En aning mer fem-dom denna gång. Oralt med Kauthaianska pirater från östern.

2. Shemmiz kuster erbjuder ringa handel för de döda.

Mag-Ago var en hamn invid en vik från det mäktiga västerhavets blå kuster. Skepp anlände här dagligen under säsong från Zlynia i sönder, från Ztringara i norr och från de sju havens piratflottor. Mag-Ago var dock en hatad hamnstad i de Hybrizka nationerna liksom bland de sydröna kungadömena. För här fick dom i regel inte lägga till. Det fanns föga lönsamhet och ringa handel för de väströnska flottorna bland Shemmiz hamnar. Dessutom agerade staden aldrig mot sjöröveri och därför sökte pirater sig hit från varje kust. Nej, de snarare uppmuntrade dem och det Röda Brödraskapet betraktade det som en vänlig hamn även om den aldrig blivit till ett riktigt näste för piraterna. Kanske å andra sidan var Mag-Ago möjligen på god väg att bli det...

 

Från Sliampa-öarna, från Veinerizmark och ända från Eisirmark i norr kom dom seglandes med svarta segel. Dessutom anlände här ofta fribytare från Ztringara vilka gladdes över att deras ärkerivaler från Barbacha-öarna var portade i Mag-Ago. Barbachaner ansågs då vara en väströnsk fiendeflotta i Shemmiz trots att fribytarna likaledes var pirater som  de andra om än att dom var anställda sådana. Med kungliga kontrakt för att sprida skräck på havet som sjörövare. 

 

Mången handelsresande galär från Orgioz stävade därför på ett liknande sätt som deras allierade på Barbacha förbi dessa kuster på långa omvägar. Eller tätt nära istället längsmed den grönt böljande Shemmizkusten för att kunna undvika sjörövare som seglade tyngre fartyg längre ut till havs. Ingen galleon från Orgioz skulle heller ankra här om inte nödtvunget. Det skulle isåfall stå dom dyrt med hårda tullar och avgifter. Dessutom vara förenat med livsfara. Bättre att trotsa vädergudarna och helt och hållet undvika Shemmiz hamnar. Vars sturska svartskäggiga söner patrullerade stränderna med fientlig uppsyn från sadeln och med de långskjutande sammansatta pilbågarna redo i nävarna. Så hade det förhållit sig i flera sekler vad gäller sjöfarten på västerhavet. Anledningen var järnhård konkurrens i första hand om handelsvaror och religiösa motsättningar. 

 

En naken Is-Hatar staty av titanisk storlek prydde hamnens inlopp. Men monumentet hade även hon en mörk uppsyn och sträckte ett varnande krokfinger mot havet. Pytonormar av sten slingade sig kring statyns armar och axlar för att skrämmas. Det såg ut som om gudinnan förbannade varje främmande skepp som passerade. Längsmed kusterna i Shemmiz dyrkade man också en annan aspekt av Is-Hatar sedan tusentals år. Olik den uppe på det bördiga höglandet eller den krigiska varianten hemmahörandes i Kouth. Här i kustlandskapet dominerade den av häxkonst och svartmagi baserade skolan av kulten. 

 

***

 

Detta visste Lolanaz redan när hon självsäkert stegade in i trollkarlens hus på en av Mag-Agos slingrande bakgator. Följd av hennes nordröne älskare Rowulf. Det plingade till en bronsklocka när hon öppnade den robusta ekdörren och Rowulfs skarpt blå ögon flammade till av den tryckande mörka atmosfären därinne. Någon slags barbarisk instinkt varnade honom och fick håret bakom nacken att stå av obehag. 

 

Döda saker, eller ruttnande massa blandat med kemiska dofter stod emot dem som en osynlig vägg. Detta var den kvava luften i Chenglais magikerns, ockulta butik. Skelettdelar av stora djur som kan ha varit sedan länge utdöda hängde från taket dinglandes. Bland fjäderkonst trädda på trådar och vedervärdiga voodoo-dockor som tycktes följa besökarna med blicken. 

 

Trollkarlen vände sig sakta om mot dörren. Den gamle vred långsamt på den rynkiga nacken, för att irriterat kisa genom röken från den brygd han höll på att blanda över ett stort marmorbord i butikens bortre hörn. Han var likt Lolanaz av öströnsk börd och han klädde sig i en lång smutsig, gul fotsid kåpa som var svartbränd och sliten i ärmarna. Mjuka spetsiga gula skor prydde magikerns onaturligt förvuxna fötter. En gammal förbannelse som han aldrig lyckats bryta. 

 

I andra hörnet av butiken halvsatt en halvnaken drogad slavinna på golvet. Hennes gigantiska bröst doldes av ett lockigt tjockt svart hårsvall. Slavinnan var kedjad vid väggen medan hon bortkommet sjöng en sång med låg röst. Möjligen en vaggvisa. Ghenglai släppe sin järnslev och frågade:

 

"Du igen onda kvinna. Vilket hav vägrar dränka dig nudå?", hans röst gick upp i falsett och trollkarlen grinade illa av obehag mot Lolanaz uppenbarelse i hans ockulta butik. 

"Jag är bara här för att fylla på förråd av krut. Så jag kommer för spådom och bottenkartor."

"Detta blir oerhört dyrt för dig Lolanaz! Det kan jag säga, och vem är det du har med dig? Någon slags vilde! En barbar!?"...

"Detta är min käre Rowulf. Han biter bara när jag vill.", Lolanaz smekte Eisirkrigarens stubbiga kinder bakom sig. Sedan drog hon ner sin ögonlapp över det skumma ögat eftersom luften härinne fick det att stirra och svida. 

 

Lolanaz fortsatte fram mot trollkarlen och satte en svartglänsande dolk i en av bokhyllorna längsmed väggen med en knall. 

"Ge mig vad jag vill ha. Du ska få skäligt betalt denna gång. Antingen i silver eller stål, din hund. Välj."

"Åh, din ogudaktiga slyna. Jag ska sätta myndigheterna på dig. De ska kasta dig naken från Mag-Agog fyren med kedjade fötter. Hajarna lär hoppa högt för att få sluka ditt huvud där du hänger som bete i månljuset, du ska få se!", Ghenglai höjde sina händer och fingrarna intog en märklig gest som om han försökte trolla bort sina besökare. 

 

"Upphör, din svartkonst eller slicka eggen på mitt svärd.", Rowulf drog blankt och magikern slutade då med ett besviket snattrande på sitt öströnska språk. Lolanaz bidrog genast och käftade tillbaka aggressivt med liknande svordomar på samma fjärran språk och ordväxlingen haglade i butiken under nästan en minut. 

 

Men den gamle mannen nickade till slut medgivande och förflyttade sig över golvet för att låsa butiken. Han reglade dörren med en bom och fortsatte muttrandes mot sin karthylla. Chenglai återvände efter en kort stunds letande med en pergamentsrulle vilken han bredde ut över sin handelsdisk en bit från laborationsbordet. 

"24 silvermynt för kartan. 6 silvermynt för spådomen."

"Jag ska inte köpslå denna gång, gubbe. Men då förväntar jag mig bättre mottagande nästa besök?"

"Det skulle förlika forna tiders förolämpningar något, pirat.", nickade Chenglai och fnös. Men ögonen log något eftersom han fick ett hyfsat pris. 

 

Lolanaz staplade mynten och böjde sig över kartan med ett vasst leende. 

"Ah, denna är bra.", hon pekade ut några ställen som hon ansåg lämpliga att dyka på. Rowulf lutade sig över hennes axel under tiden och förundrades medan Chenglai ställde fram en brinnande lampa närmare kartan för att belysa den bättre. 

"Hur har kartritaren kunnat veta hur marken ser ut under ytan. Var han fisk till hälften?", frågade Rowulf. Detta uttalande fick Chenglai att kasta huvudet tillbaka och skratta länge och oroväckande. Men Lolanaz hyssjade snart svartmagikern med en blixtrande enögd blick. 

"Den är ritad med hjälp av häxkonster. Det är bäst att inte fråga, min käre Rowulf.", förklarade hon sen mer viskande. 

 

***

 

Plötsligt bultade det hårt på dörren. Detta fick Chenglai att stirra mot den i ren skräck. För dörrknackningen tycktes följa ett visst mönster och melodi, tydligen bekant för trollkarlen. 

"Väntar du besök, gubbe? Sänd iväg dom.", fräste Lolanaz.

"Nej...nej. nej...går inte.", Chenglai gömde sig som ett barn halvt bakom disken med de blodsprängda ögonen vida av skräck. "Jag måste öppna. Ni tar kartan och lämnar bakvägen ut på gården. Nu. Ta kartan, den är gratis. GRATIS!", ylade magikern som en skrämd hund. 

"Nåväl!", fräste Lolanaz och skakade på huvudet men lämnade ändå mynten utom de sex hon staplat i en seperat hög för spådomen som aldrig köptes. Hon rullade ihopa kartan och följde den småspringande Chenglai in bland hyllorna. Trollkarlen pressade handen på en träpanel och en dold dörr öppnades bakom en av dom. Det luktade kycklingkött och de kunde höra kacklande höns. Lolanaz gav Chenglai en misstänksam blick innan hon och Rowulf stegade in i mörkret. Han stängde noga bakom paret och de kunde därpå höra honom rusa mot ytterdörren från andra sidan lönndörren. 

 

"Ska vi stanna och lyssna?", Rowulf hade fortfarande sitt tunga bredsvärd draget i handen. De stod tysta i beckmörkret en stund. 

"Nej, hönsens kacklande döljer orden som inte bär genom både bokhyllan och dörren. Såvida du inte vill gå tillbaka in?"...Lolanaz hade örat mot väggen. 

"Det är inte vår sak. Låt oss gå tillbaka till värdshuset och planera ditt sökande efter krutalgerna.", menade då Rowulf efter en kort stunds famlande längsmed väggarna. De hittade en gnisslande trädörr låst med ett enkelt hänglås. Den ledde ut till en bakgård och det fanns en skugghöljd smal gång ut mot gatan mellan de teglade husen. Hönsen tittade på dom undrande och höjde snabbt volymen på sitt kacklande medan de passerade. 

 

***

 

Trollkarlen Chenglai släppte nu in dom nya besökarna. Han var svettig av nervositet och väntade faktiskt denna långväga gäst till sin ockulta butik just denna morgon. En som redan hade besökt honom tre dagar tidigare och sedan en gång under gårdagen. Varje enstaka gång hade besöken varit ytterst oangenäma. Så även denna nu. 

 

Kapten Pinanal. En storvuxen figur, svartklädd med sliten riven skjorta fyllde upp ytterdörren som en massiv skugga av hotfullhet. Skjortan som ändå var av det finaste siden, broderad med gröna drakar var slarvigt smutsig. Den breda hatten han bar pryddes med guldbrickor. Trots det hade den inte tvättats på åratal och den bar vita saltstreck kring hjässan. 

 

Den sju fot långe öströnske piratkaptenen trädde in i butiken med en rynkad näsa och äcklad min. På sin ena axel, satt den största papegoja Chenglai någonsin sett och han visste att det var en asätande fågel. Svartfjädrad med blodröda ögon av en säregen art hemmahörande på öar utanför Kauthaias djungelkust. Den satt tung och tyst på sin herres axel och vikten av den verkade inte bekymra den Kauthaianske sjörövaren det minsta. Bakom honom följde två betydligt kortare men ändå robust byggda öströna män och en till synes mycket vacker solbränd blond kvinna. Eller snarare hade hon nog rödblont hår av en ovanlig färg. Hon var inte nordrön trots de blå ögonen det kunde trollkarlen se, snarare öströn som han själv? Chenglai backade än mer för han hade inte träffat henne tidigare och han förstod genast att hon tillhörde ett folk som bara levde kvar i legenderna i dessa väströna länder. 

"En Lumur-ian?"...utbrast trollkarlen i förskräckelse och backade. 

"Visa hyfs!", röt kapten Pinanal och örfilade honom tillbaka över disken. Den svarta papegojan flaxade till vingarna kort av rörelsen på hans axel. 

 

Därpå sjönk magikern genast ner på knä och knäppte händerna för att rabbla ursäkter. De gick snart båda över till det Kauthaianska språket. De två andra piraterna ställde sig under tiden den ena vid dörren och kom efter en stund att regla den igen med bommen. Den andre gick en runda i butiken med undersökande snabba ögon men återvände snart. De var seniga viga män klädda i broderade västar och pösiga svarta byxor som stuckits ner i stövlarna. De röda pannbanden signalerade medlemskapet i piraternas anhang, havens fasa. Det Röda Brödraskapet. Stora men korta huggsablar hände i deras silvrade vapenbälten. De två var Pinanals livvakter och närmaste män. 

 

Kvinnan i sällskapet bar en vacker guldbroderad röd kjol som var öppen i två snitt längsmed låren. Hon bar vita fransade skinnstövlar under. På överkroppen hade hon inget annat än ett väst-liknande kläde broderad med drakar. Denna var öppen över mitten av brösten och såg ut att kunna glida isär och blotta ett bröst vilken stund som helst, eller båda om hon lutat sig bara något framåt. Ett halsband prydd av en krabba av gnistrande jade hängde kring hennes smala nacke. Guldarmband av samma innefattade ädelstenar prydde handlederna liksom ringar av olika slag. Håret hängde fritt och långt ner till korsryggen bakom henne, men hölls ihop av ett silverdiadem. 

 

"Mitt namn är Moorkck-lu. Det är en ära.", sade hon med en fruktansvärd brytning. Lumurianen bugade ödmjukt om än med ett grymt leende spelandes över de röda tunna läpparna i det perfekta ansiktet. Ghenglai, bugade på ett liknande sätt och gjorde sin magikerskolas handtecken. Men dessa besvarades bara med ett överlägset fnissande. 

 

"Nå?", frågade Kapten Pinanal nonchalant efter att Chenglai till slut ställt sig på fötter. 

"Er dotter var här alldeles nyss, sjöherre. Med sitt märkliga sällskap. En nordrön krigare. Precis som ni antog är hon här i Mag-Agog för att dyka efter krut.", trollkarlens ögon spärrade upp sig eftersom den Lumurianska häxan hade vandrat runt bakom honom och lade sina långnaglade fingrar kring trollkarlens hals. Genast började stora svettpärlor bildas på Ghenglais fårade panna och ögonen sjönk bakåt i ögonhålorna. 

"Snälla, nåd?"...

"Var ämnar hon söka alger?", Piratkaptenen hade också spatserat runt i butiken och lekfullt fått en voododocka i taket att gunga och sprattla med benen. Tittat på vad som fanns på laborationsbordet och till sist gått fram till slavinnan invid väggen. Denna tittade upp i tyst drogad förundran. Papegojan, gav upp ett hest skrockande skratt och tittade tillbaka kisande med sina blodröda grymma ögon.

"De tog kartan med sig och sedan försvann dom ut på bakgården. Ni hinner nog ikapp. Om ni så skyndar."...den gamle trollarlen pep i rösten när Moorkck-lu drog isär hans kåpa och tycktes lukta med ett knappt hörbart väsende läte över hans nacke bakom honom. 

 

"Nej dom kan få dyka efter krut om dom vill. Jag behöver fylla på mina förråd av varan då vi seglat mycket långt. Säg, hur såg hon ut?", sjörövaren tittade inte alls åt deras håll. Utan hade böjt sig något för att fösa undan slavinnans lockar för att kunna överblicka hennes melonstora bröst och nypa upp en bröstvårta mellan fingerspetsarna.

"Vi tar väl henne med oss, Kapten?", grinade en av livvakterna. Pinanal nickade ett flin. 

 

"Er dotter var mycket vacker, sjöherre. Kanske i och för sig ett något skadat öga?", jämrade sig trollkarlen under tiden.

"Ni har varit mycket duktig och trofast i er tjänst.", den Lumurianska häxan viskade i Ghenglais öra och rev ner resten av hans trollkarlskåpor så att de ljudlöst föll i en hög vid hans överdimensionerade vanställda fötter. I sina vita ländskynken och i darrande kropställning gav han nu ett mer ynkligt utseende än någonsin. 

"Snälla, inte så?"...Chenglai kände ett mjukt grepp kopplas om sin hals. Moorkck-lu kunde lika gärna ha använt glödande tångjärn. Hon föste honom mot disken och tvingade honom att ligga framstupa över det. 

 

"Moorkck-Lu roar sig bara, Chenglai. Säg mig, vad ska du ha för den här?", Pinanal greppade över shemmiz-slavinnans jättebröst medan denna försökte kräla så långt bort som möjligt, fastkedjad som hon var. 

"Ni får den unga damen. Ta med er!", gnällde trollkarlen från disken desperat medan sjöhäxan började riva naglarna sakta över hans rygg. Små röda strimmor uppstod i deras spår. Med en snabb girig rörelse förde hon fingrarna till sin vackra mun och slickade av dom lystet. Ögonen spärrades upp av kåthet och något annat, mörkare efter provsmakningen. 

"Låt mig vara!", snyftade den gamle trollkarlen igen och slog handflatan i disken utan att våga räta sig upp. Lumurianskan tryckte sin hand mjukt mot Chenglais nacke igen för att tysta honom. Det fungerade. Under tiden hade piraterna börjat ta fram sina erigerade lemmar ur byxorna borta vid väggen upptagna som dom var med slavinnan. 

 

Den vackra sjöhäxan drog nu av sig sidenvästen. Brösten var ganska stora, runda och perfekta med styva bruna vårtgårdar. Den märkligt mörka huden kontrasterade underligt med de ljust blå ögonen och det guldröda håret. Lumurs urtida folk, var i själva verket en typ av öströner precis som Chenglai och de övriga piraterna i rummet. Men hon skulle stuckit ut skarpt i dessa fjärran länder numera med denna färgkombination. Demoners och häxors blod rann i deras ådror allt sedan tiden efter deras dekadenta civilisation föll för tusentals år sedan. Men de få Lumuri som fortfarande vandrade levande eller odöda genom världen behöll kvar sin häxkonst som ett kusligt arv från forntiden. 

 

Chenglai hade inget att sätta emot. I en kamp mellan magiker skulle sjöhäxan vunnit enkelt och med svärdet var han värdelös. Han hade aldrig behövt slåss fysiskt heller. De flesta sunda människor fruktade magiker så de lämnade honom och hans butik i fred av rädsla. Utom andra magiker förstås och nu stod han inför en som var långt mäktigare än han själv så nu var det därför Chenglai som var rädd.

 

"Böj knä för, Moorkck-lu.", krävde hon utan att höja rösten alls. Chenglai svängde omedelbart och föll på knä. Hon lade sitt ena knä på hans darrande krumma axel och kjolarna gled från höfterna så att hon på ett sätt smekte hans kind med sitt lår så att hans huvud drogs närmare henne. Han tittade upp skrämt och gnällde till en gång innan sjöhäxan brett leende föste hans ansikte bestämt mot sitt sköte. 

"Vid Yoguz krumma klor, nej?"...men hon bara pressade sina höfter framåt och tystade honom. Bara ett kvävt mumlande hördes istället för de följande orden. Trollkarlen fäktade med armarna medan han tvingades lapa sjöhäxans kön. Det var uppenbarligen inte angenämt i sin helhet. Lumurianens ögon himlade sig och hon gapade ett stort stönande läte av njutningen.

 

Ghenglais tunga gled först upp och ner för skåran. Den sträva tungan hittade snart hennes rosa våtblänkande pärla och där slickade han kring den fram och tillbaka. Sen igen baklänges. Från sidan. Från andra sidan. Sen en snabbare rytm. Moorkck-lu flinade kusligt och nickade med ett väsande flås: "Duktig, duktig..."

 

Den gamle magikern snyftade till och fortsatte. Han undrade om Kapten Pinanal visste hur sjöhäxan egentligen såg ut. Alltså  hennes inre. Så som han kunde se henne under det fagra skal som hon med stolthet uppvisade för omvärlden. De två sjörövarna i hans sällskap kunde i alla fall inte, de hade inga sådana förmågor. Men det kanske var meningslöst att hoppas be om nåd av en pirat så Chenglai slog tanken ur hågen. 

 

Trollkarlen smekte Moorkck-lus mjuka lår och skinkor med händerna och fortsatte sin orala stimulans av hennes kön. Ett ämne han både hade studerat ingående och praktiserat i många år. Bland annat filsofen Cunilunniux trebandsverk om ämnet i ungdomens studieår. Han lät tungspetsen fladdra kring pärlan som ett honungsbi kring en blomma. Kysste över blygden och i hennes ljumskar. Lapade strävt. Sög in pärlan kyssande. Allt i en serie av varierande rörelser som gradvis ökade i takt. Hela tiden i en rytm. 

 

"Ja, du är mycket, mycket duktig.", stönade hon lystet och smekte händerna in under västen för att kupa de egna brösten. Hennes skadeglada ögon rullade sig och en lång kluven tunga slickade sig upp mot den egna nästippen. Om Lumurianskan stympat sin egen tunga eller om den var skapt sådan visste inte Chenglai. Bara att det var obehagligt. Sjöhäxans blå ögon gled ibland in under ögonlocken som nu när hon lyfte upp sitt bröst för att låta den kluvna tungan stimulera den egna bröstvårtan. 

 

Den gamle mannen gnällde till igen och fortsatte. Vad annars kunde han göra? Tungan rörde sig med större tryck och trängde nästan in i Lumurianskans väldoftande kön. Sedan började han att äta henne. Käkarna rörde sig medan han begravde sitt huvud mellan hennes lår och skakade intensivt på huvudet för att låta sin mun och sitt ansikte gnida sig mot det. 

"Åh, mer! JA, så mer! Mer sa jag!", Moorkck-lu började att skälva i hela kroppen och hon flåsade.

 

Trollkarlen behövde inte fråga varför detta pågick, i hans egen ockulta butik. Det anande han. Hon var ute efter hans spådomar förstås. Det var därför hon juckade sitt mjukt rakade kön mot hans ansikte. Ett märkligt sätt att få dom på måhända. Det kunde man tycka. Men Lumuriansk svartkonst kretsade mycket kring sexuell magi. Snart skulle hon uppnå det klimax hon önskade för att förstärka spådomens kraft och långvarighet. Snart, mycket snart. 

 

Ghenglai vågade titta upp en kort stund medan hon inte såg ner på honom med sina grymma vackra ögon. Han hade märkt att dom var svagt självlysande i det skumma ljuset och undrade igen om verkligen inte Kapten Pinanal förstod vad hon var. Eller värre, det kanske han gjorde. När hon stönade till häftigt och kastade med håret de sista andetagen innan extasen glömde hon sig lite och Ghenglai kunde då se den sanna formen hon bar bakom illusionernas slöjor om än tillfälligt. Ett vanställt dödskallekranium med torrt glödande hårtestar och ett stort huggtandat grin som en djuphavs-rovfisks i ett svart töcken. 

 

***

 

Moorkck-Lu var nöjd och tryckte ifrån sig Chenglai. Hon rynkade pannan och skakade på huvudet. "Han är ju död?", hon vände sig frågande mot sina allierade pirater. Kroppen dunsade i golvet likt en säck och trollkarlens oseende blick stirrade med en grå hinna över pupillerna in i väggen framför sig. 

"Vad! Jag behövde hans tjänster för fler ändamål? Fick du vår framtid spådd åtminstone?", Moorkck-lu skakade på  huvudet nekande. Pinanal avbröt vad han gjorde och ryckte upp byxor och vapenbälte med ett rasslande läte. Den tunga huggaren stoppades tillbaka i det breda vapenbältet medan han stegade fram för att undersöka. Papegojan på axeln vred huvudet åt sidan för att intresserat se ner på den döde. Den skrockade till lågt.

 

"Ja, banne mig. Kall som en fisk.", piratkaptenen kände på den dödes hals med fingrarna en kort stund och tittade sen misstänksamt upp mot Lumurianskan som ryckte på axlarna och vände sig om. 

 

"Nåja, det kan inte hjälpas nu. Ryck till er vad ni tror har värde. Ta den där unga damen med er, förstås. Men vi bör inte riskera att dröja kvar. Kom!", han vinkade åt dom att skynda sig. Sjörövarna var inte riktigt färdiga med den skrämda slavinnan. Så dom muttrade surt och vek in sina hårda lemmar obekvämt tillbaka in i byxorna. Men de följde sin kaptens order. 

 

De ryckte till sig några talismaner de trodde hade värde och några falska juveler från  lönnlådor under disken. Även Lolanas 24 silvermynt vilka fortfarande låg staplade på trollkarlens disk. Sedan lämnade det Röda Brödraskapet Chenglais ockulta butik med hast...

 

***