Alla tittade förvånat på varandra över den oväntade utvecklingen.

- Husets deltagare kommer att delas in i två lag där det förlorande laget i The Eliminator får lämna huset, sa Adam.

Det gick ett sus genom deltagarna.

- The Eliminator är den ultimata hinderbanan och lagen måste samarbeta för att klara av den, fortsatte Adam, - De tre deltagare som fått mest poäng i veckans uppdrag kommer att bilda ett lag medan de andra utgör det andra laget.

- Lagen kommer att hållas åtskiljda under veckan fram till tävlingen. På utegården finns en ny dörr som leder till ett nytt hus där ett av lagen skall bo. Tillträde till utegården kommer att delas lika mellan lagen. Lagen kommer att ha tillfälle att öva på olika moment i hinderbanan under veckan som kommer. Lagen måste däremot redan nu bestämma vem som skall springa respektive sträcka utan att veta delsträckornas moment. Sista sträckan genomförs av hela laget tillsammans. Lag blå består av: Linda, Hannes och Klara medan lag röd består av: Cornelia, Anton och Nelly.

- Får jag be lag röd att hämta sina väskor och gå ut på innergården. Lycka till! Sa Adam.

Det blev lite stökigt och turbulent när det röda laget hämtade sina väskor. Jag fick en tårfylld kram av Cornelia en puss av Nelly och en dunk i ryggen av Anton.

- Nu är du ensam tupp i gården, flinade han.

- Det har jag varit länge! flinade jag tillbaka.

Dörren ut till innergården stängdes och jag satt ensam kvar i soffan med Klara och Linda.

- Vad var det som hände egentligen? Undrade Linda.

- Ja fan va fort det där gick, sa Klara.

- Dreamteam blev ju kvar i huset, sa jag.

Jag tittade igenom reglerna för det kommande uppdraget och insåg att jag var närmare än någonsin att lämna huset.

- Skall vi dra lott om sträckorna? Frågade jag.

Linda och Klara accepterade mitt förslag och jag bröt en pinne i tre olika längder och höll fram den framför tjejerna.

- Kortast börjar och längst avslutar, sa jag.

Linda drog den korta pinnen och jag fick den längsta. Därmed så skulle jag springa sista sträckan i The Eleminator vad det nu skulle kunna innebära?

*

Big Brother hade byggt upp första delsträckan av The Eliminator på innergården och jag fick nästan panik när jag såg att det var en balansövning rakt igenom. Mina tankar om Linda var inte höga och jag kunde för mitt inre inte ens drömma om att hon skulle kunna klara av etappen och därmed så skulle vi få full straffpoäng från första början.

Linda drog på sig den skyddsutrustningen som reglerna föreskrivit och gjorde sig beredd att pröva hinderbanan. Givetvis så tappade hon balansen direkt och killarna som höll i säkerhetslinan fick arbeta direkt. Jag skakade på huvudet i besvikelse och såg bara mörker och elände framför mig.

- Fan! Jag trampade snett, sa Linda, - måste jag ha de här skorna på mig?

Frågan var riktad till den långa blonda killen som var mediabolagets säkerhetsansvarige. Han bläddrade lite i reglerna och ringde därefter ett samtal på sin mobiltelefon. Under tiden så drog Linda av sig skorna och satt och lekte med strumporna.

- Finns inget som reglerar vad du skall ha på fötterna, sa den säkerhetsansvarige till Linda.

- Då så, sa Linda och reste sig upp barfota.

Smidigt och elegant forcerade hon två tredjedelar av hinderbanan innan hon åter igen tappade balansen. Jag stod med gapande mun och bara stirrade när hon kom gåendes mot Klara och mig.

- Faan va bra du är! Skrek Klara.

- Var lite för våghalsig på slutet, a Linda, - men nu fixar jag banan.

Utan några problem så tog hon sig igenom banan balanserande som en cirkusprinsessa i samma takt som min skepticism gav vika för en spirande optimism. Lite rödrosig och andfådd kom Linda fram till oss efter att hon klarat hinderbanan.

- Andra försöket! Inte illa gjort va? Sa hon.

- Hur fan fixade du det där? Frågade jag.

- Dansade balett när jag var yngre, lite ringrostig men någonstans i ryggmärgen så finns balansen kvar, sa Linda och gick upp i En Pointe position.

- Skitbra, sa jag, - får du öva några gånger till så kommer vi att tjäna många minuter på det här momentet.

Jag var övertygad om att vi behövde all tid som vi över huvud taget kunde tjäna in om vi skulle slå Lag Röd.

*

Det var verkligen jag som dragit det kortaste strået! Bildligt sett. Jag skulle ta mig upp för en hög klättervägg! Inte nog med att jag var höjdrädd! Jag var klen i armarna också. Magnesiumoxiden dammade när jag slog ihop händerna och med ett lågt morrande så attackerade jag väggen under livliga hejarop från Klara och Linda. Redan efter några meter så tappade jag taget och blev nerhissad i säkerhetslinan som en säck med mjöl.

- Dra in rumpan när du klättrar och använd benen mer, sa klätterinstruktören som försökte att lära mig klättra.

Med en tung suck började jag att klättra igen. Efter en dryg meter så kände jag hur någon la handen på min rumpa och tryckte till.

- Dra in rumpan!

Jag bet ihop och försökte fokusera på att hålla rumpan inne och till min stora glädje så orkade jag att klättra nästan hela väggen upp. Klara och Linda visslade och tjoade när jag kom ner och mitt självförtroende stärktes rejält.

- Skitbra! Du har ju talang! Ropade instruktören nerifrån när jag något senare svängde benen över kanten på klätterväggen för första gången.

Det snurrade till lite av höjdrädslan när jag tittade ner på de hoppande och vinkande tjejerna men på det hela taget så var jag nöjd. Långt inne så började jag att tro på att jag skulle klara av mitt uppdrag.

*

Klara hade helt klart fått det enklaste uppdraget. Men samtidigt så var det även det jobbigaste! Big Brother hade hängt upp ett tak av Romerska ringar i taket och jag kände igen övningen från teveprogrammet "Gladiatorerna". Som tur var så fanns det ingen motståndare med i bilden utan Klara skulle bara för egen maskin ta sig igenom den dryga tio meter långa banan.

Klaras främsta attribut var definitivt inte hennes styrka så hon kom inte många ringar innan hon svärandes inte längre orkade hålla taget och handlöst föll ner på de tjocka mattorna som låg under banan. Klara kämpade och slet tills hon kom på att hon kunde använda fötterna för att kompensera sin svaga armstyrka! Jag fattade inte riktigt hur hon bar sig åt men till slut så svingade hon sig genom hela banan även om det tog tid.
På det hela taget så kändes det som om Klara, Linda och jag hade läget under kontroll. Linda var definitivt vår klart lysande stjärna och jag hoppades att det försprång hon rimligtvis måste skaffa sig på första sträckan skulle psyka motståndarna tillräckligt mycket så att Klara och jag skulle hinna ta oss i mål. Den slutliga och gemensamma sträckan fick vi inte reda någonting om så den gick det inte ens att oroa sig för.

*

När Lag Röd försvann ut från huset så blev jag tvungen att umgås mer med Linda eftersom hon var en utåtriktad och kontaktsökande person. Tidigare hade jag kunnat smita undan men det gick inte längre och det irriterade mig. Min uppfattning var att Linda var en korkad blondin men ju mer jag tvingades att lära känna henne så upptäckte jag fler nyanser. I grunden så var hon dock fortfarande en korkad blondin med silikonbröst.

- Kolla här, sa Linda till Klara.

- Vad är det? Frågade Klara.

- En finne, sa Linda.

- På muttan? Frågade Klara.

- Ja! Jag får jämt finnar på muttan när jag rakar mig, sa Linda.

- Jamen kläm den då! Sa Klara.

- Nämen det blir ju värsta… blåtiran ju.., sa Linda.

Jag var tvungen att gå ut ur badrummet innan jag exploderade av skratt. Inne från badrummet kunde jag höra hur Linda svor högt när hon som jag förmodade klämde finnen på muttan. Klara kom ut ur badrummet och innan jag hann säga något så muttrade hon:

- Hon är fan inte sann!

Innan jag hann svara så kom Linda ut i bara underkläderna.

- Jag fick bort den, sa hon.

Snabbt dök jag in i badrummet igen innan en ny skrattattack drabbade mig.

*

Jag kunde inte somna utan låg och grubblade över tävlingen som skulle vara dagen därpå. Plötsligt så insåg jag att jag aldrig hade varit närmare att åka ut ur huset och att jag denna gång inte kunde påverka utfallet själv utan var beroende av Klara och Linda. Jag stördes i mina tankar av ett lågt stön borta från Lindas säng!
Med ens så var jag klarvaken och jag vred lite på mig så att jag skulle kunna höra bättre vad det var som hände. Lindas andning var helt klart ansträngd och efter en liten stund tycke jag mig även höra ett lite slaskande läte. Insikten kom som en klar blixt på himlen! Linda onanerade!

I och för sig så hade jag ju både hört och sett Linda ha sex med Robin men på något sätt så var det mer förbjudet nu när vi var så få kvar i huset och när jag lärt känna henne lite bättre. Försiktigt så lirkade jag ut min lem och började smeka mig själv lite försiktigt samtidigt som jag lyssnade på när Linda tillfredställde sig själv.
Jag var stor och hård när jag hörde hur Linda började närma sig klimax. Hon skrek till lite dämpat när hon fick orgasm och jag kunde höra hur hon kastade sig av och an i sängen av orgasmen. Bredvid mig ryckte Klara till lite irriterat i sömnen och hon vände på sig och somnade tungt om.

Jag väntade en lång stund innan jag smög upp och smet ut till badrummet. Där innanför dörren dit inga kameror kunde se drog jag ner kalsongerna och greppade mig själv. Jag kunde se Klara framför mig första veckan när hon smekte sig själv till orgasm i bubbelbadkaret. Det hade varit upphetsande förbjudet att stå och onanera samtidigt som jag tjuvkikade på henne.

Snabbt och målmedvetet tog jag mig till utlösningens brant och min lem var stor och hård jag blottade ollonet en sista gång innan extasen tog över. När säden började pumpa ut över den kaklade väggen i långa vita strängar så var det Lindas stora silikonbröst jag sprutade ner i min fantasi. Hon plutade med sina läppar och höll ihop sina stora bröst med händerna när min säd fick dem att bli alldeles kladdiga och blanka.

Jag förvånades lite över min fantasi när jag kom till sans! Lindas stora bröst fascinerade mig men jag tände egentligen inte på stora bröst. Lite irriterad på mig själv så hämtade jag toalettpapper och torkade rent efter mig utan att tänka på vad som kunde tänkas hamna i Big Brothers kameror.

Trött men tillfredställd kröp jag ner i sängen igen och jag sov innan jag knappt hunnit lägga huvudet på kudden.

*

Hinderbanan "The Eliminator" framträdde i all sin prakt framför mig och för första gången kunde jag se den gemensamma avslutande delsträckan. Den långa flacka rampen upp mot en plattform såg vid en första anblick inte så svårforcerad ut tills jag insåg att den var insåpad och förmodligen snorhal.
Adam mötte upp oss personligen och det var första gången sedan jag gick in i huset som jag såg honom i verkligheten, normalt så kommunicerade vi bara via teven.

- Är alla redo? Frågade han och vinkade fram oss.

Vi var klädda färgmatchat i våra lagfärger och vi såg ut som tre halstabletter medan lag röd var eldigt röda. Kläderna var tight skurna och jag anade att det var med mening eftersom tjejernas kurvor syntes tydligt. Jag sneglade bort mot Cornelia och smekte hennes mjukt kurviga kropp med min blick. Hon flinade lite mot mig när hon fick syn på mig och jag nickade till svar.

- De som skall springa förstasträckan gör sig klara! Annonserade Adam ut.

Linda gjorde sig redo och tog av sig skorna innan hon placerade sig vid startlinjen. Lag röd hade utsett Nelly att springa första sträckan och även hon gjorde sig beredd. När startskottet gick så satte de två tjejerna iväg över hindret och jag gallskrek av lycka när Nelly tappade balansen nästan omedelbart och trillade ner på skyddsmattorna under banan.

Jag följde Linda med blicken och såg hur hon snabbt kom närmare sin banas slut och därmed min banas början. När hon dunkade till klockan som signalerade att hon var färdig så attackerade jag aggressivt klätterväggen. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag hade klarat av nästan två tredjedelar när jag såg att Anton som jag tävlade emot fick sin startsignal.

Nelly hade inte lyckats ta sig över sitt hinder inom maxtiden så Anton startade på kommando av huvuddomaren. Med en segerrusig känsla svängde jag första benet över kanten på toppen av klätterväggen och kastade mig fram mot klockan som skulle signalera att jag var klar. Jag log lite för mig själv när klockan klingade till väl medveten om att det skulle vara psykologiskt tungt för Anton att höra den.
Klara började sin hemmagjorda apklättring genom sitt hinder och hon var halvvägs när jag hörde Antons klocka ringa.

- Lycka till, sa jag till Cornelia som gjorde sig redo att kasta sig ut bland ringarna.

Hon svarade inte utan svingade sig ut två ringar innan hon tappade greppet och handlöst föll till marken. Jag kunde höra hur hon svor ljudligt och jag skrattade skadeglatt samtidigt som jag såg att Klara smidigt hoppade ner på sin målplattform. När hennes klocka ljöd så var det det ljuvaste jag hört på länge!

Cornelia svingade sig i mål precis innan tiden var ute och jag kunde konstatera att vi skulle ha minst tre minuters försprång på det sista avgörande hindret. Adam samlade ihop oss på startplattformen till det sista hindret och jag såg hur slutkörd Cornelia var. Klara hade fått vila några minuter så jag drog slutsatsen att vi borde slå lag röd om vi kom på rätt teknik att forcera det sista hindret.

Rampen var inte så brant men när jag lite försiktigt kände med foten på dess yta så kunde jag känna hur hal den var. Dessutom så var den längre än oss alla tre så vi kunde inte ställa oss på varandras axlar och nå upp till kanten utan vi var tvungna att hitta på något annat sätt. Lagens banor skildes åt av en vägg så vi kunde inte se hur det andra laget attackerade sin bana.

Lösningen infann sig samtidigt som startskottet gick. Rampen var smal med rejäla sarger. Genom att ta spjärn mellan sargerna så skulle vi kunna klättra uppåt. Snabbt redogjorde jag min plan för tjejerna som nickade instämmande.

- Jag orkar aldrig! Sa Linda.

- Inte jag heller! Sa Klara.

- Jag klättrar upp till hälften, sa jag, - och sen hjälper ni varandra upp till mig och klättrar sen vidare upp.

- Okey, sa Linda och Klara i munnen på varandra.

Det skulle bli skitjobbigt men jag hade räknat ut att jag skulle kunna ta spjärn med en fot på varsin sarg och på så sätt kunna hålla mig kvar. Det gick snabbt att ta sig upp till mitten på rampen och lagom till att jag var där så hade Klara klättrat upp på Linda som lagt sig raklång på rampen. När Klara ställde sig på Lindas axlar så kunde hon ta ett ordentligt tag om min midja.

Jag stönade till när jag kände hur Linda började klättra upp över Klara. Hela lagets vikt vilade på mig när jag desperat försökte att hålla mig fast. Det gick förvånansvärt smidigt för Klara att klättra upp över mig och Linda upp på målrampen. Från andra sidan väggen kunde jag höra skrik och svordomar vilket fick mig att misstänka att det inte gick så bra för det andra laget. Linda hade svårare att ta sig upp och Klara orkade inte dra upp henne.

- Snabbt, sa jag, - ställ dig som mig.

Smidigt tog Linda spjärn mellan sargerna på samma sätt som jag vilket resulterade i att jag hade mitt ansikte i höjd med hennes rumpa.

- Hjälp mig, flämtade hon.

- Hur fan hade du tänkt dig då? Frågade jag ansträngt.

- Skjut på! Kom svaret.

Enda sättet jag kunde skjuta på var genom att sätta händerna i grenen på henne. Hon skrek till av överraskning när jag satte handen rakt över hennes kön och tryckte till.

- Men va fan gör du? Skrek hon.

- Skjuter på! Skrek jag tillbaka.

- Men inte där!

- Du får väl offra dig för laget! Tjoade Klara.

Utan att vänta på Lindas svar så pressade jag upp henne tills jag kunde höra hur Klara tjoade:

- Jag har henne!

Mina ben var som spagetti av mjölksyran när jag klättrat upp över Linda och flämtandes kröp upp på plattformen. Med en sista ansträngning så hjälpte jag Klara att dra upp en rödblommig Linda.

- Där satt den! Sa Klara och slog till målklockan.

Ett vrål av besvikelse kom från det röda lagets bana. När jag flinandes tittade över på deras sida så såg jag alla tre ligga i en liten hög nere vid rampens fot. Nöjt kunde jag konstatera att jag tillhörde det vinnande laget och att jag därmed överlevt ytterligare en vecka i huset.