Jagad av Kyrkans demonjägare ställer demonflickan Abomina in sig på ett större mål. Samtidigt erfar den Heliga Vargen att ett leende ansikte inte alltid talar sanning. Vem kommer att hitta och omvända vem?

- Varning för icke sexrelaterat våld. -

"Now behind your reflection lies the one who knows the truth. Your conscience will condemn you; on judgement day you'll lose."
- Iced Earth - Brainwashed

15 augusti 1774 - Den Toskanska landsbygden

Sedan deras senaste möte hade den Heliga Vargen återigen tappat spåret och inte känt av Abomina. Nu var han säker på att det fanns något inom honom som blockerade hennes signaler. Han var säker på att någonting inte ville att han skulle få tag i henne, men ännu lockade friheten som han utlovats, mer än något annat. Han kände inte längre av henne, men han vägrade ge upp. Och människorna kring honom var inte alls så ovetande om saker och ting som han först trott. Efter en veckas tystnad från Abomina började han fråga runt om folk som sett något som kunde passa in.

Han hade mycket större tur än han vågat hoppas på. Någon hade sett hennes demonform lämna en kyrka där en präst mördats och någon annan hade fått flera djur tömda på blod bara några mil därifrån. När han lade ihop ledtrådarna och följde hennes väg insåg han snart vart hon var på väg. Han visste bara inte vad hon skulle göra där. Men han tänkte hinna dit före henne. På fyra tassar sprang han dag och natt mot Florens.

22 augusti 1774 - Florens

Gatorna i Florens var nästan helt tomma. Exilius hade varit här ett par dagar nu, och väntat. Här var det inte mycket nytta att fråga lokalbefolkningen. Florens var alldeles för stort. Han gillade staden och mindes tiden han spenderat här under renässansens dagar; en del krångel med Medicifamiljen och framför allt Auditorepojken. Nu för tiden kändes livet mer ensamt. Han kände hur han fjärmat sig från allt sedan seklen passerat. Han hade inga vänner kvar. Ingen visste ens att han existerade, mer än påven och demonen han jagade.

En kall höstvind svepte över Florens. Himlen var mörk och molntäckt. Ett stilla regn började dugga över hustaken. För att slippa bli blöt smög den Heliga Vargen in i Heliga Marias blommas basilika. Han hade alltid gillat basilikan. Kyrkklockorna slog så småningom midnatt.

23 augusti 1774 - Florens

Basilikan var helt tom och mörk. Exilius trivdes i skuggorna. Han vandrade längs hela basilikans längd, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. När solen sakta började gå upp lämnade han basilikan för att vandra kring Florens folkfyllda gator. Kanske hade han haft fel. Kanske var inte demonen på väg hitåt. Tanken tryckte inom honom och gjorde honom sur. Han kunde fortfarande bli full. Tiden hade ingen större betydelse för honom så att bli full i morgontimmarna var inget han funderade någon längre stund på. Han skulle uppsöka närmaste sprithåla.

I morgontimmen trädde prästen in i basilikan och fann den till sin stora förvåning helt tom. Han ropade efter någon, vem som helst, men fick bara sitt eget eko till svar. Något kändes fel. Som om basilikan var en helt annan värld än den varit dagen innan. Han försökte skaka av sig känslan, men den blev allt mer påtaglig. Så plötsligt fick han syn på någon. Hjärtat lugnade ner sig. En flicka satt på en bänk och bad. Han stegade hårt fram till henne för att se att allt var okej, men inte för att störa i bönen. När han stannade nära henne tittade hon upp och prästen tappade förskräckt sin bibel i golvet.

Abomina visade honom sitt demoniska jag, huggtänder och brinnande kattögon. En sekund hann prästen försöka fly, sedan flög hon med sina vingar rakt på honom. Han landade på golvet med en duns. Hans ögon var vidöppna och han mumlade böner. Kring halsen hade han en kedja med ett litet kors, som han nu höll hårt och kysste. Plötsligt smällde basilikans dörrar upp med ett väldigt dån. I dörröppningen stod en mörk gestalt och vinglade. Huvudet hängde och han kunde knappt stå på sina två fötter. Med hela proceduren avbruten bet Abomina snabbt i prästens hals och slet loss en stor bit som hon spottade ut på golvet. Blodet började forsa och bara sekunder senare hade prästen avlidit på basilikans golv.

Demonflickan gick fram till gestalten i dörren. Hon visste vem det var men som han var nu var hon inte rädd. Han utgjorde inget hot.
"Den Heliga Vargen", flinade hon åt den fulla karaktären, "min tillintetgörare."
"Jag ska ta dig", hickade Exilius och vinglade till, "jag ska ta dig när du..."
"Du kommer aldrig åt mig, varg. Proditore."
"... när du slutar snurra..."
"Es misselus."
"Jag... det." Exilius sjönk ner på knä, huvudet hängde som om det vägde ett ton.
"När du nyktrat till", viskade Abomina i hans öra, "kan du få försöka igen. Det ska bli mig ett nöje att försvinna, igen och igen. Du kommer aldrig att hinna ifatt mig, varg."
Den Heliga Vargen tuppade av och föll framåt ner vid Abominas fötter. Hon stack en naken fot under hans näsa. Så böjde hon sig ner och viskade i hans öra.
"Jag sticker till Rom. Det är bäst du ber att du hinner före mig, för där ska jag ta det du håller allra mest kärt, ditt kristna svin."
Hon lämnade honom och hon lämnade basilikan. Hon promenerade lugnt iväg längs gatan och sög in Florens morgonluft. Nu, när hennes jägare inte längre utgjorde det minsta hot, var vägen fri till Rom.

22 september 1774 - Vatikanen

"Jag vill ha två vakter vid varje ingång! Ingen kommer förbi. Hör ni det! Ingen!" Påve Clemens XIV klampade fram och tillbaka i sin kammare och röt åt varenda tjänare som visade sitt ansikte. Han gormade just åt befälhavaren för det utstationerade schweizergardet.
"De fördömda Jesuiterna är efter mig! Hör du mig, ingen kommer förbi den dörren!" Han pekade med ilsket darrande hand mot kammardörren.
Utanför stod två av de schweiziska vakterna i sina pråliga blå, röda och gula uniformer. Befälhavaren nickade till allt påven sade och när denne slutat sitt rytande vände han om och gick ut. Vakterna utanför stängde dörren om påven. Den gamle mannen, född 1705 utanför Rimini, fortsatte att vanka från den ena väggen i rummet, till den andra, samtidigt som han muttrade om hur Jesuiterna var efter honom. 1773 skrev påven under brevet som upphävde Jesuitorden. Sedan dess var han ett skal av sitt forna jag - han var en paranoid gubbe, men en god aktör som visade sin styrka närhelst den behövdes. Så fort han blev ensam om kvällarna slingrade sig paranoian in under skinnet på honom. Han hade länge fruktat att Jesuiterna skulle förgifta honom. Säkert i sömnen.

Den gamle mannen tog några djupa andetag och lugnade sina steg. Han hade bara sina mjuka underbyxor på sig. Hade gjort sig redo för sängen när han fått för sig att säkerheten inte var i ordning och ropat in befälhavaren för en utskällning. På hans överdrivet stora, vackra säng låg den lika överdrivet utsmyckade nattskjortan som påven sov i. Han tog först på sig nattskjortan, först därefter - för att behålla sin renhet - tog han av sig underbyxorna. Iklädd den vackra nattskjortan slog han sig ner vid sitt arbetsbord för att se över några av dagens viktiga dokument. I skenet av det flackande stearinljuset märkte han inte när en mörk skepnad närmade sig bakom honom.
"Coniecto qui", viskade en röst i hans öra, samtidigt som det blev mörkt framför ögonen.
Någon höll ett par mjuka, kalla händer framför dem. Påven hoppade till, till en början livrädd. Det var säkert Jesuiterna som var efter honom. Men rösten fnittrade till. En flickas röst. Han lugnade sig och flinade, lade sina händer mot hennes - de var som is. Han flyttade dem så att han kunde se igen, och så vände han sig om. Framför honom stod då en vacker ung flicka, blek i hyn och långt vackert svart hår som svallade över axlar och nyckelben. Hon var helt naken. Påven log brett och ställde sig upp. Trots sin ålder, nästan sjuttio, var han en viril man som förutom sin paranoia var medveten om det mesta som försiggick och han höll sig aktiv sexuellt. Någon vänlig själ hade naturligtvis sett hans behov ikväll och skickat upp sin söta dotter.

Han omfamnade flickan och passade på att undersöka hennes ungdomliga kropp. Hans gamla händer trevade längs hennes rygg och rumpa. När han så släppte henne tog han tillfälle att tafsa på hennes små bröst och en hand kände på hennes sköte. Han intog total dominans, åtminstone trodde han det, och ledde henne mot sängen. En lätt knuff och hon låg där, liten och späd, framför honom. En stor utbuktning i nattskjortan redogjorde för påvens upphetsning. Nu struntade han i sin så kallade renhet. Nattskjortan försvann och nu var de nakna båda två. Han kröp upp över flickan på alla fyra. Hon log upp mot honom och tittade ner mellan dem. Hans stånd petade mot hennes väntande fitta. Med ena handen lade han den rätt och tryckte sig sakta in i henne.

Ett förnöjt läte undslapp honom och hans kuk sjönk in i Abomina, till roten. Flickan låg där, nästan helt stilla. Hennes ögon däremot var så levande, så fantastiska. De tittade upp i hans och påven fylldes av en varm känsla som inte gick att överkomma. Han sjönk ihop över henne för att komma henne närmare. Hennes ungdomliga kropp kramades mot hans äldre lekamen. Med skrämmande intensitet började han knulla hennes sköna lilla fitta allt snabbare. Abomina var helt tyst. Påven grymtade och stönade. Inom sig skrek han. Detta var ingen vanlig flicka. Men det gick inte att sluta. Allt hårdare tryckte han kuken djupare in i hennes demoniska sköte. Han älskade henne mer och mer för varje gång han var som djupast inuti henne.

Han smekte hennes kind och ville kyssa henne. När han försökte lägga sina läppar mot hennes böjde hon undan ansiktet. Det tålde inte hans gudagivna auktoritet. Han försökte kyssa igen, men återigen vek hon undan för att slippa hans läppar. Förargad höjde han handen och gav henne en örfil. Hela tiden knullade han henne hårdare. Det rosa handavtrycket lyste starkt på hennes bleka kind. Han försökte återigen kyssa henne, men hennes ansikte var böjt så att han inte kom åt. När han kysst hennes kind vände hon ansiktet mot honom. Hennes ögon brann. Hon hatade honom.

Vid åsynen av hennes ögon upphörde påven att knulla henne. Istället fylldes han genast av blind skräck. Innan han hann uppfatta vad som hände hade flickan lagt sina kalla händer om hans hals. Med övernaturlig styrka lyfte hon både honom och sig själv från sängen. Plötsligt fann sig påven under henne. Demonens vingar bredde sig ut bakom hennes rygg och hennes ögon brann med intensivt hat. Hon släppte inte gubbens hals, men fortsatte att rida kuken som pulserade inuti henne.
"Recéde! Daemon! Recéde!" skrek hon. En snabb tanke i påvens hjärna sade att vakterna utanför måste höra och storma in vilket ögonblick som helst, men dörren förblev stängd. "Nomen mihi Abomina!" Hon kramade om hans hals hårdare; hans ansikte bleknade och hennes ögon brann starkare. Hennes vingar lyfte henne och sänkte henne över hans kuk.
"Pater..." väste påven, som inte längre fick luft, "dimitte peccata mea..."
"Peccator es! Et adducam te Infernus! Vos es stupri meretrix omne in aeternum!"

Med ett väsande vrål tömde sig påven inuti demonen. Hon kände hur hon fylldes av syndarsperman. När han kommit lyfte hennes vingar henne upp i luften. Hon svävade vågrätt över påven. Ur hennes sköte rann hans sperma och landade kletig och varm på hans lakan. Hans vitnande ansikte började tappa livslågan.
”Nunc, Sancto, peccator es." Abominas brinnande demonögon blev det sista påve Clemens XIV såg, innan hans odödliga själ skickades till Helvetet i all evighet.

23 september 1774 - Vatikanen

I Peterskyrkan var det mörkt och tyst. I dagsljus var det en vacker basilika att beskåda. Enorma, vackert utsmyckade pelare ledde upp till det välvda taket. En ensam flicka stod framför marmorstatyn Pietà, som föreställde den döde Jesus Kristus i famnen på sin mor. Abomina tittade upp mot statyn och kände ilska inför religionen som företrädde den. En gång hade hon trott på Gud. Hon hade förråtts.
"Jag minns dem båda två", sade den Heliga Vargen. Som ur tomma intet hade han dykt upp intill henne, "Iesous et Maria..."
"Jag frågade inte." De båda skepnaderna tittade upp på statyn en lång stund, innan Abomina sade: "kom med mig." Hon vände sig om och gick längs Peterskyrkans golv. Exilius följde efter henne.
"Jag behöver veta", sade han, "vem du är."
"Du vet vem jag är", sade Abomina, "jag är den enda du aldrig kommer att kunna föra till rättvisa."
"Det var inte så jag menade." Exilius stannade och tittade på henne. Abomina tog ett djupt andetag.
"En gång i tiden hette jag Agnes", sade hon tyst. Hon fortsatte gå och rundade en pelare. När den Heliga Vargen fick se henne på andra sidan om pelaren såg hon helt annorlunda ut. Hennes hår var borta. Klippt och rakat. På något ställe satt en liten hårtuss kvar.
"Det var så här jag såg ut när jag dog", sade hon, "min far var munk i ett kloster i England. Han avlade mig med en prostituerad kvinna i byn. Jag var sjutton år när jag brändes på bål. Det var min far, Fader William, som brände mig för häxeri."
"Hade han rätt?"
"Ja."
"Så varför kom du tillbaka, om du fick ditt rättmätiga straff?"
Abominas ögon började lysa brandgula, "därför att jag skulle ge min far hans rättmätiga straff. Vem ska ta syndaren till Helvetet om inte den som blivit offer för hans dubbelmoral och skenhelighet? Du kommer aldrig att kunna föra mig till rättvisa därför att jag, liksom du, för syndare till rättvisa. Den enda skillnaden är att du jobbar för helt fel kille."

Hon fortsatte gå, som för att säga att det var slutpratat om det. Vargen följde efter.
"Du, då?" sade Abomina, "hur kan du minnas Jesus och hans morsa? Hur gammal är du egentligen?"
"Jag har funnits mycket längre än du. Jag trodde att jag hade upplevt allt som gick att uppleva. Men..." han tystnade.
"Men?" sade Abomina efter en stund.
"Men du har öppnat mina ögon. Påven, och de tidigare påvarna, höll mig fjättrad med sina löften. Jag har varit blind. Mitt brott gjorde mig blind, därför att jag ville hela min själ och göra bot för det jag gjort."
"Papa Clemens Quartus Decimus est mortuus."
"Ego novi."
"Vad var ditt brott, varg?"
"Jag förrådde Honom."
Detta var intressant, tyckte Abomina. Hon hade bara kommit tillbaka för snabb vedergällning och här hade hon inför sig Guds förrädare. Hennes andra hälft, tycktes det. Han mördade i "Guds" tjänst, hon i Djävulens.
"Ioudas", sade hon.
"Inte längre."
"Ioudas", hon stannade och vände sig mot honom, tittade in i hans ögon. Hennes brann med helvetets eldar, hans var isblå. "Coiret mecum."
Den Heliga Vargen mötte demonflickans varma blick. Han lade en hand på hennes rakade huvud. Abomina tog ett steg mot honom. Hon var så mycket kortare än han var att hon knappt nådde upp ens när hon stod på tå, att lägga sina läppar mot hans. Exilius lade händerna om hennes midja och lyfte henne. Han lutade henne mot en pelare och kysste henne. Deras tungor möttes och förenade Himmel och Helvete i en odödlig dans. För första gången sedan de dött var de levande varelser, varulv och demon.

Abomina hjälpte den Heliga Vargen att ta av de slitna trasorna han kallade kläder. Hon kunde känna den kalla marmorn som smyckade pelaren, mot ryggen, när vargen omfamnade henne och lutade sig mot henne. Med säker hand ledde han sin kuk mot Abominas fitta. För första gången på hundra år log hon ett glädjefyllt leende. Den Heliga Vargen log tillbaka mot henne och fyllde henne med hela sin längd. Han kände hennes unga tonårsfitta krama om kuken med underbar trånghet. Han mindes inte när han senast njutit av sex och när han nu slutligen gjorde det blev känslan överväldigande. Han böjde huvudet bakåt och stönade högt, ett varglikt yl. Abomina njöt också hon. Hon höll armarna kring honom och hennes naglar borrade sig hårt in i hans rygg och gjorde djupa märken. Den Heliga Vargen gled sakta ut och hårt in i henne, gång på gång, i Peterskyrkans mörker.
"Futuis me", bad Abomina. Med slutna ögon njöt hon av hans kuk mer än hon någonsin njutit förr.
"Futuis me, Sanctus Lupus." Stönande knullade den Heliga Vargen henne hårdare och snabbare. Så snabbt att hon kunde känna hur han närmade sig sin klimax. Allt för tidigt. Hon ville njuta längre.
"Vel forte potius quod ego sugere vestra irrumabo?"
Vargen hörde hennes ord. Han ville också njuta längre och inte explodera så fort, när han väl fick känna njutningen. Han släppte ner henne på golvet och tog ett steg bakåt. Genast gav sig den hungriga demonflickan på hans stora, pulserande kuk. Hon tog den i munnen och började suga den. Långsamt smakade hon på ollonet. Kuken smakade av hennes fitta. Med ena handen mot hans kropp och den andra om hans pung sög hon in mer av kuken i sin mun. Ända tills hela hans längd var inuti hennes mun och hals, och hennes näsa vidrörde honom. Sakta släppte hon sedan ut den ur munnen. En sträng av saliv gick mellan ollonet och hennes läpp.

Den Heliga Vargen stönade och frustade. Hans animaliska instinkter fick honom att jucka med höfterna när hon återigen tog kuken i munnen. Han morrade dovt och lade handen hårt mot hennes rakade huvud. Det lät blött ur hennes mun. Hon sög kuken ljudligt och njöt nästan lika mycket som han gjorde. Greppet om hennes huvud blev hårdare och den Heliga Vargen tog kommandot. Han tryckte kuken ner i Abominas hals, så hårt han kunde, och höll den där en lång stund. När han sedan släppte ut den log hon brett och gapade stort så att han kunde göra om det. Vargen tryckte ner kuken i halsen på henne igen och började munknulla henne medan hon ljudligt försökte stöna. Abomina njöt, ena handen höll hon kvar mot hans kropp, med den andra smekte hon sig själv; stack in ett finger i fittan, smekte klitoris. Den Heliga Vargen morrade och munknullade henne våldsamt.

När han inte längre kunde ta den demoniskt underbara känslan tryckte han återigen kuken i halsen på flickan och höll kvar den med hårt grepp om hennes rakade huvud. Morrande kom han i extas och började spruta rakt ner i hennes hals. Känslan av att vargen kom fick Abominas knän att darra och hon var så nära att komma själv. När han släppte taget om henne släppte hon ut kuken i luften och slickade och kysste ollonet medan Exilius flåsade utmattat. Han räckte henne handen och hjälpte henne upp på fötter. Hennes ben darrade och hon hade saliv runt hela munnen.
"Meam vertet?" Den Heliga Vargen tog Abominas hand och satte henne ner, lutad mot pelaren. Han särade på hennes ben och lade sig platt mot golvet mellan dem. Hans lilla skäggstubb kittlade hennes hud, men hans tunga fick hennes fitta att brinna av lust. Medan han slickade henne lade han ena armen runt hennes lår och dess hand mot hennes fitta och smekte klitoris med fjäderlätta fingrar. Tungan virvlade över fittan och ner mot hennes anus. Han slickade hennes fitta och stjärt i omgångar, hela tiden bytte han när hon som mest tycktes njuta av tungans placering.

Fingrarna mot hennes klitoris blev allt mer bestämda och snart krampade det i hennes ben. Hennes knän skakade och hennes stönande röst blev allt mer bräcklig. Abomina slöt ögonen hårt och skakade i hela kroppen. Den Heliga Vargen smakade hennes fittsafter när hon fick orgasmen hon väntat på i hundra år. Abomina skrek högt så att det ekade i Peterskyrkan när hon kom i en kraftig orgasm rakt i den Heliga Vargens mun. Efter den intensiva upplevelsen kunde hon inte annat än slappna av i hela kroppen och andas tungt. Exilius fortsatte att slicka hennes lilla anus. Hon visste att han inte var klar med henne, och hon ville inte ha det på något annat sätt. "Futuis meam asinus", stönade hon. Den Heliga Vargen flinade och ställde sig upp på fötter igen. Han tog hennes hand och fick upp henne också. Återigen möttes deras hungriga tungor i en kraftig kyss.

Exilius tog hårt tag om hennes skinkor och vände henne om, så att hennes rygg var vänd mot honom. Hon lutade sig framåt mot pelaren och tittade bakåt på honom. Den Heliga Vargen spottade i handen och gned in sin återigen stenhårda kuk med saliven. Han lade ollonet mot hennes rosa stjärt. Sakta sjönk ollonet in, till Abominas stora njutning. Hon stönade till och blundade. "Futuis me", bad hon undergivet. Vargen tog tag om hennes midja och tryckte långsamt in kuken djupare i demonflickans rumpa. Han stönade dovt i kontrast till hennes flickaktiga röst som skar luften. Hans grepp om hennes midja hårdnade och han började knulla henne i ett långsamt tempo.
"Mea formosa parva virgo daemonis", viskade han och sköt kuken djupt in i hennes röv.
Han tog åter sin djuriska instinkt och tog Abomina i sin ägo. Greppet om hennes midja blev ännu hårdare, liksom kuken i hennes trånga, sköna flickrumpa. Han knullade henne allt hårdare och kände hur hans andra orgasm närmade sig med rasande hastighet. Han släppte henne med en hand, som han istället lade mot hennes fitta för att smeka henne. Abomina stönade högt och hennes ben darrade. Om det inte varit för att den Heliga Vargens stora kuk höll henne uppe genom att stadigt knulla hennes röv hade hon sjunkit ner på golvet. Istället stod hon upp och njöt fullkomligt. När hon fick sin andra orgasm krampade hennes stjärt än hårdare om den Heliga Vargens massiva stånd och fick också honom att komma. Deras trånga sodomi bröt Peterskyrkans nattliga aura. Abomina skrek i njutning och den Heliga Vargen ylade med ett dovt morrande i sin röst när han tömde sin stora kuk djupt in i hennes stjärt och fyllde den med varm sperma.

Golvet i Peterskyrkan var kallt, men de värmde varandra. Tillsammans bröt deras oheliga förbund mot alla heliga lagar. De låg intill varandra. Den Heliga Vargen höll om Abomina med sina starka armar. Ur hennes rygg stack de svarta demonvingarna och hon hade återfått sitt vackra, svarta hår. Genom Peterskyrkans fönster strålade morgonsolen in och värmde de oheliga två.

4 juli 1776 - Philadelphia

I skogen utanför Philadelphia sprang Exilius i vargform. Det förestående kriget som skulle komma att avgöra nationens hela existens exalterade honom. Det var länge sedan som han tagit till vapen. Odödlig i mansform ville han stå på revolutionärernas sida och kämpa mot Européerna. Han var högst subjektiv i frågan. Han hade för länge sedan fått nog av de kristna lärorna i Europa. Här skulle en ny värld skapas där alla var jämlika och Gud inte hade makten. Åtminstone hoppades han det. Då skulle han kanske få inre frid.

Kolonierna var i verkligt trångmål. Lagar insattes kors och tvärs av den brittiska regeringen. Lagar som folket här inte kunde hålla med om. Uppe på Philadelphias kulle stod Independence Hall. Inne i byggnaden fanns en ny nations fäder. Den av Jefferson författade oavhängighetsförklaringen skrevs under av samtliga femtiotvå kongressmän. Vädret var uselt; det regnade och blixtrade. Herrarna som signerade dokumentet skyndade in och ut under dagen och flera dagar därefter närhelst tillfälle fanns; britterna kunde knappast tillåta något sånt som koloniernas självständighet.

Uppe på byggnadens vackra spira satt en flicka hukad i regnet. Hennes svarta hår hängde blött. Hon tittade ut över den unga staden som nu var en del av en ännu yngre nation. Hon hade kommit till den nya världen för att söka fler kristna hundar att rota ut och förtära. Om nätterna strök hon och den Heliga Vargen omkring i skogarna, längs städernas gator, över vidsträckta, orörda ängar och tog för sig av den nya världens hycklare. Rena smörgåsbordet för de två. Hon kunde se vargen som smög omkring. Vargen som var hennes Heliga Varg. De var här för att forma den nya världen; Abomina och hennes Ioudas.