Johanna har alltid velat bli författare och bestämmer sig en dag för att försöka förverkliga den drömmen. Men hon har svårt att komma igång med att skriva - Tills hon hittar sin farmors gamla skrivbok.

Jag slutade mitt jobb för att följa min dröm, ganska säker på att det var ett misstag. Men drömmen om att bli författare hade tagit ett allt fastare tag om mig och jag kunde till sist inte tänka på något annat. 

“Jag hoppas att vi får se dig här igen, Johanna” hade min chef sagt när jag lämnade in mitt uppsägningsbrev.

“Ja, vi får hoppas det” svarade jag och planerade nästan för att jag ganska snart skulle tröttna på att försöka bli författare och söka mig tillbaka till en tryggare anställning. 

Det var svårt att komma igång med att skriva. Jag hade under många år fått hundratals idéer som jag trodde skulle kunna bli bästsäljar-romaner allihop, men när jag väl satt och försökte skriva kändes varenda en av dem ohållbar. 

Jag fick nya idéer också, men det var svårt att hitta rutiner och disciplin. Hela tiden pockade annat på uppmärksamheten. I lägenheten fanns det alltid saker att ta tag i, som tvätt, städning, betala räkningar, sortera igenom garderoben, möblera om, rensa kylskåpet, träna och allt annat sånt där som jag aldrig brukade hinna göra tidigare. 

Jag provade att skriva på andra ställen, som ute på innergården, i stans olika parker, på biblioteket. Joanne Murray (mer känd som J K Rowling) skrev hela de vises sten på ett café och jag testade det också men insåg snart att det skulle äta upp mina besparingar långt innan jag hade någon bok klar. 

Jag provade också att skriva på olika sätt. På datorn, på skrivmaskin, penna och papper eller till och med på mobilen, men ingenstans hittade jag den ro och det flow som jag inbillat mig att jag skulle hitta så lätt. 

Ett av alla andra projekt jag drog igång vid sidan av (eller istället för) skrivandet var att sortera igenom förrådet i källaren. Där fanns saker jag försummat för länge, som möbler jag inbillat mig att det var värt att spara på och flyttlådor som jag inte öppnat alls sedan förra eller förrförra gången jag flyttade. Mycket av det borde bara slängas, men eftersom jag inte hade någon bil var det för svårt att göra mig av med sakerna. Istället fastnade jag med gamla minnen medan jag rotade igenom gamla lådor. 

Allra mest fastnade jag i en gammal skrivbok som jag hade fått av farmor. Den var läderinbunden och av en kvalité som nog inte gick att hitta idag. “Tänk noga på var du skriver om den” kom jag ihåg att hon hade sagt med ett finurligt leende och sen hade hon vägrat svara på fler frågor. När jag som ung tonåring tog emot den märkte jag att de första sidorna redan var fulla av anteckningar och sen hade jag lagt den åt sidan och glömt den tills nu. 

Jag öppnade den och försökte läsa anteckningarna. Jag kände igen farmors handstil, med snirklig och noggrann skrivstil som tog lång tid att vänja sig vid att uttyda. Men så småningom började jag ta mig igenom texten. Det verkade vara nån sorts memoarer över farmors liv. Det stod kort om hennes uppväxt och ungdom på första sidan. Sedan följde flera sidor om hur hon hade längtat efter kärleken och hur hon till sist hade funnit den i farfar. Texten var sen mer kortfattad om deras fortsatta liv tillsammans innan den slutade med “Efter ett långt och härligt liv dog vi båda vid hög ålder, bara några dagar efter varandra.” 

Den sista meningen förbryllade mig. Genom hela texten hade jag undrat när farmor kunde ha skrivit den. Den var inte skriven som en dagbok, utan mer eller mindre i ett sträck, med samma handstil och penna. Hennes funderingar och  längtan som ung var mycket noggranna, som om hon tydligt mindes exakt hur hon känt, men samtidigt var ju flera av de händelser hon var med om långt senare i livet med. Alltihop, inklusive den sista meningen, som beskrev exakt hur hon och farfar hade gått bort bara några dagar efter varandra, båda över 90 år gamla, var ju helt sant. Men så vitt jag kunde minnas hade jag inte varit mer än 14 år när jag fick boken av farmor. Det var nästan tio år innan de till sist dog. Hur kunde farmor veta redan då att de skulle dö så nära varandra? Den enda förklaringen var såklart att det var en lycklig slump. Visserligen hade farmor och farfars kärlek till varandra alltid varit väldigt stark, så stark att man alltid anat att de inte skulle kunna leva varandra. Kanske hade farmor vetat det själv, att när den ena av dem dog, skulle den andra inte vilja leva kvar mer än några dagar. 

I lådan där jag funnit boken låg också ett etui som jag hade hittat i farmors skrivbordslåda när vi gick igenom hennes och farfars hem efter deras gemensamma begravning. På etuiet stod “Perssons reservoarpennor” och inuti låg farmor gamla skrivpenna, en sån där gammal med en spets som påminde mer om en fjäderpenna än en kulspetspenna. Det slog mig att det måste heta reservoarpenna på grund av den reservoar av bläck som fanns i det tjocka skaftet, som gjorde att man inte behövde doppa pennan i bläck som man brukade göra förr. 

Jag plockade upp pennan och den låg bra i handen. Jag kunde förstå varför farmor alltid hade älskat att skriva med den. Jag skrev lite i luften med den för att känna på tyngden och följsamheten och drog den sen över hörnan av den första lediga sidan i skrivboken. Till min förbluffelse var bläcket färskt och lämnade en ring i hörnan där jag testat att dra pennspetsen över pappret. Nyfiken skrev jag längst upp på sidan “Johannas berättelse”. Det blev inte lika snyggt som farmors handstil, men pennan och bläcket gjorde ändå att min handstil blev finare än den brukade bli med vanlig kulspetspenna. 

Jag tvekade knappt en sekund innan jag började skriva. Idéerna formade sig i mitt huvud och det gick inte att stoppa dem. Pennan for fram över pappret och berättade om min historia, vem jag var när jag var liten, vem jag var i min ungdom och vem jag var nu. Sida efter sida fylldes. Jag skrev om hur jag drömt om att bli författare och lämnat tryggheten för att följa drömmen. Hur jag kämpat för att komma igång med skrivandet utan att lyckas, och sen i realtid om hur jag insåg att jag precis hittat just det där flödet jag letat efter. 

Det var något med platsen bland förråden i källaren som tog bort alla moderna distraktioner och istället fångade mig i tidlösa minnen på ett sätt som fick texten att flöda fram. Jag skrev om hur det kändes att äntligen ha hittat flödet och vad jag hoppades skulle hända framöver. En idé formades om att hyra den lediga föreningskolalen i källaren och sitta där och skriva, ostörd av teknik, en lägenhet av eviga sysslor och tid. Jag skulle kunna sitta där, dag som natt, utan att störas av andra människors dygnsrytm. Om allt detta skrev jag tills jag började frysa och insåg hur hungrig jag var. 

Jag låste förrådet men tog med mig farmors skrivbok och penna. I korridoren mötte jag fastighetsskötaren och jag tog chansen direkt att fråga om föreningslokalen. 

“Ja, lokal och lokal” svarade han. “Det är mest ett litet rum. Smutsigt och ovårdat. Men visst, du kan få kolla.”

Han ledde mig till rätt dörr och öppnade. Med menande blick släppte han in mig först. 

“Ja, som du ser. Det är inte så mycket att ha.” sa han. 

“Det är perfekt!” svarade jag. “Vad kostar det?” 

“Kostar? Vad ska du ha det till? Hur länge?”

“Ett litet projekt bara. Vet inte hur länge. Några månader eller längre…” svarade jag med en entusiasm som fick fastighetsskötaren att rynka ögonbrynen ännu mer skeptiskt.”

“Kommer det störa grannarna?” frågade han. 

“Nej, inte det minsta.” försäkrade jag.

Han tittade tveksamt på mig i några sekunder, som om han förväntade sig att jag skämtade. Sen gav han med sig, han tog mina kontaktuppgifter och vi kom överens om ett pris som skulle läggas till på hyran. 

Jag satt och petade i några rester i köket när det plingade till i hallen en timme senare. Där på hallgolvet låg den. Nyckeln till min karriär.

Jag slängde i mig resten av maten, tog med en varm kofta, boken och pennan och gick ner. 

För alla andra var detta bara ett skabbigt litet skrymsle i en källare. Det var max 20 kvadratmeter stort, ett av lysrören blinkade irriterande, golvet var täckt av damm och döda flugor, färgen på väggarna flagnade och de små fönstergluggarna längst upp mot taket var så smutsiga att det knappt kom in något solljus alls. Men det var min dröm och jag kände mig lyrisk. 

Jag hade redan planerat hur jag ville ha det och skrivit det i skrivboken medan jag satt i förrådet, så det var bara att följa planen. Jag gick till förrådet för att hämta min inspiration till min plan, en snurrfåtölj, ett litet skrivbord som var i fel höjd för fåtöljen och en gammal skrivbordslampa med slöa fjädrar. Jag kånkade över grejerna till min lilla lokal och ställde iordning. Imorgon skulle jag köpa en liten kaffekokare och en bättre lampa, det hade jag redan planerat i skrivboken, men först skulle jag tillbringa resten av kvällen här. 

Jag satte mig i fåtöljen med skrivboken i knät och skrev. Det jag skrev kunde naturligtvis aldrig publiceras som en bok, men det var inte det viktiga. Det viktiga var kärleken till skrivandet och skapandet och att jag kom igång med rutiner som skulle leda till en riktig bok senare. Jag skrev i boken hur jag tänkte mig att det skulle bli. Att jag satt där i källaren och skrev. Först skulle jag skriva klart alla planerna i farmors skrivbok, och sen, om ett par veckor kanske, skulle jag börja skriva på nästa projekt. 

Dagarna gick. Med kaffebryggaren och en ny lampa behövde jag knappt lämna källaren alls. En halvtimme varje förmiddag städade och fixade jag, innan jag sen skrev vidare på mina planer och drömmar. Jag sopade rent golvet. Borstade bort flagnande färg från väggarna och behövde sopa golvet igen. Märkte hur mycket damm det låg i fönsternischerna och ovanpå rören i taket, borstade rent och behövde sopa golvet igen. Så mycket mer vågade jag inte fixa, för jag var rädd att förstöra den kreativa känslan genom att göra det för hemtrevligt, eller att det skulle bli för distraherande att göra om rummet till ett inredningsprojekt som slet bort tankarna från skrivandet. Men madrass och en sovsäck hade jag fått lägga till, precis som jag anat och skrivit några dagar tidigare. 

Jag hade snart planerna för hela min karriär klara i farmors skrivbok, men det fanns många sidor kvar och jag kände mig inte redo för att gå vidare till nästa steg. Istället funderade jag mycket på vad jag ville med livet i övrigt. Var och hur skulle jag bo? Och med vem? Den sista frågan tog över mina fantasier helt. 

Jag tänkte tillbaka på hur farmor som ung hade drömt om en man och hur hon sen hade träffat farfar som på alla sätt motsvarade eller rentav överträffade hennes drömmar. Det fanns drag i det farmor hade längtat efter som jag kunde känna igen. Värmen, tryggheten, de delade drömmarna om framtiden. En händig och kapabel man med principer och patos. Han fick gärna köra motorcykel, för jag önskat hela livet att jag fick åka med på en sån. Och så ska han vara snygg så klart, hela livet igenom helst. En man med stora trygga händer som kunde hålla om mig. Och en älskare av rang. 

Å, det sista behövde jag verkligen. En man som kunde få mig att njuta som ingen annan, som fick klockorna att stanna med sina kyssar och nätterna att vara för evigt med sin kärlek. Och stamina. I min ensamhet i källaren lät jag drömmarna på detta område vandra iväg kanske längre än några av de andra drömmarna jag skrivit ner. Om det fanns sidor kvar i boken när jag var kvar skulle jag aldrig kunna lämna boken vidare till mina barn eller barnbarn som farmor gjort till mig, för de detaljer jag skrev ner var alldeles för intima för att dela med någon, nånsin. Men fantasierna tog fäste i mig och väckte en lust som alltid legat där och väntat på att få utlopp. 

Sanningen är att fantasierna gjorde mig nära på galen. Jag kunde inte sluta drömma och skriva om vad vi skulle göra ihop, jag och min framtida man. Jag skrev detaljerat om hur vi älskade, hur han tog mig till njutningsnivåer som inte borde finnas, ibland i generella drag, och ibland om specifika tillfällen. Det fanns en flera sidor lång redogörelse för hur det gick till första gången. En ännu längre om vår bröllopsnatt. Om exakt hur vart och ett av våra fem framtida barn blev till. Om hur väl jag höll mig i form för att han aldrig skulle kunna titta på mig utan att känna en intensiv lust och längtan till min kropp och hur vi älskade ofta med varandra, hela livet igenom. Jag skrev om hans fysik och uthållighet, fingerfärdighet, tungfärdighet och kreativitet i sängen. Och mycket annat. 

Men i verkligheten kändes fantasierna och planerna längre från sanning än nånsin. Jag hade visserligen skrivit om det också, om perioderna av tvivel, mental kamp och hur jag sjönk så djupt i mina skrivprojekt att jag glömde bort både hälsa och utseende. Just den biten var verkligen sann just nu. Jag hade inte duschat på flera dagar, mitt hår var kaos och det kändes som att allt det där dammet som jag aldrig blev av mig hur mycket jag än sopade, började sätta sig i huden på mig. Jag vågade inte se mina grannar i ögonen längre utan tittade bara ner på deras skor när jag mötte dem i trapphuset för jag skämdes för hur jag såg ut. Och jag var utsvulten för att jag inte hade vågat gå upp till lägenheten på hela dagen. Och förresten fanns där knappt något kvar som gick att äta. 

Det var som att allt jag skrev om mina drömmar för resten av livet var på väg att dra in mitt verkliga liv i den totala motsatsen. Kanske borde jag bara sluta skriva och ta tag i mitt liv istället. Det skulle vara nyttigt, men jag hade inte mental förmåga till att rycka mig ur det. Dessutom hade jag vävt ihop planerna för min karriär som författare med hoppet om mannen jag skrivit så mycket om. Men om jag bara gömde mig i källaren dag och natt, hur skulle jag då kunna träffa en man? Det var hopplöst. Jag var alltför förälskad i drömmarna i farmors skrivbok för att sluta tänka på dem. Jag var fast i den här äckliga källaren med mina töntiga fantasier. 

Plötsligt knackade det på dörren. Jag ryckte till och pulsen hoppade direkt upp till 150. Men ingen kunde veta vad jag höll på med eller vad jag tänkte på, så det fanns ingen anledning att skämmas. Det mest normala och minst misstänksamma jag kunde göra var att öppna dörren. Jag drog koftan tätt runt mig, för jag hade inget under den. Mina fantasier kändes mer verkliga utan behå eller topp under koftan. 

När jag öppnade dörren fick jag en chock. Det stod ingen där. Men det stod en pizzakartong på golvet. Febrilt försökte jag komma på en förklaring. Någon av mina grannar, eller kanske fastighetsskötaren, måste ha tyckt synd om mig och köpt en pizza till mig. Eller var det ens en pizza i kartongen? Det var kanske bara ett skämt? Eller så var det bara skräp någon hade tappat eller lämnat där, och sen hade vinddraget fått dörren att rycka till så att jag tyckte mig höra en knackning? Vilken förklaring som helst dög för mig. Vilken som helst, utom den att jag hade skrivit i boken bara en liten stund tidigare att exakt detta skulle hända. 

Fortfarande i chock tryckte jag i mig halva pizzan vid det lilla skrivbordet, som nu hade fått en stol i rätt höjd enligt planen. Jag insåg hur törstig jag var och tanken slog mig att jag borde skrivit att där fanns en burk med läsk också, men den tanken viftade jag bort. Det hela var ju bara en märklig slump. Det funkar ju inte så att jag kunde trolla fram vad som helst genom att bara skriva det i farmors skrivbok. Bara för att bevisa att det inte funkade så skrev jag, med lätt darr på handen, i boken att det stod en burk läsk utanför dörren. 

Jag tog några lugnande andetag innan jag reste mig och gick fram till dörren. Efter ytterligare ett par andetag slog jag upp dörren. 

Halvvägs öppen stötte dörren emot något. Jag hörde en chockad flämtning och något hård slog i golvet, följt av ett pysande ljud och vätska som flöt ut på golvet. En man klev fram från andra sidan dörren med en burk Fanta i ena handen. 

“Ja, jag visste inte om du ville ha Loka eller Fanta, men nu finns det bara ett alternativ att välja på…” sa han. 

Jag verkade ha stött emot honom med dörren och slagit Loka-burken ur handen på honom. 

“Vilken tur att det var Lokan du tappade” sa jag. 

“Ja, det blir inte så klistrigt på golvet efter den.” sa han. Han var så snygg att jag rodnade. 

“Ja, precis. Exakt därför.” sa jag och tittade ner på golvet där Lokan rann ut. 

“Får jag komma in?” frågade han.

Har jag något val, frågade jag mig själv och klev undan från dörröppningen för att släppa in honom. 

“Så det är här du håller hus!” sa han och såg sig om i det sparsamt möblerade rummet. “Jag har undrat.”

“Ja, precis, här håller jag hus.” instämde jag. Jag trodde att jag skulle skämmas för att visa upp det, men det fanns en entusiasm i hans blick som förundrade mig. Med bultande hjärta frågade jag honom “Kör du motorcykel?”

“Ja, hur kunde du veta det!” utbrast han med världens sexigaste leende. 

Det räckte. Jag visste knappt om det var verkligt eller inte, men jag var inte i stånd att tänka på konsekvenser. Jag kastade mig över honom med en kyss. Han blev såklart chockad, men efter ett par sekunder besvarade han kyssen och klockorna stannade. Jag tryckte min kropp mot hans och hans händer kändes så stora när de tog på min kropp. Ganska snart märkte han att jag inte hade något innanför koftan och jag stönade när jag äntligen fick känna några andra händer än mina egna krama om mina bröst. 

Någon av oss slet igen dörren, jag minns inte vem. Min kofta hamnade på det dammiga golvet nånstans mittemellan dörren och madrassen. Jag började slita i hans byxor. Jag var fumlig, men han hjälpte mig. Trots att det var jag som skapat honom, skrivit ihop hela hans uppenbarelse utifrån mina allt ivrigare fantasier fick jag en chock. Vissa saker hade jag nog beskrivit lite väl frikostigt. 

Han slet mig till sig igen, som om han var otålig att ta för sig av min kropp efter att inte ha rört vid mig på flera sekunder medan han drog av sig byxorna. Han klämde hungrigt på min rumpa med sina stora händer, så hårt att det nästan gjorde ont och jag höll på att explodera av kåthet. 

Jag behövde inte hjälpa honom att få ner mina byxor och han satte sig på huk framför mig för att få av byxorna från mina fötter och stannade där nere för att kyssa mina ljumskar. 

“Tro mig, du behöver inte…” stönade jag.

“Men jag vill…” viskade han och började. 

Han retades bara först, kysste och slickade runtom och jag började redan gny, nästan rädd för vad som skulle komma. Sen nådde hans tunga fram. Kanske berodde det på att jag varit sprängkåt hela dagen medan jag fantiserat om honom, eller så hade han en helt unik förmåga att använda sin tunga, men oavsett så var det skönare än jag ens hade kunnat föreställa mig att något kunde vara. Mina ben kollapsade under mig, men han fångade upp mig och sänkte mig ner på madrassen, utan att släppa mitt sköte med sin mun. Även om hans tunga var mjuk och försiktig var jag utom mig av njutning. Det var ingen intensiv och sprängande njutning, utan en böljande och varm känsla som spred sig och byggde upp sig starkare för varje sekund i hela kroppen. Mina ben kunde inte vara stilla utan ålade sig runt medan mina stön blev högre och högre. 

Plötsligt slutade han och jag kände hans kyssar flytta sig upp över min mage. 

“Åh, jag vill se dig komma…” suckade han. “Men jag vill också låta dig vänta lite till.”

Jag fick inte fram några ord till svar och ångrade intensivt vad jag hade skrivit om denna stunden. Jag ville komma nu, men visste att det var mycket kvar. Jag hävde upp min höft och försökte gnida mitt sköte mot hans bröst, för att lura boken och komma redan. Men han kysste sig vidare upp över min mage och mina bröst. Jag kände hans enorma lem mot insidan av mina lår och önskade att han skulle tränga in i mig där och då, men det var inte dags än. Hans stånd trycktes mot mitt sköte medan han kysste mig och jag hade nog kunnat komma om han inte hade dragit sig tillbaka igen. 

Han la sig bredvid mig och såg på mig medan hans hand trevade ner över min mage mot mina särade ben. 

“Jag kan inte fatta hur vacker du är…” sa han. “Och sexig, så totalt jäkla sexig!”

Jag log mot honom, men kände en viss tomhet. Om han var framtrollad ur intet från farmors till synes magiska bok utifrån mina fantasier hade jag lite svårt att ta hans komplimanger till mig. Men när han kysste mig igen och hans fingrar hittade fram mellan mina ben var det inte svårt att lägga den tomheten åt sidan för stunden. 

Hans fingrar behandlade med stor framgång min klitoris, samtidigt som ett annat finger kände sig fram vid öppningen till min vagina. Det blev tydligt för oss båda hur kåt och uppsvullen jag var där nere. Min öppning verkade nästan vara för trång för hans finger och min hand sökte upp hans stånd för att känna hur grovt det var. Jo, nog hade jag överdrivet lite onödigt mycket med vissa detaljer. 

Han flyttade sin höft så att jag kunde styra hans stånd mot min mynning och det kändes omöjligt att han skulle kunna få plats där inne där han kom nära. Den insikten, ihop med hans fingrars arbete, gjorde att jag plötsligt var på vippen att komma, men han stannade av igen. Frustrationen spred sig i kroppen och jag ville skrika, men han kysste mig än en gång medan han kröp upp över mig igen. 

Han riktade in sig och tog spjärn och jag kände hans feta ollon pressa mot min tajta öppning. Om han verkligen försökte skulle han kanske kunna pressa sig in, men det gjorde han inte. Han bara eggade mig till vansinne, såg på mig och skrattade innan han låtsades försöka pressa sig in igen. Han var sugen han också, men inte tillräckligt sugen för att inte leka lite med sig byte först. Jag var hjälplöst fast under hans starka kropp och kunde inte göra annat än att drivas till galenskap av längtan efter att få komma, eller känna honom i mig. 

Han sträckte sig ned mig och kysste mig så ivrigt att han hade kunnat lämna sugmärken och han nafsade med sina tänder så att han hade kunnat lämna sår, om han inte varit precis lagom försiktig trots sin uppenbara iver. Jag gjorde några hjälplösa försök att trycka mitt skrev mot hans, men han lät mig inte komma åt honom. Istället ställde han sig upp på knä, slet upp mig i hans famn, tryckte mig hårt mot hans kropp medan han kysste mig ivrigt igen innan han vände mig om och släppte ner mig på alla fyra. 

Hans stora händer greppade om min midja och drog mig till rätt position medan han siktade in sig. 

“Jag behöver vara försiktig med dig, tror jag.” sa han. “Mer försiktig än jag vill vara just nu.”

Han fejkade några stötar mot mig och jag morrade frustrerat åt att han fortfarande inte trängde in i mig på riktigt. Istället hittade hans fingrar fram till mitt sköte och smekte mig än en gång precis till orgasmens avgrund, som kunde djupare för varje gång, men stoppade mig precis i tid igen. 

Medan jag gnydde knuffade han omkull mig på sidan. 

“Jag orkar snart inte vänta längre.” sa han. 

“Snällaa” kved jag. 

“Vad sa du?” frågade han.

Men jag hade inte tålamod till att svara honom. Jag visste att det ändå snart var dags. Jag kämpade mig upp på knä och upp i hans famn. Jag drog av honom t-shirten som han fortfarande hade på sig och även om jag visste hur läckra hans muskler skulle vara kunde jag ändå inte hålla tillbaka en flämtning. 

“Du är så jäkla sexig” viskade han igen. “Jag ska försöka att inte skada dig.”

Jag nickade och lät honom lägga mig ned på madrassen igen. Han la sig bredvid mig och drog upp mitt ena ben så att hans enorma stånd kom i perfekt vinkel. Han smekte långsamt min klitoris medan han började trycka sig mot mig, på riktigt. Jag pressade min panna mot hans som svar. Han fortsatte att trycka utan framgång, men plötsligt gled han till lite och jag kände att han hamnade helt rätt. Sen var det bara att kapitulera. Jag hade tvekat om hur jag skulle beskriva denna stunden i boken och nu förstod jag varför. Halva anledningen är att det inte går att beskriva den i ord. Det går inte att föreställa sig eller med rättvisa förklara hur det kändes när han trängde in i mig. 

Andra halvan av anledningen är att jag kom så hårt efter ett par sekunder att jag varken visste ut eller in på en lång stund. 

När jag återfick fattningen var han fortfarande i mig. 

“Det är så skönt så du förstår inte” viskade han.

Han rörde sig i mig, säkert bara en centimeter, men det var tillräckligt för att gunga hela min värld. Jag ville säga något tillbaka, men fick bara ur mig ett ynkligt gnyende stön. 

“Säg till om det gör ont” viskade han och pressade in en centimeter till. 

Jag kunde inte fatta det, för i boken hade jag skrivit att han bara hade en tredjedel av sitt stånd i mig, men han fyllde upp mig så ofattbart mycket att det inte kunde stämma. Och av någon dum anledning hade jag skrivit att det bara skulle bli skönare och skönare för varje centimeter. Men med tanke på hur skönt det redan var, var det förstås totalt orimligt. Inget kunde vara skönare. 

Fast det kunde det. Han väntade en stund mellan varje rörelse i mig, men långsamt, långsamt, centimeter för centimeter, pressade han sig djupare i mig. Jag kom igen innan han var halvvägs inne och utan att han behövde röra vid min klitoris. Och efter det gick det inte att hålla isär orgasmerna. Jag kunde bara ligga där, hjälplöst utom kontroll i njutningen, medan han låg bredvid och behövde knappt röra sig mer än någon liten centimeter ibland. Men jag visste att han också njöt. Han njöt på ett annat sätt, han njöt av att se och känna mig njuta, för det hade jag skrivit att han skulle göra. Han kunde inte få nog av det utan ville bara ge mig mer och mer. Så jag gjorde det bästa jag kunde göra för hans skull och omfamnade njutningen så mycket jag kunde. 

Det var en kväll och en natt som aldrig tog slut. Jag kunde inte få nog av honom och han kunde inte få nog av mig. Fast jag visste att han höll igen för min skull, för att det var vår första stund tillsammans och han var större än någon människa borde kunna vara. Längre fram skulle han inte behöva hålla igen utan älska mig utan hämningar, men idag fick han vara tålmodig och försiktig med mig. Och ändå var jag så förlorad i njutningen att jag knappt märkte vad som hände eller hur länge vi höll på. 

Efteråt låg jag utslagen på madrassen, genomvåt av svett och med kroppen fortfarande rungande av efterdyningar som aldrig tycktes lägga sig helt. Jag visste att jag hade skrivit att det skulle vara skönare än man kunde förstå att något kunde vara, och förundrades över att det var sant. I den känslan var jag lycklig i ungefär en minut. 

Jag tänkte på vad mer jag skulle vilja skriva i boken, men med den tanken började lyckan dala. Vad spelade det för roll hur underbart det var, om det inte var på riktigt. Jag menar, visst var det på riktigt, det som hänt nyss, men det var ju inte äkta kärlek, bara några fåniga fantasier som jag tvingat till att hända genom att skriva dem i boken. Man som låg bredvid mig var frammanad ur intet, han hade inget eget liv, ingen egen historia, och jag hade inte ens gett honom ett namn än. 

Jag lyfte hans tunga, starka, arm från mig och segade mig upp för att hämta boken. 

“Vart ska du?” frågade han.

“Jag ska bara ge dig ett namn” svarade jag. 

“Jag har ett namn.” sa han och jag blev sittande på madrassen. “Du känner inte igen mig?”

Jag vände mig mot honom, såg på den sexigt svettiga och starka mannen som låg på kanten av den lilla madrassen och försökte dra mig till minnes. Jag såg ner på hans kropp, hur han hade röda märken på knäna, höften och armbågarna, gissningsvis från när han behövt stå och ligga utanför madrassen medan han älskat med mig, medan han höll mig omsorgsfullt uppe på madrassen. ‘Älskat’ förresten, kunde jag verkligen kalla det så, när han snarare var som en robot? 

“Nej” sa jag tveksamt. “Jag tror inte det.”

Jag såg en viss besvikelse i hans ögon. 

“Men då förstår jag inte alls vad som händer här.” sa han. “Varför ligger jag här om du inte känner mig?”

“För att…” började jag, men jag hade inget bra svar. “Men vadå, du känner ju inte mig heller.”

“Jodå. Du är Johanna. Du var chef för avdelningen bredvid den jag jobbat på fram till för någon månad sen. Vi har jobbat i samma hus i flera år.”

“Jaha, oj” sa jag och skämdes. “Förlåt, jag …”

“Det är inget att be om ursäkt för. Du har haft dina egna att ha ansvar för, du kan inte känna igen alla på grannavdelningarna också.”

“Nej, det blir lite många namn och ansikten ibland” medgav jag, men skämdes ändå. Han hade verkar så besviken över att jag inte kände igen honom. “Men du sa att du sa att du känner mig, inte att du vet vem jag är.”

“Ja, det gjorde jag.” sa han och tvekade lite innan han fortsatte. “Sanningen är att jag har … Jag har beundrat dig i åratal.”

“Har du? För vad då?” svarade jag och vågade inte riktigt tro honom. 

“Du är den vackraste kvinnan jag sett. Så enkelt är det. Så simpel är jag. Men sen, på grund av det, har jag också lagt märke till hur skärpt och målinriktad du är. Och hur bra du verkar vara som chef jämfört med de jag har haft.”

Nu rodnade jag. Både över komplimangerna, men också över vad det innebar. Om det han sa var sant, så hade jag ju inte trollat fram honom ur intet, utan han hade beundrat mig långt innan jag skrev om honom i farmors skrivbok. 

“Du har inte sagt vad du heter.” viskade jag. 

“Just det. Karl.”

“Karl” upprepade jag och smakade på namnet i mitt huvud. ‘Johanna och Karl. Karl och Johanna.’ “Men hur hittade du mig här?”

“Ja, det är den andra biten av det.” sa Karl. “Det var så tråkigt när du slutade på jobbet, jag undrade om jag nånsin skulle få se dig igen. Men sen flyttade jag för en vecka sen. Hit. Snett ovanför dig. Jag kände igen ditt namn på brevlådan och sen har jag sett dig i trappan ett par gånger, men du är alltid så totalt inriktad på ditt hemliga projekt här nere, så jag lyckades aldrig få ögonkontakt med dig.”

Jag skämdes igen och insåg att jag måste se hemsk ut. Jag hade inte tittat mig själv i spegeln på flera dagar. 

“Så jag kände att jag måste byta taktik för att fånga din uppmärksamhet” fortsatte han. “I flera dagar har jag haft planen kvar och samlat mod, innan jag vågade gå hit med pizzan. Och sen kom jag på att jag hade glömt drickan på hojen och sen … resten vet du.”

“Resten vet jag” intygade jag och menade mer med det än han anade. 

“Men nu är det din tur att berätta.” sa han. “Jag har varit förälskad i dig i flera år, beundrat dig och drömt om dig. Men jag har ju alltid hoppats att du kanske ändå känner till mig, lagt märke till mig på något sätt och tycker om mig också. Och när jag väl kom ner till källaren här och du kysste mig, så började jag tro att det kanske var så trots allt. Varför skulle du annars kyssa mig bara så där, om du inte ens vet vem jag är?”

“Ja, varför skulle jag göra så…” frågade jag mig. Jag visste det sanna svaret, men kunde jag berätta det? Hade jag någon bättre förklaring att dra till med? Vore det lämpligt att ljuga? “Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.”

“Okej, vi kan ta det en annan gång om du vill” sa han och gav sig förvånansvärt lätt. “Men vad är det du hittar på här nere då?”

Han såg sig om i den sparsamt möblerade källarlokalen, mer entusiastisk och nyfiken än skeptisk och ifrågasättande, och jag försökte att inte hamna på defensiven.

“Jag tänkte försöka bli författare.” svarade jag. 

“Ååh!” utbrast han förvånat och såg sig om igen. “Här?”

“Ja” svarade jag med ett snett leende. “Jag har letat efter inspiration överallt. Men här är enda stället där det verkligen funkar.”

“Aah” sa han och nickade som om han förstod vad jag menade. “Hur går det då? Får man läsa något?”

“Njaaa…” började jag tveksamt, men fick en idé och signalerade åt honom att vänta. 

Jag gick och hämtade farmors skrivbok, Fantan och andra halvan av pizzan. Vi satte oss bredvid varandra på madrassen, lutade mot den kalla betongväggen. Jag berättade för honom om att farmor hade gett den till mig när jag var ung, vad hon sagt om den och att jag hade glömt bort den sen dess, tills för någon vecka sen. 

Sen började jag läsa farmors berättelse. Vi försökte turas om att äta och dricka också, men Karl var inte lika van som jag vid att uttyda farmors skrivstil, så jag fortsatte. 

“Vad fint hon uttrycker sina känslor” sa han vid ett tillfälle medan vi läste om farmors längtan efter kärlek. “Hur gammal var hon när hon skrev detta?”

“Det är det jag inte vet…” sa jag och lät mysteriet presentera sig själv. Jag läste vidare och nådde slutet av farmors berättelse. “Och allt var precis som hon skrev det. Alla händelser genom farmor och farfars liv, så väl jag känner till dem, inklusive hur de dog. Trots att jag fick boken säkert tio år innan det hände.”

Karl nickade tankfullt. 

“Hon kanske visste att deras kärlek var så stark att de inte skulle överleva utan varandra?” föreslog han sen. “Eller så är boken magisk!”

Han skrattade högt och jag skrattade med honom. Han hade ett härligt skratt som var lätt att dras med av. 

“Eller hur!” instämde jag sen. “Exakt så tänkte jag med. Den kan ju inte vara magisk. Nåja. När jag läst detta, så kände jag plötsligt för att skriva ner min egen berättelse.”

Karl höjde nyfiket på ögonbrynen och jag nickade lugnande mot honom. Jag skulle låta honom höra. En bit. Valda delar. Jag var nervös, men han såg förväntansfull ut så jag började läsa, med boken lite närmre mig än innan för att jag skulle kunna slå ihop den när det inte var lämpligt att visa vad det stod. Jag läste om min uppväxt och alla tankar jag burit på upp i vuxen ålder. 

“Du skriver också fint” sa han efter ett tag. “Du har talang, det märks!”

Jag rodnade igen, och kände mig lättad, trots att jag inte ens tänkt på att oroa mig för vad han skulle tycka om hur jag skrev. Det handlade ju mer om vad jag skrev, i det som snart skulle komma. 

Jag läste om mina planer för författarskapet och för rummet. Bläddrade förbi nån sida som inte kändes relevant om allt svammel kring mina grubblerier kring författandet och kom fram till biten om mitt övriga liv. Den biten som var väldigt sparsam, förutom det som handlade om honom och det vi gjorde ihop. Men jag läste om vilken man jag längtade efter och vilka egenskaper jag ville ha hos honom. Om att han skulle vara händig och köra motorcykel. 

“Och sen skriver jag om lite annat” sa jag och bläddrade framåt lite, med boken nästan helt stängd för att han inte skulle kunna se något om mina fantasier med honom.

“Om vadå?” undrade han nyfiket och lutade sig fram över boken. 

“Vänta!” skrattade jag. “Jag vill visa en sak först.”

Han gav med sig och jag läste de sista raderna om hur jag kämpade med skrivandet och hoppades att det skulle stå en pizza utanför dörren. 

“Och sen knackade du.” sa jag och Karl lyssnade andäktigt. “Jag åt upp halva pizzan och sen skrev jag detta.”

Jag höll fram boken och pekade på raden om att det skulle dyka upp en läsk utanför dörren också. 

“Resten vet du” viskade jag. 

“Rest…” försökte han upprepa, men orden fastnade i hans torra hals. Han var tyst några sekunder, med outgrundlig min. “Vad mer har du skrivit om oss?” frågade han sen. 

“Ingenting” sa jag, men jag visste att mitt leende avslöjade att sanningen var en annan. 

Men hans fråga avslöjade även vad han tänkte. Han frågade vad mer jag skrivit ‘om oss’. Han fattade. Och han verkade inte ha något emot det. Däremot försökte han brotta ner mig och ta boken ifrån mig. Jag höll boken borta, men det märktes snart att det inte var boken han var ute efter. Det var mig. 

“Har du skrivit om det här?” frågade han, när han låg över mig, med sina läppar en centimeter ifrån mina. Hans kropp var igång igen, och jag kände hur min kropp snabbt blev det också. “Har du skrivit om vad jag ska göra med dig nu?”

Jag skakade på huvudet. 

“Vad bra, då blir det en överraskning!"

I samma sekund bestämde jag mig för att jag inte skulle skriva något mer i boken. Jag ville inte veta mer om vår framtid. Det var så mycket mer spännande att möta den när jag inte visste hur den skulle vara. 

Jag lät Karl överraska mig. Och det var en bra överraskning.