och brände sig genom det torra gräset.

Två uppspärrade ögon tittade upp mot den skrikande, skräckslagna kvinnan. Exilius visste att han inget kunde göra, men han ville inget hellre än att rädda kvinnan bort från elden och dessa galna människors vanföreställningar. Han kände till förbannelser, och han kände till häxor. Den här flickan var oskyldig. Och nu skulle hon dö.

Inom bara några minuter hade elden nått upp till kvinnan som skrek i smärta. Tårarna rann som floder längs hennes kinder. Tills hon uppfattade en skepnad uppe på ett hustak. Skepnaden blev hennes stöttepelare under de sista sekunderna i livet. Det sista hon såg var hur skepnaden lyfte på sina två vingar och flög upp mot himlen. Medan hennes kött brann dog hon övertygad om att ängeln tagit henne till Himmelen.

Den Heliga Vargen blev till sist ensam kvar med askan av kvinnan. Han var nästan två tusen år gammal och hade sett alla hemskheter människor gör mot varandra; han hade bevittnat korstågen, han stått vid den dåvarande påvens sida och förhindrat hunnernas barbarkung Attila att totalt invadera Italien och han hade sett hela byar i brand för att förhindra spridningen av böldpesten och han hade varit med långt innan dess. Alla minnen fanns inom honom och synen av den vackra, unga kvinnan som brunnit den annars så vackra sommarmorgonen var nu en del av dem. Han visste att han borde ge sig av. Han hade sett samma skepnad som den brinnande kvinnan, men utan att missta skepnaden för en ängel. Han tog en sorts tom glädje i att han åtminstone var på rätt spår och att demonen inte kunde gömma sig för honom länge till. Han kunde inte hjälpa att känna på sig att hon inte längre bara mördade när det föll henne in. Den Heliga Vargen var övertygad om att Abomina hade en plan.

27 juli 1774 - Vid gränsen mellan Schweiz och Italien

Det var nästan två månader sedan Exilius sett demonen. Hon hade försvunnit igen. Han var frustrerad bortom all reson. Varje gång han tyckte att hon var nära försvann hon spårlöst. En del av honom gav upp varje gång men den andra delen var starkare; den som krävde friheten påven lovat. Men Den Heliga Vargen drogs mer och mer åt tanken att någonting inom honom hindrade honom från att hitta henne. Kanske försvann hon inte; något kanske bara hindrade honom från att känna av henne. Hon var inte som någon annan han jagat. Hon var annorlunda och vargen kunde inte hjälpa att beundra henne.

Varje natt han kunde minnas hade han varit i rörelse. I vargform hade han färdats genom skogar, genom länder och över gränser. Hans fötter var trötta. När han väl sovit var det på den hårda, kalla marken. För första gången på många år kände han något mjukt under ryggen. Värdshuset var i uselt skick, men den trubbiga madrassen var som ett moln under hans rygg. Exilius långa hår var slitet och smutsigt, hans ansikte smalt och täckt av skäggstubb. Han hade inte förändrats alls sedan dagen han dog. Den dagen som han aldrig skulle glömma. Den dagen då han förrådde sin bästa vän var dagen han verkligen dog, även om han inte helt lämnade sin kropp förrän senare.

Abomina vandrade längs skogsstigen. Hon gick förbi värdshuset uppe på kullen. Stigen skulle säkerligen leda mot en gård av något slag. Där kunde hon dricka av något av djuren, sova i ladan och ge sig av i gryningen. De hårda ekarna omkring henne gjorde skogen oframkomlig, men hon älskade att promenera mellan deras mörka siluetter medan månen lyste genom grenverken. Hennes nakna fötter kände markens kyla och hon huttrade. Hon hade kunnat flyga, men vissa nätter föredrog hon att ta sig fram till fots.

Värdshuset var nästan helt mörkt, väggarna av trä dansade i skuggor som ett dussin ljus i rummet kastade. Hela övervåningen bestod av ett enda rum med sex likadana sängar på vardera långsida och ett litet bord vid sidan om. På varje bord stod ett gammalt vaxljus och intill en gammal sliten bibel. Han var den enda gästen, men värdinnan hade ändå tänt alla ljusen. Hon hade artigt kommit upp till hans säng med varm mat som han efteråt måste betala för. Nu låg han helt enkelt där och tittade upp i trätaket och betraktade ljuslågornas besvärade skuggdans. Fotsteg i trappan styrde hans blick mot andra sidan av rummet - han hade valt en av de bortersta sängarna. Upp för trappan kom en flicka, inte äldre än sexton eller sjutton. Exilius kände igen henne som värdinnans dotter, som hjälpt till med att bära upp mat tidigare.

Flickan var klädd i ett smutsigt nattlinne som inte gick längre än till knäna. Hon hade säkerligen haft det i flera år. Hon drog nervöst i linningen samtidigt som hon tassade fram till vargen. Han tittade på henne medan hon gick. Hon hade lockigt blont hår och vacker ljus hy. Hon var undernärd och smal, men en vackrare flicka fanns nog inte på många mils avstånd. Han visste självklart varför hon kom till honom och vem som skickat henne - vem som skulle få betalningen när hon var klar eller ge henne en utskällning om hon kom tillbaka tomhänt. Rummet badade i total tystnad. Hon ställde sig vid fotändan av hans säng och pillade på linningen på nattlinnet ett par sekunder. Sedan drog hon det över huvudet och släppte det på golvet. Exilius tittade på hennes nakna kropp. Hon hade fylliga, runda bröst som utgjorde stark kontrast mot den smala kroppen. Han nickade. Ett leende spred sig i hennes ansikte och hon kröp upp i sängen för att knäppa upp hans byxor.

När träden blev färre fick Abomina syn på gården, inte många hundra meter bort. Rakt framför henne låg en stor, grön äng där bonden höll sina får. Stigen gick runt den, långt till höger. Abomina tog den korta vägen, rakt över ängen. Fåren sov, brydde sig inte om den unga demonflickan som med bestämda steg traskade bort mot gården. Hon kanske skulle ta och få sig lite kuk istället, tänkte hon. Bonden skulle säkert inte säga emot särskilt länge. Gården vilade i tystnad. Om dagen var det mycket att göra för folket på gården, men på natten var det lugnt och stilla. I den varma sommarnatten hade någon lämnat ett fönster på glänt på övervåningen. Med ett par tysta vingslag tog sig Abomina upp dit och smög tyst in i huset. I rummet med det öppna fönstret sov en pojke lugnt. Hon smög tyst förbi för att inte väcka honom. Intill sov en äldre grabb. Han måste vara kring arton och säkerligen bondens förstfödda. Ett värdigt offer i Abominas ögon.

Exilius hade inte haft en så vacker kvinna i sängen på... det hade aldrig hänt. Det var en tanke han tänkte varje gång. Under sina århundraden på jorden hade han haft tillfälle att dela sin säng med väldigt många. Efter varje gång glömde han hur det kändes. En gång i tiden hade han känt äkta kärlek och också varit med i en grupp vänner som gjorde livet värt att leva. Nu låg han här, i ett sketet värdshus med en hora i famnen. Hon var så vacker, men samtidigt inte. Hon borde varit starkare. Han borde varit starkare. Hennes bleka hy rosades när hon red honom. Han höll händerna på hennes stjärt och kramade den. Han behövde inte annat göra än att ligga där och känna hur hennes trånga, mysiga tonårsfitta kramade om hans hårda kuk. Han undrade om hon någon gång blivit gravid, för han visste att det inte var första gången hon kommit in till en främling. Hon kunde vara smittad med gud vet vad, men för den Heliga Vargen spelade det ingen roll.

Självklart hade bondens pojk vikt sig inför Abominas makt, men hon trodde inte att det skulle gå så snabbt. Så fort hon satt sig på knä över honom hade han vaknat och försökt komma loss, men bara sekunder senare kände hon hur han växte mot hennes rumpa. Hon var naken. Bondpojken stirrade blint på hennes bleka små bröst. Han hade nog aldrig sett en naken tjej förr. Han sträckte sakta upp händerna för att tafsa på dem. En kort stund lekte Abomina med honom, gned rumpan mot hans växande kuk och stönade förföriskt. Men det var för enkelt och Abomina ville utöva sin sataniska makt över någon som sa emot åtminstone lite. Hon tröttnade. Hon stack herdens kniv i grabbens hals och lämnade den där. Bondens son dog åtminstone lycklig. Vad som hände därefter var utom Abominas kontroll.

Exilius tog hårt tag om flickans höfter och sköt sig hårt in i henne, så långt han kunde. Hon stönade till, men det var mest av den plötsliga förändringen i hans beteende. Hon hade inte njutit ett enda ögonblick. Lika lite som Exilius hade det. Med hopbitna tänder och ett varglikt morrande sprutade han sin odödliga sperma upp i värdshusvärdinnans dotters trånga fitta. Så fort han släppte greppet klev hon av honom och ställde sig på golvet igen. Hon tog upp sitt nattlinne - hon var som en helt annan person, inte den blyga, vackra flickan som kommit in, utan som en hora som väntade på betalning - och sträckte fram handen mot honom. Den Heliga Vargen knäppte byxorna - som hon inte ens bemödat sig ta av honom, bara knäppt upp - och tryckte ner handen i ena fickan. I hennes hand lade han ett förvånansvärt vackert silvermynt. I samma ögonblick kände han Abomina. Hon var nära och han kände att hon inte visste att han var i närheten. Inom tio sekunder hade han lämnat värdshuset och blivit varg.

Abomina hade sett lyktans sken för sent, och innan hon hann reagera hade bonden hittat in i rummet. Han hade antagligen hört henne och sonen och kom för att undersöka saken. Den första instinkten var att slå sönder fönstret och flyga iväg, men först nu upptäckte Abomina att rummet saknade fönster. Den enda vägen ut var alltså bakom den förskräckta bonden, som höjde rösten och vrålade efter hjälp. Det som tog över Abomina var något som hon avskydde, något som hon föraktade. Hon blev rädd och fick panik. Inte många ögonblick efter att bonden ropat dök två storväxta drängar upp bakom honom, båda två beväpnade med musköter. Hela händelsen varade knappt tio sekunder. Det enda som hindrat dem från att anfalla henne var att hon instinktivt förvandlat sig till demon; de var skräckslagna för henne också. Men nu höjde de båda drängarna sina vapen mot henne och först då klarnade hennes huvud. Med fullt raseri for hon mot dem, vassa klor och tänder skar deras hud och innan ett enda skott hunnit avfyras låg de tre stora karlarna i en hög på golvet. Väggarna var täckta av deras blod, liksom Abomina själv.

Någon bakom henne tittade på henne. Den lilla pojken stod i sin dörröppning med vidöppna ögon. Han stirrade på henne, den nakna, blodtäckta flickan med brinnande kattögon och vingar på ryggen. Hon ville inte ta den vägen. Ville inte riskera att tvingas döda honom också. Hon vände sig åt andra hållet för att hitta en annan väg ut. Där, i korridoren, stod en stor, gråvit varg med isblå ögon och blottade tänder. Vargen morrade och gjorde sig redo att attackera henne. Med demonisk hastighet sprang Abomina mot pojken - som lyckligtvis flyttade sig ur vägen för henne - och mot fönstret. Det krossades när hon hoppade genom det. Vargen var bara steget efter, men Abomina hade övertaget när hon väl kommit ut. Hon flydde så fort hon kunde, med sina svarta vingar flaxande i nattvinden.

6 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#2

Janne46

Fortsätt!!!!

27/9, 2015 kl. 17:25

#1

AnneLisen

Detta gillar jag. Kul med lite annorlunda och fantasifull handling.

23/9, 2015 kl. 16:21