Rowulf hittar nya allierade...

5. Den store Kokhuluz

 

Det hade tagit lång tid för trollkarlen Chenglai att övertala Rowulf till att försöka mönstra på långskeppet från Veinirmark. Gapskrattet han skulle få utstå vid ett sånt försök var skäl nog för Eisirkrigaren att hellre simma hela vägen mot Eldsgrundet, dit Chenglai hade hävdat att han måste segla. Det snabbt också, för tiden höll på att rinna ut hade han sagt. Chenglais plan innebar en del simmande hade han förklarat och därför var nordröna sjöhärjare det bästa valet.

 

Eisirmannen gjorde som han ville och kontaktade Veinirmännen.  För Rowulf var inte otacksam av sig. Hans ben hade läkt med trollkarlens hjälp. Helt och hållet och han kunde inte ens känna de sydda ärren spänna över huden längre. Magi, trollkonst. Javisst, men det kunde inte hjälpas. Man fick offra nåt för att vinna ibland om det så gällde hans hälsa i efterlivet. Så nu var han skyldig Chenglai att ge hans plan en chans. Hur obekväm den än kändes. Han begav sig ner till Mag-Agogs hamn och kontaktade dom.

 

Så, hur kom det sig att Veinirmännen gick med på att göra en räd mot Eldsgrundet med Rowulf? Han tjatade och blev till slut släppt ombord efter att ha framlagt sitt förslag för de nordröna sjörövarna. Han gav dom också något dom hett eftertraktade. Ett handelskontrakt med Chenglai och en första bunt sjökartor. Värda sin vikt i guld för dom. De lovades också fett byte om de kapade den öströnska djonkhen, Järndraken under Kapten Pinanal. 

 

"Det kan bara finnas en anledning till varför Kauthaianerna seglat över halva världen till Eldsgrundet. De har grävt ner sina skatter där.", hade han sagt. Veinir och Eisir förstod varandras likartade språk väl och de var alltid pigga på talet om att plundra skatter. Detta erbjudande kunde dom inte tacka nej till. Så de tolererade Rowulf trots att han tillhörde ett folk de legat i fejd med sedan forntidens mörker. 

 

Veinirkrigarnas kapten var en sex och ett halvt fot hög jätte med en axelbredd stor som tre normalt byggda civiliserade män. Ett muskelberg med vresigt temperament och stor illvilja i sinnet. En ganska typisk Veinirman, enligt Rowulf. Han var representativ för sitt folk, med långt rött vågigt hår och skägg och en bullrande basröst. De guldlockiga Eisir hade ett mer lättsamt sinne. Oftast på gott humör med en ständig sång på läpparna. Utom i strid. Då såg man släktskapet mellan nordrönerna. 

 

Ja, så Rowulf höll god ton trots att han ogillade sällskapet och försökte komma på god fot med dem ombord. De rodde ut ur Mag-Agogs hamn redan nästa dag. Ute till havs drog han av sig sin gamla tiggarmantel och rustade sig. För Chenglai hade generöst lånat honom rikligt med mynt att köpa både hjälm och en lättviktig brynjeväst av gott Shemmizismide. Svärdet, han fått. Det var från Chenglais hem i avlägsna Kathauia och en dyrgrip. Rowulf var emellertid missnöjd med dess vikt i handen. Det kändes för lätt och han var ju en van sköldkämpe som föredrog det kortare bredsvärdet. Utan sköld och med långsvärd i dubbelhandsfattning var man dessutom sårbar för bågskyttar och han hade inte glömt hur han blev skjuten i båda benen för bara några veckor sedan.

 

Rowulf frågade därför Hagzard, Veinirkaptenen om han hade en yxa eller bredsvärd att låna honom. Hagzard strök sitt röda skägg och svarade:

"Jag kan byta ditt svärd mot en hammare och god sköld.", Rowulf visste att det var ett nedåtbyte men var nära att nappa. 

"Det kan jag inte. Jag har svurit att halshugga en sjöhäxa i Kauthaianernas sällskap. Det går inte med en hammare.", de ryckte på axlarna och Eisirkrigaren fick nöja sig med det öströnska långsvärdet. Chenglai hade varit mycket generös och han fick inte svika honom. Rowulf mindes sin ed. 

 

Veinirskeppet var i mångt och mycket ganska likt det skepp han först lämnat Eisirmarks kust en gång med för många år sedan. Långsmalt och smidigt att ro. En fartygstyp som utvecklats i isiga vatten och längsmed klippiga kuster i norr. Det kunde passera låga grund utan större problem genom sin flata botten och det enda seglet gav bra fart när det var medvind. 

 

Långskeppet var tåligt mot stormvågor genom sin konstruktion och rörde sig likt en orm i vattnet ute på öppet hav. Orm, var också veinirskeppets namn och fören pryddes av en behornad drakorm snidad i trä. Den var rikligt skyddad av inristade kraftrunor. De höll sig normalt invid kusten där de snabbt kunde dra skeppet i land om större eller mångtaligare fiender siktades. Eller lika snabbt stäva ut till havs igen om de hotades från land. De kunde inte utmana en galleon eller större galär men det var inte långskeppets syfte. De var kusthärjare. Med tanken att landstiga och göra räder mot dåligt försvarade byar. Precis som Eisirskepp hade Orm även vissa amfibiska egenskaper och kunde till och med dras långa sträckor över torra land. Stor rörlighet och viss förmåga att undfly fiender, ja. Men skulle de kunna utmana en bastant öströnsk tremastad djonkh? 

 

Hagzard hade förstås frågat detsamma. Rowulf hade då förklarat detaljerna i Chenglais plan. Trollkarlen hade hävdat att Kauthaianerna inte skulle tolka deras långskepp som ett allvarligt försök att hota dom. De skulle istället landstiga på en av de mindre öarna på gott avstånd från djonkhen och i vilket fall som helst sedan simmandes ta sig till huvudön, kanske via den andra ön däremellan. Själva huvudön markerades av ett gammalt stentorn. Veinirkaptenen nickade att han kände till platsen och ansåg att det var en djärv plan som skulle kunna fungera. Om de lyckades fånga Kauthaianerna på land. Men det var ett stort om.

 

"Men vad om öströnskt krut?", hade långskeppets styrman frågat från roderåran medan brisen fått hans skägg att fladdra häftigt. Detta fick mannen att se orolig ut vilket han kanske också var.

"De kan ha krut och de kan ha annan trolldom. Men vi kommer att ha överraskningsmomentet på vår sida. När de gräver efter sina skatter på land kommer de att vara sig slitna och vi lär vinna och kan sen ta gisslan.", Rowulf visste att Veinir var utpräglade slavhandlare. Det ogillade han mest med dom. Men de var vana vid gisslansituationer det var fördelen. 

 

Det var inte så att inte Eisirfolk handlade i slaveri. Men kanske inte i samma omfattning. Bara att Veinir ibland handlade med Eisirfångar från deras många räder inåtland. Gärna kvinnliga fångar och barn. Antagligen hade de sålt sådana i Mag-Agog. Men, Rowulf valde att inte kommentera det. 

 

"Krutvapen, precis som trolldom kräver tid att förbereda. De väntar oss inte.", upprepade han. 

"Nej, du  kan ha rätt pojk.", svarade styrman. 

"Du har påträffat dom, hur var dom rustade?", frågade Kapten. 

"Bättre än nordrönska krigare skulle jag säga. Men det är ju så det är med civiliserade män. De saknar dock vår styrka och slagkraft. Deras lättare rustningar hjälper dom föga om du får in en bra hård träff med tung hand och jag såg ingen bära harnesk av stål ibland dem."

"Jag vet. Det är därför jag aldrig köpt krut."

"Nej, fast det kan ha sina fördelar om tillfället är rätt.", Rowulf tänkte flyktigt på Lolanaz och log lite. 

"Vad är det för trolldom packan sejdar?", fortsatte styrman sina frågor.

"Det vet jag inte. Hon är min. Huvudet ska av. Men jag har aldrig sett henne använda svartkonsten. Vad man sagt mig så har hon makt över män."

"Så snygg?"

"Ja, ganska.", Rowulf skrattade till, medan vågorna brusade kring långskeppet. Det kändes bra i hans ben att vara till sjöss igen och hans humör steg gradvis. Seglet gav god kraft i rätt riktning och de skulle nå sitt mål snabbt, tecknen var goda. Veinirkrigarna skrattade också från sina åror men kanske mer reserverat ändå och inte lika länge och hjärtligt.

 

Hagzard kallade då på sin syster. En sex fot lång stadig sjökrigare bärandes långbåge och handyxor. Gridah hade vakt, vilket innebar att hon inte satt vid årorna. De röda flätorna hade hajtänder inflätade i sig. Hon var väldigt vacker om än något robust. Den mjölkvita huden pryddes av blå tatueringar och brösten var stora och runda. Hon log med sitt fräkniga ansikte som hade maskerats i svart kring ögonen likt en korp. För hon kunde se att Eisirmannens blick omedelbart drogs till dom. Han tänkte lite på Olga den Blodiga. Men Gridahs hår hade en mörkare färg och hon var mer satt, bystig och kraftfull i kroppen. 

 

"Kom, du får äran att kasta säd i havet för tur."

"Ursäkta?"

"Det är tradition. Jag vill också se om ni Eisir är så dåliga som alla säger."

"Det är vi inte?", Rowulf lät paff medan de rödskäggiga roddarna försökte hålla sig för skratt. 

"Kom då.", Gridah knyckte på nacken och gav sig av mot fören. 

"Det är tradition!", Hagzard ryckte på axlarna och nickade att han borde följa med.

"Men jag är upptagen med en annan kvinna, jag...?"

"Vad är det för en lam Eisir-ursäkt. Det här är ditt uppdrag nu bör du säkra det med frostjättarnas gunst.", svarade Veinirkaptenen och korsade sina timmerstockar till armar över bröstet. 

 

Rowulf tvekade. Han kände inte till någon sådan här ritual från hemma i Eisirmark även om de också behövde försäkringar från sina bistra gudar innan man seglade ut bland is och skär. Som sagt, han fann det bäst att hålla sig på god fot med dom. Rowulf andades in djupt och samlade sig. Sedan vände han sig och följde Hagzards syster. Hela båten bullrade av skratt när han passerade roddarna. Men Rowulf kände samtidigt att det inte var menat som ett hån mer direkt. Det fick honom ändå att bli tveksam igen.

 

Gridah väntade vid fören. Roddarna hade ryggen emot och tältduk stod i vägen för styrman och kaptens blickar. Hon samlade sina vapen invid skrovet och drog av sig vapensärken. De mjölkvita brösten gungade fram behagligt och Gridah log medan hon fortsatte med bälten och sälskinnsbyxor. Rowulf kliade sig bakom nacken men följde efter genom att hoppa ur sina kläder. Hördes en låg vissling från aktern? Kanske han vände sig om och blängde men Gridah tog Rowulfs huvud i handen och vände det mot sig. Ögonen var mörkt blå och vänliga trots korpen. 

 

"Är detta verkligen er tradition för jag har aldrig hört om...?"

"Varför skulle jag annars utföra riten? Den är fullt nödvändig.", Gridahs blickar gled upp och ner över Rowulfs muskulösa kropp och tatueringar. Hon nickade gillande med mer fukt i blicken.

 

Veinirkvinnan lutade sig in en kyss medan sjöbrisen fläktade omkring dem. Han omfamnade henne och smekte den mjälla huden över ryggen. Handen gled ner för att krama den runda rumpan med välbehag. Sedan upp igen för att krama om bröstet. 

"Ni är väldigt fager, Gridah Veinirsdotter men jag är faktiskt upptagen med.."

 

"Såja. Vem är inte det. Detta gör vi för riten. Ta mig här över galjonshuvudet. Hårt! Bra, Länge. Klarar ni det Eisirman?"...Gridah vände sig om med ett snett leende och böjde sig framåt. Rowulf såg ner på den eggande väl tilltagna rumpan och kände över hennes rygg och midja. Han gav henne en dask över skinkorna. Gridah vände huvudet snabbt över axeln.

"Hårt, sa ni?"

"J..ja. Ge mig."

 

Rowulf daskade till dom igen. En gång, två gånger, flera gånger. Hon stönade till och höll sig om hornen på träfiguren med halva kroppen hängandes över vattnet under dom. Sedan tog han ett fast grepp om de röda flätorna och stötte sig in. 

 

Veinirkvinnan gnällde till njutningsfullt och svankade ryggen attraktivt. Rowulf flinade en grimas och började att sätta på henne. Hårt, bra och länge som hon hade önskat. Han vinklade huvudet och kunde se att hennes stora bröst gungade häftigt och ibland träffades av vågstänk underifrån så att de stora nästan hudfärgade bröstvårtorna knottrade sig hårt. 

 

Rowulf vände henne häftigt och böjde sig för att kyssa dom. Han sög in dom i munnen och knådade brösten i händerna. Gridah, höll hans nacke och tvingade honom plötsligt i fall. De hamnade på däck, Eisirkrigaren underst på rygg. Hon grenslade honom snabbt och sjönk ner på hans stegrande stånd. Ivrigt började hon att gunga ridandes på den. Rowulf beundrade hennes kropp när den satt ovanpå honom och red honom som en hingst. Han sträckte upp sina händer och smekte hennes armar och bröst underifrån. Gridah ökade snart takten och han kunde hitta en rytm att stöta tillbaka upp i henne med. 

 

Till sist skrek Veinirskytten ut när det gick för henne och hon föll i hans famn. De kysstes igen en lång stund och Rowulf lade henne på sidan för att ta henne igen. Han lät tungan följa de blå sirliga tatueringarna längsmed hennes bröst. Lade ut henne mer på rygg, innan hon stoppade honom med ett finger på nästippen.

 

"Offra din säd åt frostjättarna nu, så blir det bra.", hon log vackert. Rowulf rynkade förbryllat på ögonbrynen. 

"Alltså du menar väl inte?"

"Över relingen. Kom igen du klarar det."..

 

Rowulf makade sig upp medan Gridah började klä på sig. "Nu, vattnet står rätt!"...hon log snällt. 

"Ni har märkliga seder, ni Veinir.", Rowulf ställde sig med en hand lutat på galjonsfiguren och började masturbera ut sin sats över relingen. Han skakade på huvudet och kontrollerade att ingen skrattade åt honom. Men Gridah tittade bara lugnt på. 

"Okej då.", Rowulf fokuserade blundade och tänkte på när han nyss smiskat upp Gridahs runda skinkor. Satsen flög ut ner i havet. 

"Så då hoppas jag att han är nöjd.", Gridah daskade till Eisirkrigarens bara skinkor och skrattade. Sen sprang hon tillbaka till sin plats. 

 

Skrattsalvorna rungade omkring honom under Rowulfs väg tillbaka och han till och med rodnade. Men det var faktiskt den typen av skämt som Eisir också uppskattade även om de nog inte skulle ha gått tillväga precis så här, kanske. De erbjöd Rowulf ta plats vid en åra. Bjöd på Shemmizi-vin och torkad frukt med bröd. Sedan bad de honom sjunga några sånger vilket han gärna gjorde. De kunde inte texten men hummade med i refrängen medan de rodde. Rowulf skulle nästan erkänna att han trivdes...

 

De seglade i en halv dag.

 

***

 

Eldsgrundet dök upp i sikte och snart likaså den öströnska djonkhen, Järndraken där den låg för ankare i en smal vik. Det fingernagelliknande svarta stentornet markerade den största av de tre öarna och Kapten Hagbardz undvek den. Utkiken i masten på Järndraken signalerade 'frid' med en blå vimpel och veinirskeppets styrman vinkade med sin åra tillbaka. De rundade den andra ön och sen den tredje där man sökte sig mot land. Här fanns farliga grund. Men man kände sig noga fram med årorna och havet var lugnt. 

 

De stora vattenödlorna som låg och solade på klipporna fick Rowulf att rysa av minnet från fiskehäxans hydda. Men de krälade alla snabbt ner i vattnet och dök så fort långskeppet kom för nära. Hagbardz lät Orm landa mjukt på en sandbank och beordrade männen att dra henne upp på land med tågvirke och grova rep. Rowulf hjälpte till med dragandet och förvånades hur smidigt långskeppet gled upp på stranden. 

 

"Det är bra där. Lämna sex vakter. Håll ögon och öron öppna. Vi kanske måste fly snabbt.", Gridah och fem andra ganska unga veinirkrigare stannade vid långskeppet och placerade vaktposter. De förberedde dessutom snabbt material för att hela eventuella skador och sår om det skulle behövas. 

 

De övriga tjugo sjökrigarna med Rowulf ledda av Kapten Hagbardz tog sig sedan fram över grästuvorna mellan palmträden över hela ön. De lade sig för att spana i några minuter. Men kunde inte se någon särskild aktivitet från Järndraken. Kauthaianerna ombord hade med all säkerhet utgått ifrån att långskeppet var där i liknande syfte som dom själva låtsades vara och verkade inte bry sig om långskeppets sällskap, de hade ju visat fredliga avsikter.   

Nästa steg var att med så låg profil som möjligt simma över till den andra ön. En sträcka på kanske hundra fot. Inte långt, men det skulle inte gå att bortförklara avsikten med den simturen vid upptäckt. De hukade sig fortfarande när de utspridda dök upp på andra sidan stranden med havsvatten droppandes från sina skägg. 

 

Rowulf bar sin lätta brynja. Den var av en väst-liknande modell utan ärmar. Öppen över bröstet. Så den skyddade ryggen väl och axlarna men inte mycket annat. En tyngre brynja skulle dock ha hindrat hans rörlighet till sjöss och han föredrog därför denna. Västmodellen var också lätt att kränga av sig om man hamnade i vattnet och var tvungen att simma långt. Han hade fäst sin hjälm vid bältet med svärdet över ryggen på ett sätt som inte hindrade hans simtag. Havet rullade in en våg så det stänkte kring vaderna när Rowulf sakta reste sig upp ur vattnet och tittade sig runt. Inget tecken på fiender, än. Järndrakens mast och segel var fortfarande synlig dock, så de bibehöll låg profil och till och med krälade över marken ibland när de kunde vara i sikte. 

 

Nära den andra öns bortre strand spejade man först över till andra sidan precis som vid den första. Denna simtur var något längre och stranden mer stenig på denna sidan. Djonkhen doldes helt av öns vegetation nu, men man kunde se det svarta tornet ovanför palmbladen härifrån. Kauthaianerna verkade inte ha lämnat någon utkik uppe på det dock. En smula slarvigt av dom det var ju den högsta punkten. 

 

Hagbardz, vinkade att de skulle simma över. Veinirkrigarna hade lämnat allt utom sina stövlar och sälskinnsbyxor förutom sina vapen.  De skulle kämpa barbröstade och förlita sig på snabbheten i attacken. Det skulle bli lättare att ta sig tillbaka också med så lätt utrustning om de tvingades på flykten. Gridah, hade dessutom fått instruktionen att ro Orm mot dom utifall de skulle tvingas fly. Men Hagbardz trodde inte att det skulle bli nödvändigt. Grunden mellan öarna var svårare för ett större fartyg att manövrera kring och han räknade med att kunna ta samma väg tillbaka som dom kom, skulle saker och ting gå så illa. 

 

De nordröna sjörövarna simmade nu över till huvudön och smög sedan sakta mellan palmträden upp mot den låga tornkullen. De höll sig tysta med sina vapen redo. Rowulf spände på sig sin Shemmizihjälm och placerade det Kauthaianska långsvärdet i bältet vid höften istället. Den sista biten ålade dom sig fram. För de kunde höra de öströnska piraternas röster och en kvinnas sång. Rowulf  lade sig bredvid veinirkaptenen och föste undan gräs där han låg på den klippiga marken för att kunna se. 

 

***

 

Mot det svarta tornets bas, hade Lolanaz kedjats med utsträckta händer och fötter. Naken och inte ens med sin ögonlapp till skydd för den salta vinden. Den Lumurianska sjöhäxan stod vänd mot havet och sjöng med höjda armar. Mässande ett uråldrigt fruktansvärt språk som fick de råbarkade Kauthaianska piraterna att rygga där de stod och lyssnade. Bara Kapten Pinanal verkade nöjd där han grinade ett brett flin även han vänd mot havet som om han förväntade sig något därifrån? 

 

Sången fick det att vända sig i magen på Rowulf och han undrade om veinirkrigarna också kände det. De verkade ha kommit just i tid som Rowulf såg det. För sången höll nog på att avslutas. Den höll åtminstone på att avta. Han gissade på att de tänkte avrätta Lolanaz när den var slut och drog därför sakta sitt svärd ur den böjda skidan. Han behöll själva skidan kvar redo i vänsterhanden och tänkte sig kunna ha den att parera med under striden. Piraterna vid tornet såg ut att vara kanske ett trettiotal mot deras tjugo. Vilket var fler än han hade hoppats. 

 

Veinirkaptenen gav Rowulf en iskall blick och viskade bittert...

"Vad är det här Eisirman? Dom gräver inga skatter. Dom sjunger sånger...", Rowulf ryckte till av blicken men svarade snabbt tillbakaviskande. 

"Det måste vara någon slags fest. Kvinnan i kedjor är min det är Lolanas som jag berättade om. Den rödhåriga prästinnan som sjunger är Moorkck-lu. Jag dräper henne först. Säg till när du vill...", han vände bort huvudet från den misstänksamme Hagzard.  

 

Hagzard verkade tänka efter en stund. När plötsligt en stor svart fågel svepte ner över deras huvuden där de låg och rev av Rowulf hans hjälm, då den var slarvigt påspänd. Sedan hördes orden "Moorkck-lu, Pinanal!", skrikandes förvånansvärt högt från papegojan. Den flög snabbt mot tornet...

 

"Det är en signal. Anfall nu! ANFALL!", Hagzard hann inte reflektera så mycket över den märkliga papegojan och vilken svartkonst som kunde ha fått den att agera så intelligent. Men han reagerade snabbt och samtliga nordröna pirater kastade sig upp från gräset för att rusa mot tornet. Ett skräckinjagande vrål hördes från dom när de kom springandes upp mot sina fiender. 

 

Rowulf letade inte efter sin hjälm utan rusade efter med sitt karakteristiska Eisir härskri. Han siktade in sig på sjöhäxan och de 100 fot eller så av klippor som låg mellan deras gömställe och tornet, passerades snabbt. Kauthaianerna hann dock dra dolkar och svärd medan sjöhäxan nästan yrvaket avbröt sin sång för att stappla upp mot torntrappan tillsammans med Kapten Pinanal.  Den märkliga svarta papegojan hade satt sig uppe på tornet och skrek fortfarande vildsint med flaxande vingar. Denna gång yttrades orden: "Kokhuluz, Kokhuluz!!"

 

Kusthärjarna och Kauthaias pirater drabbade nu samman med ett våldsamt brak och än mer vrålande. Den hetsiga klangen av stål hördes ljuda och då och då gallskrik som höjdes till skyn från de som sårades och höggs ned. Kauthaianerna stod något högre upp men inte så att höjdfördelen utgjorde någon större taktisk fördel. Deras böjda bredbladiga huggare parerade och högg mot Vaneirmännens träsköldar. Deras tunga yxor, dubbelyxor eller hammare klöv luften med en kraft och tyngd i slagen som kan ha förvånat de öströnska piraterna. Trots att överraskningsmomentet nästan gått till spillo och att de var flera, pressades dom snart tillbaka av tjurrusningen mot tornet och de stod nu på jämnhöjd med de nordrönska piraterna. 

 

En raket avfyrades nere från det Kauthaianska skeppet som en signal och Rowulf anade kanske att det skulle komma fler pirater upp från djonkhen. Men han hade redan drabbats av det raseri som kännetecknade hans eget folk precis som Veinirs. Rowulf högg vilt med sitt lätta svärd och fann att det trots sin vikt orsakade långa djupa sår på sina fiender. Det gladde honom. Men sjöhäxan Moorkck-lu hade redan hunnit undan hans räckvidd och backade nu upp i tornet med Kapten Pinanal. Han stod kvar på trappavsatsen skyddad av två livvakter och skyddade henne medan hon fortsatte uppför spiraltrappan och försvann bakom dess krön. Den öströnske piratkaptenen kommenderade nu barskt ut orders och eldade på sina män att anstränga sig mera...

 

Rowulf gjorde sitt bästa för att försöka hacka sig genom massan av vrålande pirater och sjökrigare. Samtidigt försökte han undvika de blixtrande svärden som i solen färgades allt rödare. Öströnerna var skickliga fäktare. Men de nordröna sjökrigarna hade ännu övertaget. Genom sin styrka och aggressivitet. En ganska typisk strid mellan civilisation och barbarer om än att båda sidor var pirater. I en längre strid hade denna agression kunnat vändas emot dem. Teknik och finess segrar ofta över råstyrka givet tid. Deras färre antal skulle spelat större roll också. Men detta var en kort strid. Kusthärjarna höll inte tillbaka och Kauthaianerna trycktes sakta bakåt och det visades ingen nåd från Veinirmännen. 

 

Det var dock något annat som fick Kauthaianerna att tveka. Kanske den mentala biten, att i månader ha seglat med en ond mordisk häxa hade tagit sin tribut. De var inte samma män som en gång lämnat Smaragdhavets stränder. Det fanns nackdelar med svartkonst och magi. Ett själsligt pris. Den påfrestade sinnet på de som fruktade den och inte behärskade den. Sådana tankar att verkligheten inte var sann och att mörka krafter lurade i skuggorna av den. Med lusten att förstöra och plåga dom. Till och med förtära dom. Var skrämmande att betänka eftersom de visste att de var ytterst försvarslösa och maktlösa mot den. De hade i viss mån tappat greppet för längesen och även förtroendet för sin kapten. De som inte var galna allaredan. 

 

Så när den stora svarta papegojan på något sätt överröstade stridslarmet och än en gång skrek, denna gång orden: "Kokhuluz, Kokhuluz, KOKHULUZ!", och någon vilt hoppade upp och ner för att få uppmärksamhet och pekade mot havet. Brast det för dem. Kauthaianerna övergav plötsligt sin kapten och striden för att rusa tillbaka ner mot Järndraken vilda av skräck. För de visste vad papegojan skrek om...

 

Pinanal röt ursinnigt att de skulle komma tillbaka och stirrade ner mot deras ryggar utan att tro sina ögon när de flydde nerför klipporna. Hagzard stannade nu upp och hejdade sina män från att förfölja sina fiender. Han ville inte att dom skulle fly, men var samtidigt glad över att det här gick vägen trots allt och nöjde sig med att han nu hade öströnernas kapten i sitt våld. Den grove veinerkapenen gav därför order om halt och slet tillbaka de som inte ville sluta slåss genom att greppa dom i armarna. Sedan pekade han på tornet. 

"Ta, häxan och ta deras kapten som gisslan. Vi förhandlar oss till skatten senare...", skrek han. Veinirkrigarna morrade med sina blodfläckiga ansikten när de alla vred sig mot tornet. Kapten Pinanal backade förskräckt uppåt för trappan. Medveten om att han var chanslös. 

 

Sjöhäxan sågs inte till. Kanske hade hon klättrat upp till toppen redan. Hade Moorkck-lu också övergivit honom? Pinanals två livvakter, blockerade dock trappan framför honom och de var de enda som stått kvar. Hagzard dräpte först den ene genom ett mäktigt hugg som kom att klyva mannens nyckelben och begrava yxbladet ner till tredje revbenet. Veinirkaptenen rev tillbaka sitt vapen och fortsatte ett steg uppför trappan. Den andra livvakten svor och parerade bättre. Yxa mot huggare, stålet klingade nästan rytmiskt av slagen som skickligt parerades gång på gång. Striden pågick ett tag och Vaneirkaptenen fick honom att sakta backa bakåt och uppåt. Men han flåsade samtidigt av ansträngningen som var nära att utmatta honom.

 

Rowulf såg på från sin plats bakom de övriga. Han hade ett sår över hjässan vilket blödde ner över ansiktet. Eisirkrigaren försökte lugna sig nu när det var läge och fokuserade på sina tankar igen. Raseriet avtog. Han kunde inte se till sjöhäxan och svor över misstaget. Hon hade undkommit honom. Men han följde ändå inte efter Hagzard uppför torntrappan. Moorkck-lus slanka nacke fick vänta. Istället sprang han fram till sin Lolanaz och började hacka svärdet mot hennes bojor. 

 

"Rowulf är det du?", Lolanaz log matt. 

"Ja, det ser du väl.", Rowulf hade lugnat ner sig och kostade på sig ett blodigt leende. Som inte saknade värme detta till trots. Han kysste henne. Eftersom han såg att han gjorde Chenglais fina svärd hackigt av att slå på kedjorna ryckte han till sig en veinirhammare istället som tappats på marken.  Med denna fick han upp bojorna ganska snabbt alla fyra av dom, och kunde fånga in den fallande Lolanaz när hon blev fri. Hon ställde sig då bara på knä och tycktes be. 

"Vad håller du på med kom?", Rowulf slet upp henne på fötter och gav henne långsvärdet. Till sig själv plockade han upp en av de fallna veinirkrigarnas yxor och en halvsprucken sköld. Det kändes mer bekvämt och vant. 

 

"Se mot havet, min käre Rowulf. Se mot havet. Du måste förstå att vi är alla dömda...", hennes läppar darrade och hon höll långsvärdet bara väldigt slappt i greppet så att spetsen vilade mot klippmarken.

 

***

 

Rowulf vände sakta sitt ansikte för att följa hennes pekfinger. Ett dovt uttdraget basiskt läte hördes. Ett ljud som fick havsvattnet att ringa sig när den store Kokhuluz anlände till ön.  

 

Titanen lyfte då sitt slemmiga huvud upp ur vågorna strax styrbord om Järndraken och vadade förbi dess ankare. Sakta höjde sig Kokhuluz upp ur vattnet och visade sig i sin mäktiga helhet stående i havsskummet. Varelsen var jämförbar i storlek som djonkhen i sig själv.  

 

Piraterna som nått ner på stranden både den grupp som var på väg upp mot tornet för att hjälpa till i striden och den grupp som var på väg ner för klippan för att fly från den, skrek av ren skräck. De kastade sina svärd och rusade mot långbåtarna för att fly tillbaka mot Järndraken. 

 

Rowulf stirrade på titanen där den stod nere i vattnet en kort stund. Tills kolossen slutligen klev upp på land med blytunga långa steg. Den påminde om en fisk till viss del eller kanske en marin reptil som ödlorna på klipporna men ändå inte. Kokhuluz var en jätte, en gud. Ett monster. Likväl stod han på sina pelarliknande ben i en vagt humanoid form. Med simhud på sina massiva klohänder och fötter. De långa armarna hade fenor. Nu stirrade varelsen upp mot tornet med sina runda svarta fiskögon med en uppsyn som uttryckte den yttersta av besvikelser och missnöje. 

 

Var detta havsguden man dyrkade i Östern? Tydligen. Men Rowulf kunde samtidigt inte tro på vad han såg. Detta var omöjligt. Samma matta uppgivenhet drabbade honom likt den som tidigare försvagat Kauthianerna i striden med veinirmännen och kanske även Lolanaz. En överansträngning av det mänskliga psyket inför det som var omöjligt för primaten i oss att helt begripa.

 

Förlamande skräck blev resultatet...

 

***