Huvudnavigation

Logga in

Uppgifter

27/10, 2015 kl. 12:19, av Silicon Messiah

Spiritus Infernalis

Del 5 av 6 i serien Syndare

Demonflickan Abomina skyndar mot Vatikanen efter en uppenbarelse av sin far, som lovar att möta henne där när månen blöder röd. Samtidigt är Tigern från Sabrod farligt nära att fånga henne. Men det finns också en till som följer efter.

 - Varning för icke sexrelaterat våld. -

“Through the flames I watch, as you plead on your knees. The reaper awaits.”
- Iced Earth - Travel In Stygian

27 mars 1801 - Vid gränsen mellan Polen och Österrike

Långt bort i fjärran hade hon lämnat byn och dess lynchade präst. Hon livnärde sig på hans heliga säd, men hungrade också efter hans blod. Till och från var hennes blodlust starkare än hennes begär efter prästasynd. Men mest av allt, var Abomina trött. När blodmånen steg över Vatikanen skulle hon få sitt svar. Blodmånen, som förutsetts av lärda män som brändes på bål för att de vägrade förneka det deras ögon såg, det deras hjärnor kunde förstå, för att de vågade säga emot sin gud.

Medan hon flög som en skugga över den europeiska kontinenten lämnade hon städer och skogar, kullar och sjöar bakom sig. En kall vind blåset genom hennes hår när hon flög; isade det redan kalla blod som rann i hennes ådror. Kort efter att hon korsat gränsen till Österrike landsteg hon. Solens nedgång i väst gjorde himlen mörk och de första stjärnorna skymtade redan på himlen och den kyliga vårluften blev bitande kall.

I samma ögonblick som hon landade på sina fötter och vingarna försvann från hennes rygg kom en väldig kraft över henne. Från skuggorna av träden störtade ett stort djur för att överrumpla henne. Hon hann inte ens se vad det var, men djurets själva storlek och tyngd kom det att fortsätta förbi henne efter att det slagit henne till marken. Utan att se efter tog Abomina till vingar och lättade från marken. Luftburen kastade hon en blick på anfallaren, som kommit på fötter och nu åter vände mot henne. Det var ett fyrfota monster i kattskepnad. Skabbig, brandgul päls som bröts av ränder i svart, tassar stora som hennes ansikte och försedda med knivskarpa klor som kunnat sprätta upp en människa på sekunder. Det stora, monstruösa huvudet pryddes av starka käftar och lysande, vita huggtänder. Runt käftarna satt levrat blod i pälsen och tigerns ögon lyste vita av gudomlig ondska.

Ett ögonblick hann Abomina tänka genom sitt drag, innan den väldiga tigern löpte. På starka, viga bakben kom tigern att lyfta från marken och innan Abomina kunde komma ur räckhåll slöt sig bestens käftar om hennes fotled och slet henne ner till marken. Morrande höll den henne på plats på marken och stirrade blint in i hennes ögon medan den beslutade nästa steg. Dess tunga andetag och fixerade blick avslöjade tigern. Abomina, som visste att hon aldrig kunde besegra den så länge den var tiger, begärde:
"Vem är du? Visa din sanna skepnad, odjur!"
Tigern morrade kort och visade sina tänder. Därefter började dess skepnad förvrängas; päls blev till skin, klor till naglar och hela tigern till man. Liksom han var i tigerform, var mannen väldig. Kroppen tycktes större än alla män hon sett och kraftig av muskler. Hans ögon lyste vita som tigerns när han svarade:
"Jag är din skarprättare, nuntii mortis." Hans mun breddades till ett stort flin. Med starka händer grep han om demonflickan och slet upp henne på fötter.
"Har 'dödens budbärare' ett namn?" Frågade hon med nedlåtande röst. Han skrattade till och sträckte på rygg och nacke så att det knakade.
"Jag är Sabrod", sade han med fräsande röst, "och du... du var en vacker en."
"Släpp!" Krävde hon - hon måste komma loss, då kunde hon fly innan han hann bli tiger igen.
"Det säger du nu", flinade Sabrod, "men du ska snart få annan användning för munnen. Jag har hört att du är bra på att använda den och jag ska njuta av den, hela vägen tillbaka till Rom." Han skrattade så det ekade mellan träden, men avbröts av en hård mansröst.
"Släpp!" Röt den. Abomina blev överraskad, men Sabrod log. Han vände sig mot inkräktaren.
"Du är sen, Exilius", hånskrattade han.
"Släpp henne, Kain", krävde Exilius, "jag ber bara snällt en gång till." Han kom närmare, med mordisk blick fäst på Tigern. SJälvklart kände Abomina igen honom; Judas Iskariot. Men hans ögon undvek hennes.

Tigern från Sabrod släppte henne och gick för att möta sin fiende. Abomina borde ha flytt, men hon stannade. Det svärtade hjärtat som bultade i hennes bröst slog hårt och hon var redo att ta till vingar i vilket ögonblick som helst.
"Spring tillbaka till husse", sade inkräktaren med ögonen fästa i Tigerns, "och berätta att du har misslyckats."
"Vad är det med dig och den här horan?" Sade Tigern. Vid det ordet drog Judas blixtsnabbt vapen och riktade en pistol mellan Kains ögon. Denne skrattade.
"Tror du, efter alla år, att du kan döda mig så enkelt?"
"Silverkulor tar död på det mesta oheligt otyg", sade Judas hårt. Flinet försvann genast från Kains ansikte.
"Du ljuger", morrade han. Judas sade ingenting. I ett par ögonblick stirrade de in i varandras ögon, innan Kain med ett vrål gjorde en blixtförvandling och blev till tiger. Han tog ett språng mot Judas, som en halv sekund för sent avfyrade kulan. Istället för att tillintetgöra sitt mål trängde den in i tigerns sida. Ett blodspår utsöndrade lukten av järn i luften och Tigern från Sabrod flydde in i skogen.

Med fienden skadad och driven på flykt tog Judas ett djupt andetag och vände sig långsamt mot Abomina. Han visste inte vad han skulle säga, vad kunde han säga, efter alla år de spenderat tillsammans. Han hade lämnat henne en gång, mitt i natten. Bara varit borta.
"Har du skaffat vänner?" Det var omöjligt att avgöra om hon var uppriktig eller om hon hånade honom. Han svarade inte, men blicken han gav henne var smärtsam.
"Villebråd, snarare", sade han till sist.
"Vargar äter inte tigrar."
"Nej, men syndare äter synd."
Abomina gav honom en snabb välmenande blick - Den Heliga Vargen var den enda som en gång fått henne att känna sig tillfreds som levande död, innan han lämnade henne ensam - och hon såg något sorgset i hans ögonvrå.
"Är han verkligen Kain?" Frågade hon.
"Inte nu längre", svarade Judas, "men en gång var han det."
"Varför jagar du honom?"
"Han är en mördare. Den första mördaren. Han kan omöjligt förtjäna frihet." Han undvek hennes blick, hon tog ett steg mot honom.
"Du är också mördare", sade hon.
"Jag är förrädare..." svarade han tyst.
"Men killen som du förråde var ganska viktig", sade hon med ett litet, rått flin. Han vände sig helt mot henne.
"Tala inte om honom. Du... du vet inget." Hans röst var hård, men brast.
"Han förtjänade det nog ändå", flinade hon och tog ett steg bakåt för att slippa undan när han sträckte ut handen för att gripa tag i henne. Han fick hat i blicken, men hon bara flinade. Snart lugnades hans isblå ögon.
"Du har rätt", sade han, "jag förtjänar inte heller frihet, men jag tänker se till att göra det." Han vände sig om för att gå, för att lämna henne igen, men hon avbröt honom.
"Tänker du inte ge mig ett avskedsknull den här gången heller?"
Judas vände sig om och såg på henne. En del av honom saknade hur det kändes att... leva. Något som Abomina väckte i honom. Hon ställde sig precis framför honom.
"En sista gång", bad hon och lutade sig närmare, "det kommer att kännas precis som förr." Förförerskan, demonen. Hon var frestande. Men han lät sig inte frestas.
"Nej", sade han, trots att det tog emot.
"Älskar du mig inte?" Lipade hon tillgjort.
"Jag har älskat mycket. Men det är inte därför vi brinner."
Hon ignorerade honom och kom närmare, lutade sig in. Judas drog ett djupt andetag och kände hennes läppar nudda vid hans.
"Peccator", viskade han, innan hon kysste honom. Hjärtat som slog kalla slag reste sig i hans halsgrop, tills han återfick sinnena och knuffade Abomina ifrån sig. "Peccator!"
Hon tittade på honom med sina demonögon. Kall och tom; inget fanns kvar i honom som höll av henne, det såg hon nu. Hon steg tillbaka.
"Varför dödade du mig inte?" Frågade hon syrligt, "den där gången i Vatikanen?"
Han bara tittade snett på henne.
"Farväl Agnes." Han vände sig inte om igen. Hon tittade på honom tills han försvann mellan träden och blev till ett töcken.
"Ego sum abominae", viskade hon dystert för sig själv. Mörkret hade brett ut sig över himlen och stjärnorna glimmade kalla och döda långt ovanför. Abomina tog till vingar igen och lättade från marken. När hon flög ekade ett par ord i hennes inre, 'cum luna urit purpura me mament'. De borde ha varit hennes fars, men hon hörde dem som Den Heliga Vargens.

27 mars 1801 - Någonstans i skogen

Ut ur den mörka skogen stapplade en skadad man, blödande och yrande. Han höll handen vid sin sida och det rann ymnigt med blod mellan fingrarna. Han var skjuten och nära döden, och skrämde några av barnen med sitt svammel. Det var bara tur att han kommit förbi lägret precis när han behövde det som bäst. I sitt tillstånd märkte han inte ens att de var resande folk - romer. Inte för att det hade spelat någon roll. Sabrod stapplade utmattad och yrande fram till lägerelden och föll på rygg och svimmade.

Han vaknade i intervaller under natten. Han låg mjukt och uppfattade att han blev omhändertagen. En ung kvinna rengjorde såret efter silverkulan. Allt var ett töcken och han lyckades bara hålla sig vaken en kort stund. Sedan blev han medvetslös igen.

28 mars 1801 - I skogen

När ögonen till sist slogs upp för att hållas öppna sken vårsolen utanför tältet. Kvinnan som hjälpt honom satt på huk med ryggen vänd mot honom, men vände sig med en lugn och närande rörelse om när hon hörde honom stöna.
"Ahh, du är vaken", sade hon på tyska, ett sådant primitivt språk, tyckte Tigern. Hon log blygt mot honom och fortsatte, "versteht ihr mich?"
Han nickade. Kände sig fortfarande yr, men han satt sig upp. Det stack till i sidan.
"Du kom till oss sent i natten", sade kvinnan, "du hade blivit skjuten. Men vi- jag har tagit hand om dig."
"Jag tackar dig. Herren tackar dig", sade han med smärta i rösten och på perfekt tyska. Hon log mot honom. 
"Jag ska låta dig vila i fred", sade hon och reste sig för att gå, "men om du vill något så kan du bara ropa så kommer jag. Det var en otäck skada du fick och jag hoppas du vill stanna ett tag, tills du läkt."
"Vänta. Stanna ett tag."
Hon suckade, men log mot honom. Han reste sig upp. Det smärtade i sidan. Hans stora form fick henne att se liten ut. Han såg nästan skräckinjagande ut i hennes ögon.
"Hur gammal är du, flicka?" Frågade han bryskt.
"Tjugo år, min herre."
"Du är ju bara barnet", sade han. Hon rodnade och log. Han tog ett steg mot henne och tog hennes hand. Han fortsatte: "mein name ist Sabrod. Vill du låta mig uttrycka min tacksamhet för det du gjort för mig?" Hon tittade undrande på honom.
"Ni- ni behöver inte."
Han lade handen över hennes mun och hyschade. Hans oskyldigt vita ögon brände in i hennes och när han tog bort handen var hon tyst. Han gav henne ett snett, inte helt välvilligt, leende och sedan överblickade han hennes kropp. Han lade handen på hennes axel och drog tunikan åt sidan, så sakta.
"Bitte", viskade hon.
"Bitte håll käften", svaradae Sabrod hårt och greppade tunikan med båda händerna. Flickan flämtade till och ännu mer så när han slet upp tunikan och blottade hennes överkropp.

Hon rodnade. En skär nyans på hennes mörkhyade kinder. Sabrod tog hennes korpsvarta, vågiga hår och gjorde det till en hästsvans bakom nacken så att det inte skulle täcka hennes sköna, runda bröst. Ganska stora för hennes unga ålder. Bröstvårtorna styvnade redan. Mycket tack vare vårkylan och genansen i att bli beskådad. Sabrods fluktande blick vilade länge på hennes bröst samtidigt som han höll hennes hår hårt i handen - så att det stack i nacken på henne - som en uppvisning i bestialisk dominans. Hennes puls var hög och andetagen korta och snabba. Han gav henne ett halvt ansträngt leende och sade:
"Kjolen, bitte."
Flickan kved tyst och drog kjolen från höfterna och av längs hennes långa, vackra ben.
"Braves mädchen."
Han släppte hennes hår och lade istället händerna om hennes hals, drog henne mot sig och kysste henne. Hon stretade emot lite, men Sabrod replikerade med att krama åt hennes hals. Efteråt såg hon skräckslagen ut, men han bara strök hennes kind och tröstade henne:
"Var inte rädd, flicka. Jag vill ju bara visa min tacksamhet. Herrens tacksamhet." Det kom en blick i hans ögon som sade att han själv trodde på orden. Med darrande underläpp nickade hon. Sabrod lade tryggt handen på hennes huvud och hon gjorde inget motstånd, utan lät sig bara ledas, när han föste henne ner på knä.

Han hade redan börjat bli hård när han öppnade byxorna och tog fram kuken. Flickan flämtade storögt till och såg hur den växte i pumpande stötar. Sabod, kåtare och kåtare, bad henne att gapa stort. Sedan ledde han hennes mun mot kuken så att hennes läppar lades mot det glänsande ollonet. Det slrämde henne, men med Tigerns dominans över sig gjorde hon inget motstånd. Hans ledsagande hand fick henne att långsamt börja suga den nu mycket hårda kuken. Han släppte greppet om henne, men fortsatte att göra juckande rörelser med kuken i flickans mun. Hennes fylliga läppar slöts mjukt om denoch hon utstötte små stön; hälften kvidande och hälften - för henne själv oväntad - kåthet. Sabrod hånskrattade nöjd när han hörde henne. En välsignad kuk hade den effekten.

Den stora kuken var snart blöt av försats och saliv. Flickan tog självmant tag i kuken för att runka den medan hon slöt läpparna hårt om ollonet och slickade. Det fick Tigern från Sabrod att morra av testosteronstinn njutning och frusta frenetiskt. Han tog hennes svarta hår i handen igen och gjorde en ny knytnäve, och tryckte till så att hon tog mer av kuken i munnen. Det fick henne att hosta till och dra sig undan.
"Bitte, inte så hårt", bad hon, med en sträng av saliv hängande mellan kuken och hennes läpp. Sabrod tvekade kort, men nickade sedan välvilligt. Det kom en glimt i hennes mörka ögon och hon slöt åter läpparna om hans hårda manlighet.

Sabrod kände tydligt hur kuken pulserade i hennes kåta lilla mun när hon diade på ollonet. Så körde han plötsligt hårt och obecekligt ner kukens hela längd i flickans trånga hals. Hennes stora ögon bad om nåd, men fick ett flin i retur en kort sekund innan han började knulla hennes mun och hals. Kraftiga juck och ett grepp om hennes hår fick saliven att yra, och ju mer han fortsatte, desto längre ner i halsen kom han. Hon hostade och spottade och slog bankade på hans lår, men Sabrod fortsatte. Med järnvilja knullade han den lilla slynans hals tills han såg hennes ögon rulla bakåt och hon började förlora både andan och medvetandet. När han slutligen lät henne få luft var hon alldeles omtöcknad, och hans kuk pulserade hårdare än nångonsin.

Han tog flickan i sina händer och lyfte upp henne. Han lade henne på britsen han spenderat febernatten på. Han hade inte en tanke på att han var skadad, utan medan flickan rullade runt på mage för att förhindra att han tog på henne och kippade efer andan satt han sig vid fotändan av britsen och smekte flickans välformade stjärt medan hans kuk pulserade allt hårdare. Hon gnydde till när han särade på hennes skinkor och spottade en loska mot hennes anal. Loskan rann lätt ner mot fittan, där Sabrod smekte in den. han kände att horan redan var våt. Eggad särade han hennes ben och lade ollonet mot hennes fitta.

Det gled lätt in och han pustade till av den trånga änslan, och med ena handen i ett hårt grepp om hennes hår tryckte han in kuken djupt i henne. Först testade han henne. Hon var så trång. Kanske oanvänd. Snart höjde han tempot. Höll henne fast och knullade henne i långa, djupa stötar. Flickan gnydde, stönade, bad. Om mer! Hennes ovilja och uppenbara skam över att hon njöt så kraftigt gjorde Tigern från Sabrod kåtare och han morrade djuriskt. Ena handen höll hennes korpsvarta hår hårt och med den andra klatschade han henne på skinkan så att hon gnydde. Han flinade åt det. Sedan lade han handen mot hennes nacke, tryckte ner och knullade hårt. Han lade sin vikt på att knulla henne. Hela vagnen vinglade och skakade under dem och hon stönade och kved högt av hans djuriskt sköna behandling, men ingen kom in eller avbröt dem.

Svetten rann om Sabrods panna. Adrenalinet exploderade. Kuken pulserade djupt inne i henne, och hennes fitta kramade hårt och varmt om den. Sabrod knullade flickan med gudagiven frenesi och blind upphetsning. Med starka armar lyfte han henne upp på alla fyra och fortsatte att knulla henne häftigt bakifrån. Hon hade helt gett efter nu och stönade högt i full njutning. Även den renaste jungfru kan falla för en bra kuk. Hon gjorde hårda motjuck mot honom och det gjorde honom än kåtare. Flickans bröst guppade och hennes hår slängde i takt med att Sabrod knullade hennes våta fitta allt hårdare. Hon hade skämts över det först, men hon önskade ingenting hellre än den annalkande orgasmen.

Med Sabrods händer om midjan och hans stora, pulserande kuk djupare och hårdare inne i hennes våta fitta för varje stöt drogs hon närmare orgasmen. Den pulserande kuken djupt i henne skickade elektriska stötar henom hela henne; hennes stön blev arytmiska och hennes rygg böjdes till en båge samtidigt som hennes fitta började krampa om Sabrods hårda kuk och fittvätskorna flödade. Hon skrek sin orgasm rätt ut medan han hela tiden knullade henne, frustande och stönande. Men när han kände hennes redan trånga fitta börja krampa om hans sprängfärdiga kuk gick det också för honom. Med ett läte som vittnade om besten i honom körde han in kuken djupt i flickan och släppte loss. Sperman fyllde henne som de kom bägge två. Han tömde sig helt. Kände sig testikulärt tom efteråt. Flickan sjönk platt ner på mage efter extasen och andades tungt ut med ett skamset leende.

Sabrod drog ur kuken och runkade ur de sista spermadropparna på hennes runda stjärt. Också han andades tungt efter att han givit henne sitt och Herrens tac. Nu kände han hungern komma. Han blev alltid hungrig efter att han knullat. I sitt stilla sinne undrade han om folket här hade en stor, saftig köttbit att dela med honom. Han skulle ta den i vilket fall som helst.

Den Heliga Vargen närmade sig gläntan där romernas läger stod. Pistolen hade han i ett hårt grepp i handen. Han fick inte lov att slösa med silverkulorna mer. Nästa måste skjuta för att döda. Av trettio mynt återstod ett. Himlen hängde grå och tung över honom och magkänslan var... fel. Människorna i lägret såg förfärade ut. De var rädda och tysta, men inte för hans skull. Tvärtom kom en äldre kvinna fram till honom och bad honom, på ett för honom främmande språk, att hjälpa. Med darrande fingrar pekade hon på en vagn. Han uppfattade ordet 'monster'. Kunde det vara Tigern? I så fall hade han honom fast nu. Människorna höll sig undan, men kikade fram när han närmade sig vagnen med vita knogar om pistolen. Hans andetag blev tyngre. Hjärtat slog hårdare. När han kom närmare hörde han tydligt något inifrån vagnen. Något som knäcktes sönder, som en träplanka som långsamt bröts av, följt av ett dovt morrande.

Med ett djupt andetag i lungorna stannade han utanför vagnens dörr. Han hade jagat många odjur under nästan två årtusenden; Attila, varulven; pålspetsaren Vlad, också känd som Nosferatu; den moderna Prometeus som den tyska galningen satt ihop av likdelar. Alla hade de mött sitt slut för Judas Iskariots syndasvarta händer. Tigern från Sabrod var något helt annat. Mördaren i Eden var iskall och kände inget annat än hat. Och han hade kyrkans och Guds förlåtelse. Han hade frihet. Ett hån mot Den Heliga Vargen efter allt han gjort för Gud ända sedan han hängt sig i skam. Ända sedan han förrått sin vän, mentor, ledsagare och prins till romarna för trettio silvermynt. Ett av de mynten hade han kvar. Det sista myntet som betalat Jesus Kristus korsfästning bar ett namn. Vargen tog ett djupt, samlat andetag. Han fixerade tankarna på en enda sak: Tigerns död.

Med ett hårt slag - och hjärtat i halsgropen - slog han upp dörren. Synen innanför... den kom honom att stanna upp för ett ödesdigert ögonblick. Väggarna var aldeles rödfärgade av blod. Mitt på golvet låg en ung, naken flicka med uppsprättad buk. Revbenen var uppslitna och avbrutna för att Tigern skulle komma åt organen under. Tigern, han stod i djurform böjd över liket, blodig om käftarna och åt av henne. Under det korta ögonblick som Vargen stod chockad i dörröppningen hann Tigern slå till. Han formligen flög ut över den överraskade inkräktaren och slog honom till marken. Stora tigertassar höll Judas nertryckt. Tigern skulle precis utdela ett hugg när han märkte den glänsande pistolpipan en bit bort. Vargen hade tappat den när han slogs omkull. Den låg bara ett par meter bort. Tigern blev snabbt till sin mänskliga gestalt och skyndade efter vapnet. Vargen å sin sida blev till varg för att få hastighetens övertag. Tigern svängde runt med pistolen, men Vargen grep tag i hans arm och slet hårt med sina starka vargkäftar. Tigern lyckades ruska bort honom, men så snart han riktade pistolen hade den blixtsnabba vargen redan sprungit runt honom. Just som Vargen tog ett språng, med sylvassa tänderriktade mot Tigerns hals, avfyrade Tigern från Sabrod pistolen mot Den Heliga Vargens bröstkorg. Ylande av smärta föll Vargen ner på marken.

Sabrod såg Vargen falla och tog ett djupt andetag. Han skulle äntligen bli kvitt Vargen. Med ett flin klev han bort till djuret. Hans ögon mötte Vargens och han såg smärtan i dem.
"Du borde inte leka med silverkulor, Judas", sade han, "någon kan bli skadad." Han såg på Vargens plåga ett ögonblick och så skrattade han rått. Vargen kippade efter andan. Såret blödde en röd rännil av blod ner på marken. Sedan slängde Sabrod vapnet ifrån sig och sade:
"Adjö, Judas. Vi ses i Helvetet." Tigern blev till tigerskepnad och lämnade Vargen att dö. Raka spåret nu, mot demonslynan Abomina.

29 mars 1801 - Florens

Det blev kvällning snabbt över den Italienska renässansstaden, men kvällen var ändå ljus och Abomina smög tyst från hustak till hustak och tog endast till vingar för att hoppa mellan dem. Hon ville undvika att synas nu, när blodmånen var så nära förestående. Hon hade inte råd att tvingas ta ännu en omväg, utan hon litade på att kunna ta sig den sista biten oupptäckt. Tiden var knapp, för det var ännu en bit till Rom. Hon skulle nog bli tvungen att flyga hela natten.

Abomina var förutsägbar, så mycket förstod Tigern från Sabrod. Hon kunde knappast stå ut mer än ett par dagar utan att förtära och förstöra. Han gissade att hon skulle ta vägen genom Florens; staden låg i hennes väg och den var stor nog att hon skulle kunna handla i det närmaste oupptäckt. Han hoppades bara att han hunnit dit före henne och att hon verkligen var så förutsägbar som han ville tro. Mot kvällningen upptäckte han henne; hon hoppade vigt från tak till tak och försökte undvika att bli sedd.

Hon borde ha flugit förbi Florens, det visste hon, men något drog henne hit. En gång hade hon stött på Den Heliga Vargen här, full och okapabel att lyfta sin egen skugga. Det var inte därför hon var här. Istället var det begäret. Hon behövde, krävde, prästsperma och heligt blod. Hon skyndade snabbt över husens tak medan den orangea solen färgade staden i eld. Kyrkor fanns i flertal och de stora korsen som prydde dem var som ett hån mot henne. Hon fick inte stanna och slösa tid. Ändå kunde hon inte låta bli.

Tigern följde henne med blicken och rörde sig långsamt bland folkmassan och höll henne under uppsyn. Hon gled på sina vingar mellan taken och han visste att han aldrig kunde komma åt henne så länge han inte tog henne med överraskning. Hon passerade kyrka efter kyrka, närmade sig rent av stadsgränsen. Han började tro att hans plan skulle bli fruktlös och var just till att skynda sig ut ur stan och bli till tiger för att hinna före henne till slutdestinationen, när hon slutligen stannade till vid en kyrka.

Osedd slank hon in genom ett fönster in i en av Florens många kyrkor och såg sig omkring. Det var märkligt liten aktivitet där. Enbart ett fåtal besökare och ett par präster som bad stilla. En präst gick runt kyrkan och tände de många ljusen. Det skälvde i hennes demoniska ande när han stilla ställde sig framför henne och bad henne ta plats och lyssna på aftonbönen. Så tyst hon bara kunde sköt hon in honom i ett sidorum, där hon tänkte ha sitt roliga.

Tyst slank Tigern efter Abomina in i kyrkan. Prästen bad med den lilla församlingen och Tigern visste bättre än att vanhelga Herren. Han gjorde korstecknet och försäkrade sig själv att det var Hans, Herrens, ärende som uträttades. Fotstegen var snabba och tysta trots hans storlek när han rörde sig längs väggarna för att försöka få syn på demonflickan. Framför en dörr stannade han, för han hörde lågmälda ljud från insidan. Det lät som en man som stönade.

Abomina sög av prästen i långsama drag, höll hans pungkulor i handen och smekte dem samtidigt som hon slickade och diade på hans svullna ollon. Prästen stönade lågmält och smekte ömt hennes hår. Han hade varit lätt att övertyga och ännu lättare att upphetsa. Det var för enkelt, men Abomina kunde inte vara kräsen. Hon sög honom djupt in i munnen och kände tydligt hur hans ådriga kuk pulserade.

Tigern avbröt den oheliga akten när han med ett brak störtade genom dörren. Prästen skrek till och Abomina var nära att bita kuken av honom. Tigern inställd enbart på Abomina, ryckte tag i prästen och slet honom åt sidan. Abomina hann inte fly, utan Sabrod högg tag i hennes hals med en stark hand. Han stirrade hårt in i hennes ögon och flinade. Han började genast trycka åt kring hennes hals, men var inte förberedd på att prästen - fortfarande med blottat könsorgan - skulle lägga armen om hans, Tigerns, hals och ta ett hårt stryptag.

"Fly!" Ropade prästen till Abomina i det korta, tumultartade ögonblick som uppstod. Abomina, sög efter luft så fort Tigerns hand släppte henne. Det uppstod kaos också i hennes huvud; fly eller försöka döda Tigern?

"Fly!" Sade prästen igen, men han blev snabbt nerbrottad av den mycket starkare Tigern från Sabrod. I sista ögonblicket skyndade Abomina ut genom dörren och ut genom stora porten. I sin ilska slet Tigern ner prästen på golvet och skrek åt honom:
"Satan tar dig! Damnet te Deus!" Han lade sin hårda fot mot prästens nacke och denne hann just börja spjärna emot innan Tigern tryckte till och knäckte hans nacke. Han bröt sedan genom folkhopen som samlats utanför rummet och skyndade ut ur kyrkan, efter den förbannade hondemonen.

5 läsare gillar denna novell.

.

Kommentarer

Recensera

Här kan du kommentera eller recensera novellen.

#1

Karl-Herman

Härlig fortsättning!
Eventuella språkliga tveksamheter förstärker bara upplevelsen av att förflyttas till en annan tid och till en "fördold" dimension av skeendet

8/11, 2015 kl. 11:50