7. Kusthärjare från Veinirmark

Mer hårda tag novell denna gång.

Piratkvinnan Lolanaz stod som förstenad och såg på hur titanen, den store Kokhuluz först stod i vattnet och betraktade omgivningen innan den sen började trampa i land för att ta sig upp mot Eldsgrundets ö-torn.

 

Hon var född av ett civiliserat folk. Medan varken Eisir eller Veinir var det. De var söner av ödemarken, vildmarken, tundran och taigan i norr. De guldlockiga Eisir, genom sina handelskontakter i öster kunde man betrakta som något mer civiliserade eftersom deras blod var blandat med de silverhåriga Hypertrakerna. Deras rike utgjorde det äldsta Hybrizi riket i norr och deras handel hade haft viss påverkan på dom under åren lopp. 

 

Bland de rödskäggiga veinir kokade fortfarande blodet av Neander-Athalis döttrar mer oblandat i ådrorna. Ihop med något annat sedan länge glömt. Men båda folken var barbarer sedan hundratals generationer tillbaka och hos dem fanns en medfödd primal instinkt att kämpa mot varelser likt Kokhuluz. Orsaken var en forntida mysticism men in nuläget var detta var varken viljestyrka eller ens mod, snarare en ren instinkt att överleva. 

 

Veinirpiraterna vände sig allihop mot havsgudens monstruösa uppenbarelse därnere på stranden. De gick helt naturligt från raseri till bärsärk på några sekunder vid åsynen och Rowulf skulle sannolikt ha låtit sig dras med i det desperata anfallet. För de insåg vad den jättelike Kokhluz skulle kunna göra med deras långskepp och att det inte fanns någon annan utväg, ingen stans att fly eller gömma sig. Det fanns bara en väg.

 

Uppe på torntrappan såg sjöhäxan Moorkck-Lu vad som var på väg att hända. Hon gapade av skräck medveten om att kaosguden var missnöjd och nu skulle ta ut sin hämnd på dem alla. Hon visste inte var alla de rödskäggiga barbarerna kom ifrån. Men hon hade sina misstankar.

 

Hon lade handen på Kapten Pinanals axel. 

"Min Kapten! Se hur de väller fram. Dessa är vilda män. De kommer inte att lugnas av Kokhuluz sång likt din besättning. Otämjda vildar, som de är kommer de att skymfa guden med sitt trots. Hör mig...", Lumurianskan kisade och såg över huvudena på  Kapten Pinanals livvakt och veinirkaptenen som kämpade på trappan nedanför dom. Hon fortsatte:

"Vi måste ha ett rituellt offer idag, nu. Det måste göras rätt. Kanske kan du och jag överleva Kokhuluz vrede om det lyckas.", hon drog i den motvillige Pinanal. "Hör mig vad jag säger. Jordgudinnan har skapat den vrede du ser. Den kan inte betvingas av kaos. Jordkraften är för primitiv. Skapad för att skydda hennes domän... Kom nu, skynda."...

 

Natten före: 

Fullmånen låg lågt över västerhavet och fick det att skina som vore det av smitt silver. Vädret var milt invid Eldsgrundets isolerade öar och sjöbrisen fick palmerna att svaja sig mjukt i topparna. En stor brasa hade tänts och de öströnska piraterna grillade lamm och spädgris över spett. Det hade plockats fram rom att dricka och musikinstrument. Man sjöng och skämtade eller spelade tärning. Kapten Pinanal stod dock en bra bit bort vänd mot havet och stirrade på fjärran vågor som rullade under månen. Han verkade förväntansfull, nästan otålig där han spatserade fram och tillbaka, fram och tillbaka nära vågbruset. 

 

En bit därifrån tvingade besättningen hans dotter Lolanaz till grova sexuella handlingar. Skändandet hade pågått i timmar men om det brydde han sig föga. Så länge som piraterna inte orsakade blodvite på kroppen fick de ha sitt lilla roliga. Pinanal blickade upp mot ötornet som skymtade svagt i månljuset. Moorkck-Lu hade redan börjat förbereda inför morgondagen och piratkaptenen kunde knappt vänta till gryningen då ritualen att offra hans dotter skulle påbörjas. På hans axel satt den Lumurianska asätande papegojan och kraxade till mot havet. "Kokhuluz!" Kokhuluz!", och det fick piratkaptenen att skratta rått...

 

***

 

Moorkck-Lu å andra sidan befann sig faktiskt inte uppe i tornet. Utan på en annan del av stranden under ett palmträd med en man kallad Regardz Slaktaren. En kusthärjare från Veinirmark som mönstrat på Järndraken för någon månad sedan. Hon hade lockat med sig den unge piraten bort från de andra. 

 

"Hur trivs du ombord bland de som inte talar ditt tungomål, barbar?", frågade Moorkck-lu och tryckte en orkidé  hon funnit mot nästippen medan hon lutade sig bakåt mot palmen.

"Jag har befrändat en liten Ztringaran vid namn Xylistran av Aljitta svarade Regardz mörkt och drog av sig sin lädersärk med ett ryck. Sjöhäxan log och snurrade blomman mot näsan mellan fingerspetsarna. "Jag talar hans språk någorlunda. Jag förstår hans dialekt. Tillsammans är vi båda utbölingar ombord bland en majoritet av öströner så han och jag är naturliga allierade.", fortsatte Regardz och slet av sitt breda vapenbälte från höften. Dolkar och knivar föll till sanden. 

 

"Jag är inte så förtjust i fribytarna, men den ende Ztringaran jag träffat förut var inte så mycket att imponeras av heller.", sade hon och lät blicken spela över kusthärjarens breda bringa och hårda muskler i månljuset. 

"Naturligtvis inte när du jämför med en Veinirman.", svarade Regardz och tryckte ner sina sälskinnsbyxor. Efter det sparkade han av sig sina sandalbundna mjuka läderstövlar. 

"Kanske inte. Men jag talar ju ditt språk.", hennes blickar sänkte sig.

"Aye, men hur kommer det sig?", Regardz stod helt naken framför henne och tog ett steg närmare. "Det är visserligen en svårförståelig brytning. Men trots färgen på ditt hår och dina blå ögon är Ni ju av öströnsk börd?"

"Det är jag.", Moorkck-Lu hade antagit en mjuk feminin spelad roll för att charma veinirkrigaren. Han skulle inte fallit till föga för några dominerande kommandon likt många andra ombord. 

"Gamla Lumurias öar var centrum för ett vidsträckt sjöimperium. Våra flottor härjade den gamla erans kuster och satte dom i brand. Mitt folks hår är som ditt. Eller, kanske är ditt folks hår som mitt?"...hon svarade i en frågande ton. 

 

"Veinirmän, har alltid hållt fast i Veinirmark.", sade Regardz, skakade på huvudet och steg närmare. Han var som en jätte framför henne. Moorkck-Lu smekte nordrönens grova armar och massiva axlar sakta med händerna. Hon drog efter andan och tycktes dra in doften från kusthärjarens bringa. Sedan blickade hon ner igen. 

 

"Så vitt ni vet, måhända. Mycket har ju glömts om människors äldre öden och historia. Hela epoker har glömts och börjat om på nytt. Det fanns en stor era före denna och av den tiden återstår endast ruiner. Gamla Lumurias imperium ligger på havets svarta botten sen dess. Du kanske inte tror det. Men vi hade en koloni i norra västerhavet också."

 

Regardz gröna kalla ögon fixerade hennes. 

"Vi är inte besläktade.", muttrade han. "Vi offrar åt frostjättarna. Våra slavar kämpar till döds för att ära dem. Må de fallnas namn besjungas i ära av våra barder, men endast om de dör som krigare."

 

"Aha, den döden söker ni, ja.", Moorkck-Lu nickade sarkastiskt. Men log vackert. "Seder ni delar med oss. Förutom att vi dyrkar andra gudar. Havet och isen, är dock besläktade. Det kan ni inte förneka, barbar. För inte försörjer sig väl samtliga veinir på plundring?"...

 

Veinirmannen tänkte till surt och sneglade åt sidan. Kunde hon ha rätt? 

"Nej, de rödskäggiga veinir är inte besläktade med folket i öst varken de stäppridande Horkuniz eller pirater från fjärran hav.", han lät bestämd. 

"Jag  erkänner att det är svårt att tro. Men om du någonsin finner en plats i Veinirmark som en gång kallades för Amad-Agascklar och kanske läser inskriptionerna på dess gamla murar. Vet då att de restes av gamla Lumuria.", hon tog av sig sitt diamantdiadem och visade några tecken som var dekorativt inskrivna i gulddetaljerna. Regardz kände inte till någon plats med sådant ont namn. Men han kände omedelbart igen några av tecknen hon visade. Hans vilda ögon spärrades upp, av vidskeplig fruktan. Det fanns i själva verket en sådan plats med uråldriga ruiner som stack upp ur isen invid en övergiven vik i norra Veinirmark. En förbannelsens plats, ingen dristade sig dit. Platsen var ond. Siarna varnade var och en från att besöka den och hade alltid gjort så. 

 

"Dom flesta jagar eller fiskar mammut, valross för elfenben och allt annat för kött.", muttrade han erkännande.

Sjöhäxan fortsatte då:

"Amad-Agascklar är den här resans verkliga destination och vi seglar norrut efter att vi försäkrat oss om den store Kokhuluz gunst. Här på gudens gamla kultplats, Eldsgrundets torn ska vi offra Kapten Pinanals dotter i morgon eftersom månen står rätt. Stora rikedomar väntar oss sedan i Amad-Agascklar. Gömda skatter kvarglömda av en fallen civilisation, ofantlig rikedom. Vågar du som Veinirman drista dig till dessa ruiner?"...hon log slugt. 

 

Regardz kände nu Moorkck-Lus hand fatta om hans erigerade lem och bestämde sig för att svara senare. Hon knäböjde framför honom och betraktade den i månljuset. Likt resten av Regardz mäktiga kropp var den mycket stor och hård som järn. Venor och artärer trängdes på den i oregelbundna linjer. Bara havets brus hördes efter en stunds tystnad medan hon lekte med den. Han tröttnade på det snabbt.

 

"Den behagar dig häxa?", Regardz flinade snett och drog den över hennes perfekta ansikte. Hon flämtade till. Förolämpningen fick det att blixtra kortvarigt i de svagt självlysande blå ögonen. Men hon skrattade bort detta och log vackert uppåt. Moorkck-Lu drog den vidare längsmed sin mjuka kind och lät den snudda läpparna.

"Ta mig hårt, som du skulle ha gjort med en bortrövad eisirjungfru."

"Det var min plan hela tiden.", Regardz stirrade ner på henne. 

 

Veinirpiraten böjde sig snabbt och slet av hennes väst. Sedan knuffade han henne till sanden och vräkte om henne på mage. Moorkck-lu stirrade ilsket framför sig och väste. Men Regardz fortsatte. Han slet av resten av hennes kläder ner på bara stövlarna med hårda ryck. Han var en brutal man och tog hennes begäran bokstavligt. Regardz särade sedan hennes ben och tryckte sig själv in. Varpå Moorkck-Lu hördes stöna högt på ett överraskat krystat vis och hennes knytnävar greppade mer sand där hon låg på armbågarna under honom.  

 

Regardz bet hårt samman sina käkben och dunkade sig nu brutalt in i den liggande Moorkck-lu i flera minuter. Han stirrade vildsint på den perfekta runda rumpan men slet till sist om henne så att hon låg på rygg istället. Sjöhäxan morrade och rev över hans axlar. Men det bekom honom knappt. Återigen särade han hennes lår och lade hela sin tyngd över henne. Lumurianskan nådde knappt att greppa armarna helt om Regardz hela axelbredd. Men hon bad snart om mer dekadent synd i hans öra medan hon rev över den massiva muskulösa ryggen. Regardz grymtade fram ett jakande basläte och tog hennes händer bort från sin rygg. Han tryckte ner dom i sanden ovanför hennes huvud och fortsatte sen att ta henne med oförminskad vildsinthet. 

 

Moorkck-Lu fräste till men kunde inte hindra honom. Ögonen lyste ilsket, eller var det kättja? Regardz kunde inte bry sig mindre. Men såg att hon njöt av hans grova lem som pumpade in och ut ur hennes våta, heta kön. Till synes utan nåd eller tecken till att förtröttas. 

 

I själva verket höll kusthärjaren tillbaka. Han vågade ju inte lämna en häxa otillfredställd och missnöjd. Särskilt inte en som var Kaptens kvinna. Så Regardz fick Lumurianskan allt närmare extasen och inte förrän hennes höfter lyfte sig och pumpade tillbaka av sig själva lät han sig gå. När hon perverst vridande och frustande till slut kommit färdigt sjönk han ner över henne med hela sin tyngd. 

 

***

 

Moorkck-Lu log med slutna ögon och smekte veinirmannens bastanta nacke med fingrarna.

"Du var mycket bra, barbar. Mycket duktig.", sedan lät hon sina tänder sjunka in i Regardz hals och försökte bita sönder halspulsådern för att döda honom. Men han reagerade för snabbt. Regardz visste vad som hände med de som vågade övernatta i sjöhäxans hytt vid det här laget och var beredd. Kusthärjaren kastade sig blixtsnabbt undan och rullade åt sidan. Sedan sprintade han naken bort från platsen längsmed stranden i motsatt riktning från piratlägret. 

 

Sjöhäxan masade sig upp hastigt och fnittrade ett vansinnigt skratt efter honom. Men stod länge bara och såg på hur veinirmannen blev mindre och mindre och till sist försvann ur sikte i nattmörkret. Sedan vandrade hon långsamt tillbaka till lägret likt en mörk stapplande skugga. 

 

***

 

Tillbaka till striden mot Kokhuluz, nästa dag...

 

Lolanaz, väcktes också ur sitt paralyserade tillstånd men av en annan kraft. Utan att förstå hur eller varför men det var Chenglais svärd som resonerade med henne. Den andebesvärjda klingan blockerade Kokhuluz magi, vilken pulserade från hans hjärna i vågor av illvilja för att bedöva alla dessa lägre varelser som rusade omkring på ön. De var som myror för honom. Så när Lolanaz bröt sig loss från den mentala förlamningen stoppade hon Rowulf innan han också rusade efter kusthärjarna ner mot titanen. 

 

"Min älskade. Vänta. Om vi dräper Moorkck-lu, sjöhäxan så kommer Kokhuluz säkert att ge sig av.", Lolanaz kastade armarna om hans nacke och fick honom att se på henne och inte på varelsen därnere på stranden. 

 

Rowulf såg in i hennes bedjande ögon och kände den mjuka nakna kroppen mot sin egen. Det lugnade honom något. Orden passerade visserligen som mummel och en röd dimma av primalt raseri flöt fortfarande framför hans syn. Hade hon inte sagt namnet, Moorkck-lu så var det möjligt att eisirkrigaren skulle ha slängt henne åt sidan och trots allt sprungit nerför kullen för att slåss mot den store Kokhuluz tillsammans med kusthärjarna. Men den ed han svurit mot Chenglai, gjorde sig påmind när han såg att Lolanaz fortfarande höll det öströnska svärdet. 

 

Så han vände blicken mot tornet. Han såg att Hagzard där fortfarande kämpade ensam mot Pinanals livvakt. Men varken den Kauthaianske kaptenen eller den Lumurianska sjöhäxan sågs till. Rowulf valde därför att göra Lolanaz till viljes och bege sig upp för torntrappan för att bistå i striden där istället. 

 

***

 

Den store Kokhuluz var på väg upp mot tornet med tunga mäktiga steg och aplikt svingande fiskfensprydda armar. Titanen höjde återigen de mäktiga klohänderna som sitt enda vapen men ryckte då till av ett skott från en ballista ombord Järndraken. Någon hade vågat beskjuta den store Kokhuluz bakifrån. Det var den Ztringaranske fribytaren Xyliztran som tittade upp från siktet och såg nervöst på hur titanen sakta vände sig om. De becksvarta fiskögonen lyste av hat och förakt och Kokhuluz ändrade då riktning. Mycket till fribytarens fasa...

 

Xyliztran Aljatitta var ett undantag från den allmäna regeln att civilisationens söner var för tama för att hantera uppenbarelsen av en gud. Jordbruk, handel, och kultur var huvudsysslorna i Ztringara. Krig eller dråp var ett tragiskt drama som ofta inträffade men som flertalet ändå försökte undvika om det gick. Det fanns visserligen skäl i Ztringara att alltid gå beväpnad och att utbilda var och en i fäktningskonsten. Inte bara för att värja sig mot mänskliga hot. Skogarna i Ztringara hade nämligen många faror annat än vilda djur. 

 

Men hur sturska och passionerade som folket där normalt än var till sinnet. Så var de också vana att lyda en, fader, äldre broder en feodal överherre eller kungen själv. De uppfostrades så. Att alltid visa på ordning och uppförande. Ända från barnsben lärde man sig vem som var över och vem som var under i en strikt hierarkisk ordning. Vem man bugade för och vem som bugade för en. De såg världen som inom en ram där allt hade sin oföränderliga plats och plan. Kaos, å andra sidan drev dom till vansinne. Det hämmade dom på så sätt att vad dom såg inte resonerade med deras övertygade version av verkligheten. Detta var omöjligt. De bröt ihop av syner som de inte kunde avgöra om de var spunna från en mardröm eller ett faktum. Kaos. Kokhuluz visste detta och utnyttjade det. Men det fanns ett motmedel. Templet...

 

Xylistran hade en järnfast tro på Mittria. Trots att han var en form av pirat. Fribytarna hade kontrakt från den kungliga Ztringaranska flottan att bedriva sjöröveri mot hans majestäts fiender. Själv tyckte han att det gjorde honom till en mycket rättrådig man. I själva verkat så bedrev dom ju exakt likadan verksamhet som andra pirater. Men fribytarnas fartyg var alltid välsignade av Mittriah-templet i Ztringara. 

 

Xylistrans religion blev därför också en slags mental sköld som blockerade Kokhuluz paralyserande hjärnvågor av mörkaste magi. Sålunda hade ztringaranen viss handlingskraft kvar trots sin fruktan. Men nu så hade han faktiskt skjutit en havsgud med en öströnsk ballista och det fanns ingen i närheten som kunde hjälpa honom att ladda om. Hur mycket han än rabblade böner till Mittriah. 

 

Kokhuluz kastade sig nu tillbaka i havet. Den monstruösa kroppen skapade en egen svallvåg som fick de mindre långbåtarna att gunga häftigt. När Kokhuluz dök upp på ytan igen slog han båda armarna ner i den ena långbåten och den knäcktes likt en sticka. De Kauthaianer som rodde för sina liv flög som vantar ner i vattnet. Efter detta vadade Kokhuluz ikapp den andra långbåten som desperat försökte nå piratdjonkhen och nästan var framme. Xyliztran skrek åt dem att ro för livet. Men, innan titanen helt nådde dom kastade sig hälften av dem desperat i vattnet för att undkomma. De som inte hann undan upplevde ett liknande öde som den första långbåten. Att krossas av Kokhuluz släggliknande armslag eller drunkna alternativt båda delarna samtidigt. 

 

Titanen vred sig nu helt mot djonkhen. Xyliztran såg det och gnällde som ett barn av ångest medan han fumligt kämpade för att ladda om ballistan helt själv. Normalt ett tremansjobb. De becksvarta fiskögonen fixerade sig på honom. Sedan sänkte den sig i vattnet och simmade nu ut mot det öströnska piratfartyget. Den dök under ytan och försvann ur sikte. Ztringaranen hade ju faktist träffat Kokhuluz med första skottet. I axeln. Lodet stack fortfarande ut ur såret och man kunde se hur den simmande titanen närmade sig eftersom den avbrutna änden stack upp något över ytan. 

 

Så han sköt igen efter att ha siktat efter lodet. På något mirakulöst sätt hade ztringaranen ändå hunnit ladda om. Han siktade knappt och sköt snabbt innan vinkeln skulle bli för dålig från relingen. Detta var från nära håll och denna gång träffade Xylistrans skott det trädstamstjocka benet. Kokhuluz ställde sig då upp med ett hest vrålande som fick blodet att isa sig på alla som hörde. Var det kaosvarelsens språk, tal kanske? Förolämpad och totalt rasande över att ha sårats igen av dessa underlägsna myror återupptog Kokhuluz attacken.

 

Än en gång pulserade luften av hjärnvågor och nu drabbades till och med den sturske Xyliztran Aljatitta av samma paralyserande skräck som hans öströnska däckskamrater redan befann sig i. Ztringaranen kunde bara krypa ihop i fosterställning invid ballistan och vänta på döden. Den kom snart i formen av en enorm simhudsförsedd klohand vilken lyfte sig över relingen och fångade honom i näven som en insekt. Handen krossade varje ben i fribytarens kropp och vad som var kvar slängdes långt ut till havs. 

 

Därefter vände Kokhuluz sin vrede mot själva djonkhen. Någon kunde gömma sig på öarna och han ville inte tillåta en enda dödlig möjligheten att överleva och fly. Så han förstörde deras skepp. Först rev han ner riggen och de segmenterade segeln. Sedan andades han in ett djupt andetag för att blåsa eld ur sina fiskkäftar. Flammor sprutade i en kon från Kokhuluz strupe och Järndraken började att brinna omdelbart. Nöjd och klar med det, vände han sig till slut mot de nordröna barbarerna borta vid stranden. 

 

Kusthärjarna från Veinirmark hade nu sprungit ner till vattnet. Men deras primala ursinne fick dom ändå inte till att kasta sig i havet och börja simma mot titanen. De bibehöll viss tankeförmåga även i bärsärkstillståndet. Om än att den var mer fysisk/praktisk än teoretisk. De stod därför kvar på stranden hotfullt svingandes sina blodiga yxor i händerna. De vrålade arga utmaningar och röt likt rödhåriga mänskliga lejon bort mot havsguden. Kokhuluz, än mer vredgad av allt förolämpande trots från dessa lägre stående varelser började därför nu att vada i land rakt mot dem. De skulle straffas för sin fräckhet att utmana den store Kokhuluz. Guden skulle krossa dem med sina bara händer. För han insåg att dessa män var barbarer och att de måste nedkämpas fysiskt inte bara med mentalstyrka. 

 

Titanen vräkte sig upp mot stranden. Men denna gång med en viss haltning och han lyfte denna gång bara den ena klohanden mot dom, genom skadan i axeln.