Slutet för Kapten Pinanal

8 Tornfingret

Det tog nästa en minut för Lolanaz att övertyga Rowulf till att lyssna på henne. Men i samma ögonblick som eisirkrigaren bestämt sig för att fokusera på Moorck-Lu och Kapten Pinanal besegrades Hagzard och föll handlöst från det fingerspetsliknande tornet. När Lolanaz och eisirkrigaren i sin tur nått upp för torntrappan var den därför tom. 

"Var är dom?!", Rowulf ropade ner mot Hagzard från tornet halvvägs upp. Han upptäckte kusthärjarnas kapten ligga vridet och jämra sig nedanpå klippan invid dess bas. Veinirmannen såg ut att ha sårats i låret nära knäskålen och dessutom fallit från hög höjd, men var ännu vid liv. Bara oförmögen att röra sig. Hagzard skrek tillbaka. 
"Uppåt, pojk. På dom! Döda dom!"...

Så Rowulf sprintade vidare upp för trapporna knappt medveten om att Lolanaz följde efter. På toppen av tornet fann han ingenting annat än ett tjockt lager av träck från sjöfåglars mångåriga häckande. Han ställde sig förvirrat och stirrade sig omkring. 
"De måste vara inuti. Leta efter en dold ingång, Rowulf.", sade piratkvinnan hetsigt. Lolanaz såg sig också vilt omkring och sparkade mot marken sökandes. Hon var fortfarende helt naken och bar Chenglais långsvärd. 

Tornets tak måste ha varit ett golv, tänkte Rowulf. Man kunde se att det hade vittrat bort väggar och tak eller rasat ner nån gång för längesedan då tornet hade fler våningar. Nu påminde det mest om ett grovt långfinger. 
"Skynda. Moorkck-lu måste dö.", fortsatte Lolanaz och sprang ner några steg för spiraltrappan för hon anande att de hade missat något på uppvägen. 

Detta räddade henne från den Lumurianska svarta papegojans svepande attack. Fågeln hade gömt sig i ett närbeläget palmträd och valde nu att anfalla. Än en gång agerade den kusligt intelligent och försökte få Lolanaz att snubbla från tornet genom att flygande och flaxande örfila henne med vingarna. Den använde hela sin tyngd och sina klor och sin näbb och lyckades klösa med sig några svarta hårtestar från hennes huvud. Men den asätande papegojan släppte snabbt när Lolanaz högg till med svärdet, vilt till försvar. Hon förlorade aldrig balansen. 

Rowulf kom också snabbt till hennes hjälp och kastade sig atletiskt efter fågeln. Han sträckte yxan i luften neråt över kanten på torntaket. En träff, han klöv en vinge på papegojan men träffade bara halvt. Fågeln försökte då fly men girade desperat i luften av skadan på vingen och landade ovanpå tornet. Rowulf var på den och högg igen. I stenen. För den klättrade vidare snabbt nedåt för väggen utom räckhåll. Med bara en fungerande vinge var den nu dock helt oförmögen till att flyga.

"Genskjut den, Lolanaz!", Rowulf lade sig raklång på torngolvet igen och försökte nå den med yxan nerför murväggen. Papegojan grep sig fast i gliporna mellan stenarna med näbb och fötter men var något för tung för den typen av lodrät klättring. Så den hasade vidare neråt. Då kom den inte undan Lolanaz som nu dök upp under den. Hon stack uppåt med svärdet. Rowulf stack nedåt med yxan samtidigt så den inte kunde ta sig tillbaka upp. Den lumurianska papegojan skriade till hemskt vid träffen och kastade sig åt sidan för att då istället klumpigt landa på spiraltrappan. Blödande från ett sticksår från dess buk. Pinanals asätande svarta papegoja befann sig då mellan Lolanaz och Rowulf som skyndade ner från toppen för att hjälpa henne. 

"Moorkck-Lu, MOORKCK-LU!", upprepade fågeln och föll i panik. Den hackade näbben desperat mot murväggen. På ett specifikt ställe för den visste hur man kom in i tornet. Papegojan hade nämligen hela tiden varit den Lumurianska sjöhäxans spiritus familiarus. Förbundet med henne genom att magiskt band. Så den visste var Moorkck-Lu befann sig, alltid. Bara Pinanal trodde att den var hans eget husdjur och en sällsam gåva från henne. Men den var snarare ett sätt för Moork-lu att alltid kunna övervaka piratdjonkhens kapten på ett övernaturligt vis. Lönndörren öppnades med ett rumlande och en smal öppning avslöjade sig nu. Papegojan trängde sig genast in men Rowulf var snabbt efter för att fånga in den. Eisirkrigaren kastade sig då stridsberedd in i det mörka gamla tornet. 

Lolanaz tvekade utanför lönndörren. Men så erinrade hon sig vad som hade bragt henne hit och på vilket sätt. Bärsärk kunde hon inte bli, men i det här skedet var det ändå ganska nära. Piratkvinnan greppade Chenglais kauthaianska långsvärd hårt i dubbelfattning och följde också efter. 

***

Natten före, vad som försegick i Mag Agog...

Chenglai steg ut på natten för att mata sina hönor. Som vanligt genom sin dolda lönnutgång. Det kanske inte var klokt att ha höns invid den. Men trollkarlen hade faktiskt aldrig någonsin behövt använda lönngången för ändamålet att fly eller gömma sig. Inte personligen. 

Hönsen var märkligt tysta och när han blickade upp under den gula trollkarlskåpan såg han en mörk figur stå i fullmånens sken inne på den lilla bakgårdens stengolv. Den gamla kvinnan gjorde tecken med fingrarna för att identifiera sig och sin skola. Så Chenglai bugade sig sakta och gjorde som etiketten krävde egna som svar. 

"Det var längesedan Fyrvashan, hur mår korallerna och delfinerna?", han behöll sin kåpa på över ansiktet. Fiskehäxan behöll också sin mer slitna mantel täckt över det långa lockiga grå håret vilken dolde ansiktet till hälften. Men hon nickade vänligt. 
"Min käre Chenglai, alltför längesedan. Dom mår säkert bra. Anade du att jag skulle komma?", hon drog av sig kåpan först och släppte den bakåt över ryggen. 
"Javisst. Jag har förberett två kycklingar och kokt dom i gryta som jag vet att du föredrar. Trollkarlen hade förvisso spått hennes ankomst sedan flera dagar tillbaka. Han drog sin kåpa tillbaka med större tvekan.
"Ajdå.", Fyrvashan slutade le.
"Tja, vad ska man göra?", Chenglai ryckte sakta på axlarna.
"Du kunde ha sagt att du var död. Då hade jag tagit med mig mediciner."
"Det gör inget, jag har egna. Jag ville bara visa vad som står på spel."
"Tror du inte jag vet vad som står på spel? Vid Is-Hatars håriga lår, Chenglai?", fiskehäxan skakade på huvudet.

"Bra att du vet. Välkommen in, då Fyrvashan.", Trollkarlen väste lågt och vände sig knyckigt. "För övrigt, så kan jag använda en mask om du så önskar. Jag menade inte att skrämmas.", han ledde henne genom lönnrummet och vidare in i sin ockulta butik.
"Tror du jag skräms så lätt? Gör som du behagar Trollkarl.", dörren gnisslade upp. "Ja, här är sig allt likt...", fiskehäxan gick efter honom och tittade runt imponerat. "Alltid lika hemtrevligt."

"Tack, kära Fyrvashan.", Chenglai vände sig och hade under tiden han haft ryggen vänd mot henne konstruerat en illusion. Som sig själv i unga år. En stilig slank man med vackra vänliga öströnska drag. Långt svart hår i en fläta bakom ryggen. Han bugade igen. Hon log roat och nickade gillande. 
"Sådärja! Men du kunde väl tagit fötterna när du ändå var igång, Chenglai?"

"Nej, det vet du att jag inte kan. Det är en förbannelse ingen åkomma. Varför kan du inte hjälpa mig med det?", han lät en smula pikad och tittade ner på sina onaturligt stora gula skor. 
"Av samma skäl. Häxor kastar förbannelser vi häver dom sällan. Antagligen förtjänade du vad du fick.", hon kastade sitt huvud bakåt i ett skratt. 
"Erlixx, tage dig fiskehäxa.", Chenglai muttrade. "Nåväl, vi ska inte bråka. En sådan strid skulle du förlorat. Det vet du ju."
"Det kan du drömma om månlösa nätter.", fiskehäxan sneglade lurigt och satte sig till bords. 

Trollkarlen hade städat undan sina vidriga experiment för kvällen och där stod nu istället en rykande gryta som doftade kyckling, grönsaker och kryddor. 
"Du har gjort dig fint besvär.", hon lät vänlig igen medan Chenglai dukade djupa skålar, bestick, glas från Styxxia och vin från östra Shemmiz. Han tittade upp...

Plötsligt satt hon där i sin unga skepnad. Vacker, och med blommor i sitt långa kastanjebruna hår. Fortfarande i och för sig med det vänstra ögat brinnande rött som kontrast bredvid det högra mjukt bruna förvisso. Men alla illusioner hade sina brister. Allt annat såg mycket bra ut enligt Chenglai. 

Trollkarlen hajade till pafft. "Precis som jag mindes dig."...
"Ja, jag kan tänka mig att du drömmer om mig ofta...", hon pikade honom igen med ett flin. Men den här gången log han bara tillbaka och närmade sig. 

Chenglai lutade sig fram och kysste de mjuka fylliga läpparna. Fyrvashan fnissade till lätt, men avbröt inte. Deras läppar snuddade vid varandra varmt och han kunde känna hennes tunga fladdra ut. Så han vinklade huvudet och sög in den. Deras tungor flöt lugnt och vått och sött kring varandras medan hans händer sökte sig till hennes axlar. 

För att dra ner manteln. Chenglai kände naken hud under sina handflator och log överraskat i kyssen. Händerna sökte sig vidare för att kupa brösten varmt. Ung i sin illusion av sig själv var han i denna även ung i sinnet. Trollkarlens lem stegrade sig häftigt av hennes närvaro. Fyrvashan i sin ungdoms glans var verkligen en skönhet. Även om effekten av magin skulle vara kortvarig. De verkade båda gilla idén att dra nytta av den medan dom kunde dock. Ung igen för en halvtimme eller två. Något att glädjas åt innan de skulle tala om allvarligare ting. 

Chenglai ställde unga Fyrvashan upp och lyfte sen henne till stenbordet. Hon bet sin underläpp med en busig blick och lät den unge Chenglai dra av resten av hennes kläder. Vilket han gjorde med smeksamma rörelser det ena plagget efter det andra. Förutom de slitna benstrumpor hon bar. Han drog sedan av sig sina egna kåpor och visade en välskapt kropp, mörkhyad och vigt muskulös. Förutom fötterna men Fyrvashan hade inte för avsikt att titta ner på dom. Hon log bredare och smekte hans stånd i händerna medan dom kysstes igen över bordet. Han vinklade nu huvudet för att suga lätt på hennes väna hals och nacke. Deras varma unga kroppar gneds mot den andres och han fortsatte med att kyssa sig en väg neråt. 

Fyrvashan såg fram emot detta och lutade sig tillbaka. Medveten om att Chenglai var en mästare på ämnet. Hans mun och läppar stannade vid brösten vilka han kupade och kysste, länge. Sög in bröstvårtorna i munnen och slickade runt dom. Först det ena sen det andra. Han gapade stort för att kunna kyssa så mycket av bröstet som möjligt innan han fortsatte en väg ner mot naveln.

Från naveln ner mot hennes kön där han började stimulera det skönt med händerna smekandes låren, benen och hennes runda skinkor. Fyrvashan lade sitt huvud stödjande bak i händerna och slöt ögonen med ett vällustigt stön. Hon särade sina ben långt åt sidorna men var snart tvungen att ta ner ena handen för att hålla ett grepp över hans huvud. Det var nästan för skönt så hon ville kontrollera det något för att dra ut på det mer.

Snart hävde sig höfterna ändå och hennes stön blev allt mer flämtande. När dom gjorde det rätade han på sig. Fattade hennes knäveck i händerna och tryckte sig in för att börja ta henne över bordet. Fyrvashan smekte hans armar och såg upp på honom medan han rytmiskt pumpade sig in. Chenglai märkte det och log tillbaka innan han kysste hennes hand och fortsatte något mindre intensivt. 

Han hade henne så i fem minuter innan den eggande unga kvinnokroppen under honom ryckte av spasmer. Brösten gungade till vackert och han njöt av synen när det gick för henne. Sedan lät han sig själv komma och sjönk ner ovanpå för att viska uppskattande ord i hennes öra, tills deras andhämtning lugnade sig igen. 

***

Därefter, klädde de sig. Chenglai hällde upp vin och de åt kvällsmaten han hade förberett. När de började att tala om mer allvarliga saker hade de båda återgått till sina sanna uppenbarelser. Fyrvashan en äldre Shemmizkvinna med gråfärgat långt hår, en fiskehäxa. Chenglai, ett lik med ansiktet anfrätt av döden sedan en månad tillbaka. En öströnsk gammal trollkarl. De skålade och drack...

"Jag har en vän på ön. Som kommer att hantera häxan i slutskedet. Men bara om din man avgår med segern."
"Det kommer han att göra. Sen har de ett starkt band, de två odågorna. Det spelar stor roll."
"Ja, odågor är dom. Utbölingar, Pirater och legoknektar.", Fyrvashan skakade på huvudet ogillande.
"Jag vet. Men jag föredrar deras sort framför Kapten Pinanal och hans Lumurianska häxa."
"Hon har någon slags plan."
"Lumurias ättlingar har oftast något ont i sinnet. Men jag lär få min hämnd. Du har goda chanser att få...vad du vill ha."
"Jag vill skydda min by mot en Lumuriansk sjöhäxa. Det är vad jag vill. Hämnd?", hon fräste till ogillande och skakade på huvudet. 

"Oavsett vad vi har för skäl. Så har vi goda chanser att stoppa henne om vi samarbetar.", Chenglai log och höjde sitt glas. Fyrvashan nickade och gjorde detsamma. 

***

Tillbaka i Eldsgrundets torn...

Formen av en öströnsk bredbladig huggare klöv luften ut ur dunklet där inne och omedelbart hördes svärd klinga mot yxskaft när en ny hetsig strid genast utbröt inne i det dolda tornrummet. Papegojan skriade hela tiden i bakgrunden av ångest och smärta från såren. Men Lolanaz följde också med på insidan innan lönndörren stängde sig av sig själv bakom henne. Väl därinne befann de sig i ett cirkelrunt mörkt tornrum. Svagt ljus strilade in genom små glipor i det gamla murbruket som ett galler av ljus. 

Kapten Pinanal och Rowulf stred nu hårt i det lilla dammvirvlande runda rummets mitt. Gnistorna flög från deras klingor i den intensiva snabba fäktningen och Lolanaz såg att det inte fanns utrymme för henne att bistå Rowulf. Hon stod tryckt mot väggen och såg sig därför omkring i dunklet för att hitta ett annat sätt att hjälpa till. 

Det fanns ett slags stenaltare härinne med en stående Kokhuluzstaty i värdefull jade ovanpå. När piratkvinnans friska öga vande sig vid det svaga ljuset något såg hon den och en död pirat. Det var Pinanals livvakt som låg på altaret. Med Moorkck-Lus offerkniv utstickandes från sitt bröst. En speciell svartbladig kniv, sirligt utsmyckad med silver som piratkvinnan visste hade varit ämnad för henne själv. 

Sjöhäxan hade precis dräpt livvakten för att försöka blidka sin riktiga herre, den store Kokhuluz. Så, Kapten Pinanal var nu ensam kvar bland de kauthaianska piraterna. 

Sjöhäxan, hade än så länge knappt märkt den våldsamma striden bakom henne än. Eller så verkade det. Istället utförde hon besvärjelser med en mässade, knarrande hes sång över sitt ritualoffer. Stående som i trance med ryggen mot utgången. Lolanaz kände intuitivt att hon måste stoppa Moorkck-Lu. Hon försökte ta sig förbi över mot altaret. Men Kapten Pinanal hade placerat sig väl ivägen så att han hela tiden skyddade sjöhäxans rygg medan hon offrade.

Rowulf och Pinanal var ändå en jämlik match. Veiniryxan barbaren svingade var tung, men den öströnska huggaren var också ett bastant vapen. Den sju fot långe piraten inledde offensivt och drev Rowulf till att stappla bakåt efter en lyckad fint och en förvirrande serie kombinationer av hugg som följd. En manöver som han hade dräpt många fiender med över alla världens hav. Eisirkrigaren trycktes mot väggen och Pinanal hade träffat Rowulf ytligt, en gång över axeln och en gång över låret. 

Rowulf morrade i sitt ursinne och pressade tillbaka hårt med veinirskölden. De tryckte båda sina vapen mot den andres och lade hela sin vikt bakom. Men Rowulf var ändå den starkare och yngre kämpen. Pinanal, hånlog mot eisirkrigarens vilda blålågande blick medan han förstod att barbaren var starkare. Så, den kauthauianske piraten hoppade tillbaka för att undvika utbrytningen och den följande kontringen. Rowulf kastade sig efter. Kampen fortsatte ännu hårdare. 

Rowulf blockerade med skölden och högg kraftfullt med veiniryxan. Medan Kapten Pinanal bytte strategi. Han var normalt överlägsen i styrka och storlek gentemot sina fiender. Så var inte fallet i den här striden. Men Pinanal var också en lärd svärdmästare och visste hur man agerade mot kraftfulla unga män som Rowulf. 

Med sin svärdskonst hade han tidigare idag tröttat ut veinirkaptenen med parader och riposter medan han själv sakta backat uppåt. Hagzard lyckades trots allt såra hans livvakt under striden. En yngre man som var bland besättningens skickligaste män i svärdskonsten. Piraten hade tagit emot ett slag från skaftet av veiniryxan mot tinningen och dråsat ner över trappan. Pinanal steg då in och tog över striden utvilad och från en högre belägen position. Den bärsärkande veinirkrigaren var därför lätt att trötta ut eftersom han redan var något matt i armarna. Hagzard hade börjat att göra fler och fler misstag och Pinanal besegrade honom sedan snabbt efter en sista kontring. En snabb låg stöt mot främre låret hade fått Hagzard att tappa fotfästet och fallit. 

Livvakten som nu låg död på altaret hade under tiden tagits om hand av Moorkck-Lu som lurat in piraten här att lägga sig på offerbordet med den falska förespeglingen att hon ämnade hela hans sår. 

Pinanal hade valt att följa med sin häxa in i tornet för att gömma sig. För en hastigt kastad blick ner mot havet hade sagt honom att havsguden Kokhuluz i sitt höga missnöje just krossat två långbåtar, satt eld på hans piratdjonkh och nu verkade vara på väg tillbaka mot land för att avsluta allas deras liv. Den öströnske kaptenen utgick då ifrån i sin fasa att alla hans män var döda, snart döda eller på flykt. Så han följde alltså Moorkck-Lu in i tornet genom lönndörren hon visat honom och hoppades där kunna gömma sig undan Kokhuluz vrede. 

Moorkck-lu hade å andra sidan sagt honom därinne med lönndörren väl stängd bakom dom att Kokhuluz ändå måste blidkas. Kunde man inte offra Pinanals egen dotter, så skulle det inte finnas något blodsband som gagnade honom själv som länk. Så fungerade hennes Lumurianska svarta magi. Men ett offer vilket som helst var bättre än inget och skulle med lite tur få havsguden att skona dem båda...

Därför blev den kauthaianske piraten glad över att se sin dotter igen. Kanske skulle det ge honom en ny chans att få Kokhuluz gunst. Så att kaosguden en dag skulle överhopa honom med magisk kraft, oövervinnelig styrka, evig ungdom och ett  marint imperium med Moorck-lu vid hans sida. Så som Lumurianskan hade lovat honom. Mycket hade han fått i förskott. Hans ovanliga längd och kända uthållighet var bara några av de gåvor han skänkts genom att liera sig med Moorkck-Lu. Det fanns förvisso ett pris. Men om detta brydde han sig föga och vältrade sig i ett självbedrägeri som gjort honom både blind, och lydig. Ett villigt redskap för Moorkck-Lu.

"Tijin, min favorit. Min bästa dotter. Kom, kom vi är snart klara.", Pinanal hånlog under en kortvarig paus i striden. 

Känslorna var inte besvarade, Lolanaz blängde mordiskt på sin far medan hon ändå måste hålla avstånd från duellen. Piratkvinnan väntade bara på rätt tillfälle att passera de stridande för att komma över till andra sidan där altaret stod. 
"Jag har ett nytt namn numera och Ni är snart död, fader. Jag ska dansa på Er grav efter att min Rowulf dräpt er, Kapten."...svarade hon. Pinanal flinade hemskt medan striden fortsatte igen. Båda kombattanterna flåsade hårt och grymtade av ansträngningen.

Efter en dryg halvminut gavs tillfället. Hon hoppade vigt förbi dom och distraherade sin far något som ju inte ville hugga henne i flykten. Det skulle ha skapat blodvite och Kokhuluz tog inte emot sådana offer väl. 

Detta ledde till att Rowulf nästan fick in ett snabbt hugg. Pinanal backade snabbt och och parerade. Sedan för att pressa tillbaka barbarkrigaren gjorde han sina inövade kontringar och kombinationer igen. Han drev först skickligt med det bredbladiga huggsvärdet vinandes i luften framåt i korta mångvinklade motattacker. Sedan föll han tillbaka igen i ett kontrollerat mönster. 

Hans plan att trötta ut den unge blonde barbarkrigaren precis så som han gjort med den rödskäggige tidigare ute på trappan. Det verkade fungera. Efter en viss punkt skulle teknik mer än styrka och ungdom ge honom fördelen. 

Lolanaz stod dock nu placerad bakom sjöhäxan och försökte omedelbart stöta ett hugg i hennes rygg med långsvärdet. Men den svarta papegojan som halvsatt blödande på golvet gjorde en sista handling i livet och varnade sin mästarinna före henne. 
"Moorkck-lu!"...fågeln försökte gömma sig bland sjöhäxans kjolar men föll ändå död till marken och stängde sina röda gamliknande ögon för gott. Sjöhäxan vände sig då blixtsnabbt och slet samtidigt till sig dolken från den döde piratens bröst. Ritualen, var därmed avbruten mitt i fullbordandet och hon var därför rasande. Likaså över att hennes vidrige spiritus-familiarus var borta och bandet mellan dom bruet. Moorkck-Lu, med ett hest skrik höjde offerdolken till hugg.

Men Lolanaz var snabbare med långsvärdet som rev upp buken på Lumurianskan från midja till revben. Tarmarna vällde genast ut, rosa och bruna och landade med ett klafsande läte på golvet. Sjöhäxan föll tillbaka över altaret, slagen. Hon hamnade bakåtböjd halvliggandes över den döde livvakten. Piratkvinnan sparkade nu först snabbt iväg offerdolken in i ett hörn över golvet och vände sig sen mot sin far. 

"Din häxa är död!", Lolanaz flinade elakt och Pinanal vände då sitt huvud med gapande mun för att se om det var sanning. Hans ansikte förvreds i förtvivlan och han föll ur balans, både mentalt och fysiskt. Oförmögen att riktigt tro på vad han såg.

Rowulf utnyttjade läget. Med armarna värkande av den långa fäktningen stötte han yxan i öströnens panna. Det fällde Pinanal med ett blödande sår vid skalpen så han föll sittandes på golvet. I förvirring. Nästa dödande hugg klöv skallen genom den guldpläterade pirathatten. Från hjässan till näsbenet. 

Rowulf, ryckte tillbaka yxan. Han flämtade ansträngt och stirrade ner i den dödes hjärnsubstans. Någonstans visste han att Pinanal skulle ha besegrat honom i en längre utdragen strid. Men det betydde kanske inte så mycket. De stod tysta i några sekunder. Sedan såg han förvånat upp på Lolanaz och båda deras blodiga ansikten sprack sen upp i ett högt skratt av lättnad... 

***

Tills, sjöhäxan plötsligt satte sig upp med ett ryck. 

Moorkck-lus fasad av ungdomlig skönhet var borta. Kvar fanns endast ett murket skal av torrt svart skinn spänt över det gapande rödhåriga kraniumet med dess odöda blödande ögon. Skeletthänderna flög fram för att strypa livet ur Lolanaz bakifrån och sjöhäxans mun var som det vidöppna gapet på en djuphavs-rovfisk. Endast det sällsamt vackra guldröda håret fanns kvar att känna igen henne på. 

Lolanaz hörde kanske benen i Moorkck-Lus ryggrad knäppa bakom sig när hon reste sig från altaret och lyckades därför instinktivt ducka attacken. Eller var det Chenglais långsvärd som på något sätt varnade henne i tid? Kanske hade hon bara sett mumiens hatfyllda ansikte spegla sig i dess klinga där hon höll det framför sig. 

Lolanaz, snabb och rörlig vred sig lyckosamt undan stryparhänderna vilka återigen famlade efter hennes hals. Naglarna på skeletthändernas fingerspetsar var formade som långa vassa benspetsar och skulle ha dödat omedelbart. Men de grep i bara luften ovanför hennes huvud. Rowulf, skrek till en varning och vräkte sin sköld över Lolanaz som duckade vigt under den. Den tunga veinirskölden bröts i två delar men träffade sjöhäxans mun och slog ut stort ett antal sylvassa små tänder. Men hon var inte död än... 

"Huvudet, hugg huvudet!", skrek eisirkrigaren för han förstod nånstans att Chenglais svärd var det rätta vapnet att dräpa en Lumuriansk häxa med. Lolanaz högg huggormslikt snabbt till bakom sig och snurrade om sin häl i rörelsen. Moorkck-lus mumiehuvud flög då av nacken, torrt och blodlöst som en gammal frukt. Det landade knastrigt på golvet för att rulla vidare in i ett mörkt hörn. Resten av hennes kropp sjönk då spöklikt sakta halvsittandes bakåt över altaret igen där den lade sig över den döde livvakten. 

***