Ska en distraktion med långt blont hår leda till svikna löften?

(Ständigt ståndaktig väntar jag, Magnus, på att slutligen tillåtas nå klimax tillsammans med min retsticka till syster, tillika officersaspirerande och – visar det sig – dompterande femme fatale Petra, samtidigt som jag fortfarande kan känna smaken av kolossen Junttis mammutsnopp. Ett oväntat mellanspel inträder...)

Redan på tåget tillbaka till Göteborg kunde jag konstatera att något hade förändrats. Erektionen hade inte direkt försvunnit. Om något flödade klar saft från spetsen ännu rikligare än förut och smärtan i ljumskarna bultade med än större kraft och intensitet. Men på något vis kände jag mig lyft över det jordiska. Som en antikens stoiker kunde jag se bortom vad som annars skulle ha upplevts outhärdligt och ägna min koncentration i den riktning jag valde. Eller så var jag mer lyckosam i att hitta distraktioner. Eller så hade jag blivit så van vid de motstridiga känslorna av euforisk längtan och okontrollerbar ångest att min kropp hade sagt ifrån och stängt av nervbanorna helt och hållet. Hur som helst hade jag lämnat sömngångarstadiet bakom mig och började kunna leva nästan normalt. Förutom att jag var tvungen att bära stora och säckiga kläder för att kunna dölja mitt stånd och undvika att fängslas för osedligt uppförande. För första gången på länge kändes det som att jag hade kontroll. Det var väl det faktum att jag känt Petras tunga virvla runt mitt ollon som gav mig något slags trygghet om att alla känslor som virvlade i mitt inre inte längre bara var fantasier. Jag kände mig styrkt. Jag visste vad himmelen var och att den väntade. En vecka var ingenting. Vad kunde gå fel?

Vågade till och med vara aktiv på föreläsningarna och – trodde jag då – förstod vad som menades med en algebraisk integral och hur tröghetsmoment förhöll sig till vinkelacceleration. Tackade ja när några kompisar vågade sig fram och, trots min sedan några veckor okarakteristiska tillbakadragenhet, frågade om jag skulle med till onsdagspuben på kåren. 

Jag hade verkligen skytt offentligheten. Det fanns liksom inte tid och kraft att spela det sociala spelet också när hela min energi gick åt för att längta efter Petra. Men nu var jag Marcus Aurelius på slagfältet i väntan på germanernas vildsinta anfall. Stoisk. Stolt. Säker. Filosofisk. Orädd och okänslig för mina egna vedermödor.

”Kul! Det har varit alldeles för mycket plugg på sistone”, svarade jag i ett försök att förklara senaste tidens isolering.

”Perffa! Anna kommer också, hon har undrat vart du har tagit vägen”, flinade Jonas och blinkade. Anna. Blont hår som sträckte sig nedanför midjan. Klarblå ögon. Kropp som en elitgymnast, tydligen för att hon var just det. Alla grabbars dröm men ingens trofé. Självklart hade jag trånat efter henne sedan uppropet i höstas. Men det var nästan svårt att fästa blicken på henne för man tävlade ständigt med hundratals andra ögon som alla ville ha den bästa bilden för sig själv. Fotonerna och ljusvågorna tog liksom slut trots att hon strålade. 

Men nu. Vem var Anna egentligen? Förvånades över min indifferens och skakade på axlarna. ”Anna? Kul… Då blir vi ett helt gäng…”

Med en pilsner innanför västen var det ännu enklare att för ögonblicket glömma bort dagliga vedermödor. Tror inte att jag någonsin slaknade fullständigt men kunde glädjas år att av och till märka att jag åter styvnade så min rådbråkade lem var uppenbarligen inte ständigt fylld med blod.

Med skräckblandad förtjusning skedde det när Anna satte sig ned bredvid mig, kramade mig och kysste mig på halsen. ”Har du en banan i fickan eller är du bara glad att se mig, Magnus?”

Jo, vi hade pratats vid någon gång. Någon laboration, någon övningsgrupp i algebran. Men hade någon tryckt en pistol mot min tinning och avkrävt mig på ett sanningsenligt svar hade jag ändå trott att Anna inte visste vem jag var eller vad jag hette. Nu glittrade hennes ögon av kåthet och hon slickade saliv från sina läppar. Jag hann tänka att jag antagligen var den enda i gruppen som gått till kåren som inte hade klistrat vid henne som ett plåster, som inte hade stammat fram oförståeliga komplimanger och skrattat åt hennes banala skämt, hur dumma de än varit. Hann tänka att det var som en kliché, att hard-to-get var oemotståndligt, innan hon strök sin hand över mitt lår, upp över det stramande tältet i min gren. ”Ska vi gå någon annanstans?”

Den som är väl bevandrad i Hergés verk känner till ängeln och djävulen som stundom sitter på Kapten Haddocks axlar och förmanar till avhållsamhet (ängeln) och lockar till dryckenskap (djävulen). Jag kan lova att nämnda andeväsen försökte överrösta varandra nu. Djävulen vann. Mot bättre vetande gick vi plötsligt hand i hand mot hennes studentlägenhet. Ömsom kyssandes, ömsom skrattandes, ömsom smekandes. Det tog inte lång tid innan jag visste hur hennes smärta kropp kändes. Inte lång tid innan jag visste hur hennes läppar kändes runt min bultande kuk (Mossens idrottsplats) och hur hennes läppar, alla hennes läppar smakade (Guldheden). Hela tiden slogs jag med mig själv och undrade hur jag skulle kunna låta bli att komma. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna undvika att knulla ikväll. Lika omöjligt var tanken att jag skulle få utlösning. Jag hade väntat alldeles för länge för att falla på målsnöret.

Anna hade uppenbarligen inte lämnat några heliga löften om avhållsamhet. Vi slet av varandra kläderna redan innan dörren stängts och hon hade fortfarande en av sina pumps på sig när hela hennes kropp skälvde till i en forsande orgasm på golvet i den lilla hallen med mina läppar hårt pressade mot hennes varma kön. Hon gned sig mot mitt lår medan jag tafatt trädde en kondom över mitt blånande stånd och kastade sig bakåt i ett skri när det gick för henne en andra gång. Hela hennes varelse drog mig in i henne. Hon slog benen omkring min rygg, naglar trängde sig in i mina skuldror och hennes fitta formligen sög in min kuk. Det fanns inte minsta tillstymmelse till lekfulla rörelser innan jag trängde in utan så fort jag var inom kroppsligt magnetiskt avstånd drogs min kuk med våldsam kraft in i henne tills våra höfter slog samman en ljudlig klatsch. 

Jag hade kunnat komma där och då men stålsatte mig. Hennes ögon var halvslutna men jag sökte hennes blick när jag långsamt rörde mina höfter. In. Ut. Låste hennes ögon med mina. Ut. In. Såg desperationen efter mer. Kraft. Stöt. In. Ut. Det formligen ångade upphetsning om henne. Ut. In. Fortare och fortare. Hårdare och hårdare. In. Ut. Hon krävde mer. Jag letade efter en utväg. Det började pirra oroväckande i knävecken. Stelna förebådande i ljumskarna. Det fanns inte på kartan att jag skulle komma. Jag hade lovat. Men jag skulle inte kunna slita mig från Anna med livet i behåll om inte vi uppnått en episk klimax.

Hon gav till ett avgrundsvrål och ögonen rullade bakåt samtidigt som kroppen sköt upp i en båge så kraftfullt att jag nästan – men bara nästan – kastades av. Min sista chans, tänkte jag och grymtade i kapp samtidigt som jag lade hela min tyngd bakom en sista stöt och föll ned över hennes kropp och vi skakade igenom hennes orgasm, osäkert vilken i ordningen, och min fejkade, första någonsin.

Löften om snara återseenden. Kyssar. Kramar. Hej och god natt. 

Visst hade hon varit oväntat villig att låta mig gå – jag hade så när fruktat att bli ombedd att stanna över natten – men jag tyckte mig inte se någon misstanke om svek i hennes blick. Kände mig någorlunda nöjd över min skådespelarinsats även om den svällande omkretsen nu torde ha nått all-time-high och varje steg åter var en pina. Anna verkade till och med ärligt besviken när jag dagen efter avböjde ytterligare en invit – jag hade tydligen en mormor som förväntade sig att jag skulle besöka henne. Lade på minnet att jag hade en mormor för att inte trampa i klaveret vid något senare tillfälle.

I stället för att ge mig i kast med ytterligare ett utmanande skenknull med Anna hamnade jag på kvällen i ett telefonsamtal med Petra. Trots att jag beslutat att det skulle vara enklast att inte berätta om Anna över huvud taget, dröjde det inte många minuter innan Petra listat ut att jag försökte dölja något och när hon konfronterade mig direkt öppnade jag mig direkt.

”Säg inte att du kom?” Det fanns en nästan näpen ton av besvikelse i hennes röst och när jag bedyrade att jag hållit på min orgasm, om än inte avhållit mig från något annat, hörde jag en lättnadens suck genom luren. ”Bilder då? Du menar inte att du fick till det med din drömtjej utan att ha några bilder som du kan visa mig?”

”Det finns bara en drömtjej och det är du”, skrattade jag, ”men jag lovar att fråga Anna om jag får ta några intima bilder till familjealbumet nästa gång vi ses.”

”Intima och intima… bara det är ordentliga knullbilder…” Jag upphörde aldrig att förvånas över Petras stundom grova språk. Militärtjänstgöringen hade kanske gjort henne mer manhaftig än jag kom ihåg henne men samtidigt kändes det som om Petra antagligen inte stod någon beväring efter vad gällde svordomar och snuskigt språk. ”… men det får bli efter helgen!” Större skärpa i rösten nu. ”Inte för att jag misstror dig men jag är tveksam till att du skulle kunna pippa dig igenom ytterligare en kväll utlösningslös.” Vitsigt värre.

Torsdag kväll. Fredag – övningen avslutas. Lördag – avmönstring och avfärd till Göteborg. Sedan skulle det bli pippa av. På allvar. Vågade inte fråga om hon tänkte komma ensam eller om hon skulle ta med Juntti. Hoppades på det. Trodde det.