Niklas och Rebeckas äventyr fortsätter...

Kapitel 4   Vi satt kvar i flera timmar kring bordet, barnen vaknade och somnade och vaknade igen. Jag satt på golvet och bytte blöjor på dem och de andra fixade fram frukost. Telefonen ringde och jag reste mig och gick och svarade, barnen låg på en filt och de kom ingenstans

 -       Hej det är Niklas

-       Hej det är Delila, jag visste inte vem jag skulle ringa

-       Hej Delila vad har hänt?

-       John är död

-       VA!!

-       Han dog igår, han blev påkörd av en bil och dog direkt

-       Var det en olycka?

-       Ja det var en rattfull man som körde på honom han dog på fläcken

-       Herregud sa jag

-       Jag vet inte vad jag skall göra Niklas 

Rebecka kom springande och tog luren från mig och började prata med Delila

  -       Vad har hänt? Frågade Elisabeth

-       En av våra närmsta vänner har dött sa jag

-       Oj vem då?

-       John

-       Oj jag beklagar

-       Tack  

Rebecka fortsatte att prata med Delila och jag satte mig med barnen och fortsatte leka med dem. Livet är ibland fruktansvärt orättvist, en fantastisk man dör och ett fullständigt svin får överleva.   Jag tittade på mina barn och insåg hur nära det varit att de dött, och han som stämplat mina barn till döden skulle få överleva. Jag kände hur min ilska började byggas upp

  -       Lugn hjärtat sa Rebecka

-       Jag försöker hjärtat men det är svårt

-       Mm jag känner likadant sa hon

-       De får komma snabbt och hämta honom annars så står jag inte för konsekvenserna

-       Jag stoppar dig om det behövs sa hon

-       Bra hjärtat sa jag och log

-       Ingen fara sa hon

-       Hur går det med Delila?

-       Illa

-       Bjud hit henne jag skickar planet

-       Ok jag föreslår det

-       Gör så, hon har liten hon med, hon behöver hjälp

-       Ja jag föreslår det

-       Bra sa jag

Jag reste mig och gick ut i köket och jag kände mig rastlös. Jag var fortfarande arg på hur orättvist livet var. Jag kände att jag behövde träna

  -       Jesper sa jag följ med ner i träningsrummet

-       Ok  

Vi gick ner i källaren, jag stirrade på skrubben

  -       Tänk inte tanken sa han

-       Nej sa jag och gick in träningsrummet   

Jag plockade ner ett övningssvärd och kastade ett till Jesper

  -       Nu kör vi sa jag

-       Ok gör mig inte illa bara

-       Nej då  

Vi började sparra och jag var aggressivare än någonsin. Jag attackerade som en furie och jag pepprade hans svärd med slag, han fick retirera hela tiden, jag såg hans ansträngda blick.   Jag slog och bröt min stav. Jag kastade resterna och tog ett nytt svärd, och attackerade igen. Jag slog besinningslöst och Jesper försvarade sig så gott han kunde. Jag slog i sönder ett svärd till

  -       Nej får det vara nog sa Jesper

-       Va?

-       Jag sa att nu får det vara nog. Du kommer slå ihjäl mig om du fortsätter såhär, nu är jag glad att du är återhållsam annars. Hade du attackerat såhär alltid så hade du för eller senare slagit ihjäl någon

-       Förlåt sa jag, det är bara

-       Ja det är jävligt orättvist, John är död och han lever, vår far lever och en massa andra svin lever. Men det är vad det är, sörj i stället

-       Det är såhär jag hanterar mig smärta sa jag  

Jag tog två mindre svärd och attackerade en Wu Shing docka, jag slog besinningslöst och jag ökade takten hela tiden. Jag såg min far och Rebeckas far framför mig när jag slog, det började ryka träflisor både från svärden och träningsdockan.   Jag knäckte ett av svärden, jag fortsatte med händerna i stället, jag slog tills det började blöda. Jag bröt min handled, men jag helade mig med Tau, Tau, sen hämtade jag ett övningssvärd och fortsatte slå. Jag var så inne i mitt raseri att jag inte märkte att Rebecka kommit in i rummet.  

-       Hjärtat

-       Ja

-       Det räcker

-       Men…

-       Det räcker  

Jag stannade upp och världen studsade tillbaka, jag tittade på Rebecka, hon stod där med tårar i ögonen. Jag gick fram till henne och kramade om henne  

-       John är död

-       Jag vet hjärtat, det är så jävla orättvist

-       Gråt med mig hjärtat  

Vi stod där i varandras armar och jag kände att tårarna började rinna, det var renande att gråta. Tårarna formligen forsade ut ur mina ögon. Jag vet inte hur länge vi stod där men till slut så tog tårarna slut  

-       Känns det bättre?

-       Nja men mer hanterbart sa jag

-       Du skrämde din bror sa hon

-       Jag vet jag får be om ursäkt sen

-       Ja det tycker jag sa hon

-       Jag får städa upp här sa jag

-       Jisses är det svärd?

-       Mm jag knäckte ett par på Jesper, sen knäckte jag ett par på dockan och där är nog en del märke på den med. Jag bröt handleden med.

-       Jisses -       Mm jag var arg

-       Ja Jesper sa det, du vet att ilska inte löser något

-       Nej förvisso inte

-       Bra

-       Men jag var tvungen att få ut ilskan på något, och när jag inte kunde ta ut det på honom därinne så fick det bli på dockan och Jesper i stället

-       Mm bättre det så att vi slipper få en massa ninjas efter oss

-       Det hade de inte vågat, demonen från nordanland har varnat dem

-       Haha

-       Jag skrämde en person som aldrig blivit rädd för något

-       Jaså?

-       Ja ledaren för Kuji Kiri, när jag pratade med honom innan. Han och Yoshina hade ett samtal, där jag fick vara med, och jag skrämde honom. Han hade inte startat ett krig för då hade jag kommit över

-       Mm jag med

-       Mm och då hade de förlorat, jag mer eller mindre hotade hela den klanen

-       Ok

-       Ja jag hotade, och jag varnade honom för det dumma i att försöka sig på att smyga sig på oss, han fattade poängen

-       Haha fantastiskt

-       Mm så jag tror att det inte blir något krig så länge vi finns i alla fall

-       Vad bra

-       Mm

-       Skall vi äta?

-       Javisst sa jag, förresten vad bestämde du med Delila?

-       De kommer, jag ringde Gunther planet hämtar dem så de är här om några timmar

-       Perfekt sa jag

-       Mm

-       Kom nu sa hon  

Vi gick förbi skrubben och upp till de andra  

-       Förlåt Jesper sa jag

-       Ingen fara men nästa gång du blir arg så får du sparra med någon annan

-       Jag hade aldrig gjort dig illa

-       Nej jag vet men du skrämde mig. Som jag sa innan det är tur att du inte alltid slåss så

-       Vadå frågade Rebecka?

-       Det var rent och skärt raseri, ingen hade kunnat motstå hans attacker, inte ens du tror jag, och då var han inte ens i Tau, Tau

-       Ok har du hållit igen hjärtat

-       Nej det tror jag inte, jag var arg bara och släppte loss alla känslor, vilket jag aldrig gör annars

-       Han slog i sönder våra svärd med ett hugg, flisorna bara rök runt i rummet

-       Ok sa Rebecka

-       Var är barnen? frågade jag’

-       Lotta tog ut dem

-       Ok skall vi hämta Delila och barnen?

-       Ja jag tänkte det

-       Ok när kommer de?

-       Hon skulle ringa när de lyfte sen så tar det bara en timme innan de landar igen

-       Ok då hämtar vi dem då

-       Elisabeth följer du med Rebecka är du snäll. Kommer de som skall hämta honom därnere så vill jag vara hemma

-       Javisst sa hon

-       Tar du barnen?

-       Givetvis sa jag och log

Vi satte oss och åt. Vi var rätt låga och återhållsamma vi pratade lugnt och vi pratade om John. Telefonen ringde och Rebecka svarade, hon la på luren efter en liten stund och kom tillbaka till bordet

  -       Det var Delila de lyfter nu så vi får köra

-       Ok kör försiktigt, ni får ta två bilar sa jag

-       Mm puss

-       Puss hjärtat   De gick ut och satte sig i bilarna och körde iväg

  -       Vad skall du göra med dina souvenirer? Berit

-       Ja du jag vet inte sa hon, jag kanske kastar dem eller så gör jag något med dem

-       Okej sa jag och log

-       Tack förresten

-       Ingen fara sa jag

-       Nu vet jag varför jag inte ville att ni skulle ta honom tidigare

-       Mm och varför antingen du eller Elisabeth kontaktade honom när vi fått barnen

-       Va?

-       Ja han var på sjukhuset, Jesper och Lotta stoppade honom

-       Ok

-       Ja du gick i väg och pratade med honom sa Jesper

-       Jag gjorde vad?

-       Du gick iväg och pratade med honom sa Jesper

-       Jag hörde dig. Jag har inget minne av det bara, frågan är hur mycket mer jag inte har minne av

-       Du kanske skall be din rådgivare och kolla dina bankkonton

-       Det var en riktigt bra ide sa hon, jag lånar telefonen

-       Gör du så sa jag   Jag tittade ut i trädgården. Därute för nästan ett år sedan hade jag dödat en människa, jag kunde fortfarande se mig själv hugga huvudet av honom, jag kunde se hela striden framför mig.   Hur vi hade dansat runt därute, hans förvånade blick när jag separerade hans huvud från axlarna och hur huvudet flög iväg och landade mitt på gräsmattan. Det var den enda människa jag dödat, och det hade också varit för att skydda barnen och inte bara mina egna barn

  -       Vad tänker du på? Frågade Lotta

-       Är det så tydligt sa jag

-       Ja du ser nästan lite drömmande ut

-       Ja kanske det sa jag, jag tänkte på striden med Akio

-       Aha den skall ha varit nå utöver det vanliga sa hon

-       Ja det var nog en magnifik strid sedd från sidan. Att vara inne i den handlade till stor del om överlevnad, han var galen av sin egen gudomlighet så att säga. Han var inte bara galen, han var hög som ett kyrktorn. Han använde tydligen rätt skarpa droger, och Kobuderan på det så skruvade det till hans sinne rejält

-       Kobuderan?

-       Ja hypnosen som de använder. Den som skruvade till alla de människorna i vår närhet

-       Aha

-       Mm den som så mycket annat kommer från mystiker i Kina eller Sydostasien

-       Den verkar effektiv

-       Mm men den är farlig. Till slut så tar den över utövaren och gör honom helt galen

-       Men varför lära sig den då?

-       Ja du kicken kanske. Den ger dig även ett galet sexuellt driv, du blir kåtare än du någonsin varit innan, jag drev Rebeckas pappa till den absoluta gränsen innan jag skar av hans penis. Jag tvingade honom att bli galen av sexuell laddning, och precis när det skulle gå för honom omanlig gjorde jag honom, han hade inte kunnat ejakulera eftersom jag skurit av honom testiklarna. Men den sexuella driften som drivs av hjärnan finns kvar eftersom jag inte gjort honom till eunuck enligt konstens alla regler. Jag omanlig gjorde honom på toppen av hans kåthet

-       Herregud

-       Han förtjänade inte mindre, och när jag gjort det så tog jag bort hans förmåga att prata, han kan inte yttra ett ord, han kan inte skrika, han kan inte ge ett endaste ljud ifrån sig. Det var min hämnd, att ta bort hans maktmedel, hans röst och hans sexualitet

-       Påminn mig om aldrig göra dig arg på mig sa hon lågt

-       Nej Lotta så arg kommer jag aldrig bli på dig   Barnen vaknade och vi gick in och hämtade dem. Det var en stund tills det var dags för dem att äta, de verkade oroliga och ville inte riktigt vara lugna

  -       Vad är det med dem?

-       Jag har inte en aning.   De fortsatte med att vara oroliga fast att vi försökte lugna dem

  -       Berit?

-       Ja kom är du snäll

-       Javisst

-       Vill du hålla Leonardo

-       Javisst

  Jag gav honom till Berit och jag gick ut i hallen. Jag öppnade dörren och tittade ut, där stod två japaner utanför dörren

  -       Hej sa de, vi skall hämta ett paket, och lämna ett

-       Kom in

-       Tack sa de och bugade sig

-       Har ni bil?

-       Ja den står utanför

-       Jag skall öppna så att ni kan komma in med bilen

-       Tack, vi skall överlämna detta från vår högste. Det är en gåva från honom

-       Tack sa jag och bugade mig   Jag släppte in deras bil och vi gick ner i källaren. Jag satte lådan på golvet i träningsrummet och satte mig ner och öppnade den. Där i låg ett magnifikt svärd, jag lyfte upp det med handflatorna och böjde på huvudet

  -       Jag vill inte strida, jag vill bara titta på det sa jag åt dem

-       Tack  

Jag drog ur svärdet ur skidan och balansen var perfekt, jag reste mig upp och svingade det

  -       Ni måste tacka er högste för detta, det är magnifik gåva

-       Det var Leonardo Da Vincis svärd

-       Oj som sagt tacka er högste ödmjukast. Jag kan aldrig återgälda detta sa jag och bugade

-       Det har du redan gjort sa de, du återbördar en förrädare   Jag stack tillbaka svärdet i skidan och la ner det i trälådan

  -       Kom sa jag

Vi gick ut till skrubben, jag öppnade dörren och där stod han med öppen mun och stirrade rakt på mig, jag tryckte till på nervknippet och han rasade ihop

  -       Han är er sa jag

-       Tack sa de  

De bar upp honom från källaren och ut till deras bil. De körde iväg och jag gick in igen, harmonin återvände till huset. Hans närvaro hade rubbat balansen i huset, barnen hade lugnat ner sig och var normala igen. Två bilar rullade in på grusplanen.

  -       Samla er sa jag

-       Visst sa Jesper  

Dörren öppnades och de kom in. Rebecka ledde Delila in, barnen kom efter och sist kom Elisabeth med deras son. Jag mötte dem och kramade om Delila

  -       Jag finner inga ord sa jag, jag beklagar

-       Tack stammade och snörvlade hon fram

-       Vad du än behöver så säg bara till vi finns här för er

-       Tack sa hon, jag fattar ingenting

-       De hämtade honom precis sa jag

-       Ok sa Rebecka det var ju tur det

-       Mm sa jag, jag fick en ovärderlig gåva av dem jag visar dig sen

-       Hej Farbror Nick sa Sam

-       Hej min vän kom här  

Jag lyfte upp honom och kramade honom. Han grät och jag kramade honom hårdare, jag satte ner honom och han gick fram till Lotta. Jag tittade på Gwen och hon tittade på mig.   Jag öppnade famnen och hon kom fram och kramade mig. Jag lyfte upp henne och kramade henne hårt och länge, jag satte ner henne och hon gick fram till Jesper och kramade honom. Vi gick in och satte oss, Delila bara grät och barnen såg lite lätt apatiska ut

  -       Nå vem vill laga pannkakor sa jag  

Barnen tittade på mig och reste sig

  -       Har ni tränat sa jag

-       Mm sa Gwen

-       Bra sa jag då får ni visa  

Vi gick ut i köket och började laga pannkakor och de hade tränat. De skötte allt själv. Vi dukade fram pannkakorna och satte oss till bords och började äta. Samtalet gick trögt till en början men efter ett tag så flöt det på bättre. Vi åt upp och dukade av

  -       Nå Gwen är du redo att visa att du tränat?

-       Ja farbror Nick

-       Bra kom med mig  

Vi gick ner i källaren och in i träningsrummet, det låg fortfarande träsplitter på golvet efter mitt raseriutbrott innan

  -       Vad har hänt här sa hon?

-       Jag blev lite arg och ledsen innan sa jag

-       Ok

-       Jag skall städa upp detta börja med att gå in i Tau, Tau   Jag gick ut och hämtade en dammsugare och en sopkvast och en skyffel, jag gick tillbaka till träningsrummet och sopade ihop träsplittret. Sen dammsög jag upp resterna.   Jag tittade på Gwen hon satt i lotusställning och hon lös med en gul aura. Jag satte mig bredvid henne och gick in i Tau, Tau. Vi satt där och jag lät henne vara, hon lekte med klotet. Hon rullade det mellan händerna, jag såg att hon försökte kasta det.

  -       Släpp kontrollen Gwen, låt klotet bestämma själv

-       Ok  

Hon slappande av ytterligare, hon lyfte klotet och kastade iväg det. Det flög genom rummet och träffade väggen och löstes upp

  -       Bra, skapa ett nytt  

Hon gjorde som jag sa

  -       Kasta det  

Hon gjorde som jag sa och kastade iväg, hon upprepade detta flera gånger innan jag var nöjd

  -       Så då är du redo att ta nästa steg

-       Ok sa hon

-       Nu måste du lära dig att få klotet att stanna när du kastar det och sen hämtar du det

-       Ok varför?

-       För att även om du släpper kontrollen så måste du få kontroll, det är inte förrän du tillåter dig att kapitulera inför kraften som du får kontroll. Jag skall visa  

Jag framammade ett klot och kastade iväg det. Jag fick det att stanna precis innan det träffade väggen. Jag gick bort till det och tog det ur luften och kastade det tillbaka till där jag stod innan och fick det att stanna

  -       När jag kastar så släpper jag kontrollen, och när jag stannar det så tar jag tillbaka kontrollen

-       Ok jag förstår sa hon  

Hon framammade ett klot och kastade det, hon försökte få det till att stanna, men det lyckades inte

  -       Igen  

Hon kastade igen, och igen, och igen. Jag kunde se hennes frustration

  -       Hitta dit center, koncentration min unge lärjunge  

Hon samlade sig och kastade. Klotet stannade, hon gick bort till det och tog det och kastade tillbaka det, hon fick det att stanna igen. Hon upprepade detta tills jag var nöjd

  -       Fantastiskt bra, nu sätter vi oss, jag skall bara kalla på Rebecka

-       Älskling vill du komma ner till oss

-       Javisst barnen sover, Delila kommer också

-       Javisst  

Rebecka och Delila kom ner de hade bebisen med sig. Rebecka satte sig hos oss och Delila satte sig på en bänk vid väggen

  -       Vår lilla lärjunge är nu redo för det sista steget

-       Okej sa Rebecka och log

-       Vad skall jag göra?

-       Nu vår lilla lärjunge så skall du i Tau, Tau visa oss alla rörelserna, samtidigt som du håller klotet i luften, det skall sväva i luften hela tiden

-       Okej?

-       Jag skall visa sa Rebecka  

Hon ställde sig upp och hon började lysa, med det gulgröna skimret. Hon tog sina svärd, ett klot kom fram och med långsamma rörelser så gick hon igenom alla rörelser.   Klotet dansade med henne hela tiden, när hon klar så hängde klotet framför henne

  -       Ok sa Gwen  

Hon reste sig upp drog sitt svärd och gick in i mitten av rummet. Jag och Rebecka flyttade oss och satte oss längre bort på golvet. Hon började lysa och ett klot kom fram. Hon började göra rörelserna och klotet dansade med henne och när hon närmade sig slutet på rörelserna så reste jag mig upp.     Jag attackerade och hon försvarade sig, vi började sparras och hon var skicklig. Jag kände hennes sorg, hennes ilska, villrådighet och hennes smärta.   Hon attackerade mig med en frenesi som inget så litet barn hade klarat utan Tau, Tau och saknaden av sin far. Vi dansade runt och när jag slagit bort hennes svärd så tog jag henne i famnen och kramade henne

  -       Ut med det viskade jag  

Hon stirrade på mig och sen började hon gråta hysteriskt och jämra sig. Vi satte oss på golvet och hon grät. Hon var fortfarande innesluten i Tau, Tau så hennes känslor blev än mer påtagliga.   Vi satt där en lång stund tills hon lugnade ner sig och grät mer normalt. Rebecka kom fram och kramade om henne också. Delila grät hon med

  -       Så vår lilla lärjunge nu är du redo för att börja träna på allvar sa Rebecka

-       Ok sa Gwen med hulkande röst

-       Du skall träna minst en gång om dagen, precis som du gjort idag

-       Vem skall jag sparras med?

-       Så länge du är här så har du oss fyra, din mamma får köpa en sådan där docka till dig så tränar du på den hemma. Så fort smärtan och sorgen blir för tung så tränar du

-       Ok då kommer jag träna hela tiden

-       Det är ok att du tränar så länge och ofta du behöver

-       Ok men är jag ingen lärjunge längre

-       Nej nu är du elev sa jag och log

-       Ok sa hon och log mellan tårarna  

Hon gick bort till sin mamma och kramade om henne. De satt där och grät tillsammans, det var inte hysteriskt längre utan mer helande tårar som rann. Det var dags att gå vidare.   Vi gick upp till de andra, och vi började laga middag. Jag gick ut i köket och förlorade mig i matlagningen, det hade varit en väldigt konstig dag eller egentligen två väldigt konstiga dagar.   Med allt mellan himmel och jord och jag visste inte riktigt hur jag skulle känna och agera. När maten var klar så gick jag ut till de andra och dukade fram, samtalen runt bordet lågmälda och det kändes på stämningen att vi hade ett behov av lugn och ro.   Vi pratade en del om huset på Kos och hur vi verkligen ville dit igen och bo in oss i huset. Vi pratade om det stundande bröllopet och barnens dop

  -       Jaha Delila har du berättat för din mamma än om utlänningen som skall hålla hennes barnbarn på dopet?

-       Va? Ja det har jag sa hon lågt. Hon gick i taket, fast att jag berättade vem du var

-       Jaså minsann sa Rebecka, jag får nog ha mig ett samtal med henne

-       Ja jag har redan bestämt mig för att ni skall hålla så hon har inte så mycket att säga till om, men det kommer att komma kommentarer. Det är jag övertygad om.

-       Det låter spännande sa Rebecka och log

-       Haha skrattade Delila till, ja det kan jag tänka mig att du tycker  

Det var befriande att höra henne skratta. Fullt förståeligt så var hon knäckt men det var befriande att höra henne skratta, det blev lite lättare stämning efter det.

  -       Vi får passa på att åka förbi henne när vi är i England sa Rebecka

-       Ja hjärtat sa jag och log

-       Du är tokig sa Delila det kommer sluta i kaos

-       Nej då vännen vi skall bara prata hon och jag. Om jag skall vara hennes barnbarns gudmor och när Isabelle och han gifter sig. Så kommer vi att bli släkt då är det bra om det inte finns ont blod mellan oss eller hur?

-       Jo så är det ju men det är ju inte säkert att de gifter sig

-       Tro mig sa Rebecka lågt de kommer gifta sig

-       Ok säger du det så

-       Så hon och jag måste bekanta oss eller hur sa Rebecka med ett leende

-       Nej sa Berit det har varit en väldigt lång dag för mig nu skall jag gå hem. Jag måste få sova

-       Ok sa Rebecka ja jag håller med dig har varit en lång och väldigt omtumlande dag

-       Jag skall också ta mig hem sa Elisabeth

-       Ok mor sa Rebecka, skall du på möte?

-       Nej inte idag, jag måste få sova

-       Trist att det blev såhär med vår semester sa jag. Men vi får göra om det i lugnare former senare

-       Ja det var synd. Men det blev ett tillfredställande avslut på semestern. Jag vill tacka dig Niklas för allt du gjort denna veckan, jag kunde inte önskat mig en bättre svärson, eller far åt mina barnbarn.   Hon kramade mig och viskade i mitt öra

  -       Tack Niklas för allt, men framförallt för honom. Jag vet vad det kostade dig, eller kunde kostat dig. Förresten var vaksamma på Delila, hon mår inte bra skulle det bli värre så ring mig direkt, det är inget ni kan ta hand om med Tau, Tau

-       Ok sa jag vi skall vara vaksamma sa jag, och det tack för de fina orden, de värmer

-       Ingen fara sa Elisabeth, förvarna Rebecka

-       Hon vet redan sa jag och knackade mig på pannan

-       Ja just det, jag glömmer alltid det, hur känns det?

-       Svårt att förklara, i början blev jag lite vimmelkantig, men nu skulle jag inte kunna leva utan det

-       Ha det gott

-       Detsamma  

Jag kramade Berit med och sen gick de ut i kvällen. Vi satte oss i TV- Rummet och började titta på TV. Vi bestämde att Delila och barnen skulle sova inne i vårt hus och inte i gästhuset.   Barnen somnade framför TV:n och jag bar upp dem i gästrummet och bäddade ner dem. Nannyn gick och la sig i rummet bredvid

  -       Du får hjälpa oss att hålla öga på Delila sa jag till henne. Minsta lilla du märker som är fel så meddelar du mig eller Rebecka

-       Ja sa hon jag lovar

-       Tack sa jag god natt

-       God natt  

Jag gick ner därnere och gick ut i köket och tog lite dricka. Jag gick in till de andra och satte mig. Delila satt och stirrade ut i tomma intet. Rebecka satt bredvid henne och tittade på henne

  -       Skall vi få henne till att sova?

-       Det känns som en bra ide sa jag  

Rebecka började lysa och med Tau, Taus hjälp så fick hon Delila att somna. Vi bäddade ner henne i soffan. Vi tog minstingen med oss in i vårt sovrum och la honom hos Isabelle i hennes säng.   Vi tittade på varandra och gjorde oss klara för att sova. Jag var trött, de senaste dagarnas kaos hade börjat ta på krafterna. Vi la oss i sängen och Rebecka la sig på mitt bröst och vi somnade