Jadeprinsessan del 4,

4. Svart flagg och blod på däck

 

Den trötte tiggaren vandrande genom Mag-Agogs stadsportar en arla morgon. Han var visserligen en storvuxen karl men med skarpt haltande gång. Stödd på en krycka. Till och med denna var hårt sliten så vakten släppte in honom i staden utan tull av medlidande. Låt honom tigga några dagar, det var trots allt en ung man och kanske kan han hitta ett jobb där han inte har bruk av sina ben. Resonerade vakten och hade knyckt på huvudet så att tiggaren kunde passera. Rowulf haltade vidare och direkt mot hamnen. 

 

Fiskebåtar höll på att lägga ut och det fanns några stora skepp förtöjda längsmed reddarna. Råttor kilade kring hans slitna tofflor och Eisirkrigaren kände magen kurra. Inte efter råttor, förstås men efter lite fisk. Vilket fick honom att börja tänka på den Ztringaranske fribytare som stal Lolanaz och hans middag för en dryg månad sedan. Något han svurit att just denne man skulle få ångra en dag. 

 

Normalt hade en Eisirkrigare dränkt sig eller hoppat från nåt stup om han vore i Rowulfs stövlar. För så här löjligt kunde man inte dö. Fast han hade svurit att försöka rädda Lolanaz åtminstone en gång och det skulle inte dröja länge innan han kunde gå ordentligt igen. Trodde han för så hade hon sagt. Fiskekvinnan. 

 

Ja, han hade fått sälja sina vapen för dyrt uppehälle. Han hade fått sälja allt han ägt i byte mot denna knotiga gamla krycka och den slitna manteln som hållit honom varm om nätterna. För hästarna hade piraterna stulit med all packning. Vandringen var inte lång. Men för den sårade Rowulf hade den tagit veckor och på halvtom mage också. Fiskekvinnan hade försett honom med bröd som färdkost. Men det var magert och dyrt försålt av henne. Han rös, och tänkte tillbaka på natten då han hade måst tillfredställa hennes lustar. 

 

Det var en Shemmizfiskare som hittat honom halvt drunknad i vattnet. Någon slags lokal häxa, hon bodde avsides och kunde läkekonst. På något sätt hade hon fått upp honom på sin lilla flotte och paddlat inåtland innan hajarna känt doften av de två sticksåren från båda hans lår. Han hade slitit ut armborstskäktorna själv och det förvärrade såren väldigt eftersom pilspetsarna bar hullingar. Det hade då inte gått att simma ordentligt av allt blödande och antagligen skulle han ha drunknat ens före hajarna känt vittringen av honom. 

 

***

 

Fiskehäxan satt naken på en pall framför kortändan av sängen och tittade på honom där han låg.

"Jag är sårad. Jag behöver mer läketid?"

"Seså, sjåpa sig inte nu det är dags att han betalar. Så det så!", hon log klurigt och reste sig upp. 

Det var inte det att fiskehäxan var anskrämlig att beskåda i det svaga ljuset. För tillfället fanns det en falnande glöd kvar i eldstaden som skänkte ljus i den lilla stugan. Hennes lockiga hår svallade över axlarna och nästan ner till knäna bakom henne. Vitt, av ålder. Men fint. Kroppen var något fyllig och valkar löpte längsmed midjan. Brösten hängde till viss del men var fortfarande någorlunda godkända. Kanske om Rowulf inte hade varit upptagen med en annan kvinna, hade han tänkt.

 

"Mitt hjärta tillhör en annan. Fyrvashan, ni har ingen rätt att ta för er på det viset!", Rowulf pekade på tanten menandes varningar. 

"Hör nu. Jag har rott er i land. Jag har släpat er till min hydda. Jag har bjudit på grodlår och hirs. Jag har bryggt mitt läkande thé och har läst över era sår. De var onda sår. Ni hade spillt merparten av ert livsblod. Nu har ni ätit min mat och skitit på mitt dass i en tre dagar så upp och hoppa!", Fyrvashan syftade på hans manslem det visste han för det var ditåt tanten lurigt sneglade. 

 

"Nehej? Ja, då får jag väl hjälpa dig på traven Rowulf. Börjar din medicin verka?"

"Va, eller du menar?", Rowulf hade faktiskt känt sitt stånd stegra ofrivilligt och hade redan lagt en filt över sina höfter av förlägenhet. 

"Häxkonst!", ropade han och stirrade ner på utbuktningen. Hon skrattade.

"Ja, jag sa ju det. Visa tacksamhet istället.", hon slet bort filten med ett ryck och log brett. Ansiktet rynkade sig kring mungiporna och kring ögonen. Inte heller där något mycket att klaga över även om hon var många år äldre än Rowulf. Det enda som misshagade honom något var ett långt ärr över buken och det faktum att hon hade ett blankt rött öga och ett brunt. Resultatet av någon form av gammal förbannelse möjligtvis...

 

Hennes Spiritus Familiarus en slags långsvansad vattenödla kilade över jordgolvet igen som den hade för vana och tittade på dom från väggen dit den klättrat upp. Rowulf blängde på den trots att den bara var en arm lång i storlek och sannolikt helt harmlös. Han gillade den ändå inte. För han hade sett hur Fyrvashan småpratade med den ibland och att den verkade lyssna. Det var onaturligt. Han hade också drömt mardrömmar om den under sina febernätter. Hur den klättrat upp i sjuksängen om natten och luktat på hans blodiga bandage. Rowulf var ganska säker på att det inte varit en dröm varje tillfälle...

 

"Nu räcker det, den står inte av fri vilja och det vet du!", Eisirkrigaren höjde rösten.

Fiskehäxan skrattade igen. 

"Det är dags att du betalar härbärge, min vackre nordrön. Det var längesen tant fick sig lite. Så det så.", hon började att klättra upp i sängen med ett skratt. Rowulf var tvungen att småle han med. Han skakade på huvudet. 

"Vilken fräckhet!"

"Du har bara sett början min vän."

 

Känslan av fiskehäxans våta kön kring den bultande medicinerade erektionen var inte direkt oangenäm. Hon sjönk långsamt ner på den med en bekväm suck och drog händerna genom det långa håret. Sedan började häxan att sakta gunga på honom i sin egen takt. Hon lät blicken spela över den mycket yngre mannens massiva muskler och njöt. 

 

Det tog en tjugo minuter kanske innan det gick för henne och hon föll vid hans sida. 

 

"Ja, jag hoppas verkligen att du blev nöjd.", Rowulf skakade på huvudet. 

"Jag är helnöjd. Hur är det med dig?"

"Jag är som du ser. I redoläge."

"Tja, men du sa att du inte ville så."

"Tänker du lämna den så?"

"Den slaknar snart. Sov nu du behöver din styrka för vandringen."

"Det är inte långt?"

"Nej, jag vet. Men för den som har dåliga ben eller är gammal är den längre. Låt inte bandagen gå upp av ansträngning. Jag är inte där nästa gång förmodligen."

 

"Vandra till Mag-Agog vapenlös och halt. Neander-Athaliz döttrar hatar mig."

"Vem?"

"Det är bara frostjättarnas avkomma. En stam av halvgudar som springer på isarna i landet där jag bor."

"Er mytologi antar jag."

"Nej, dom gör det."

"Om du säger det så. Frostjättar?"

"Våra gudar i Eisirmark och hela norr. Även Vaneir offrar till dom ibland."

"Goda gudar?", Fyrvashan började att dra i Rowulfs penis. Han pausade lite och tittade på handen som rörde sig i halvmörkret. Precis som ödlan på väggen också gjorde men Rowulf valde att ignorera det. 

 

"Nej, de är hårda kalla gudar det hör man på namnet?"

"Så varför tillber ditt folk dom?", fiskehäxan verkade inte så förvånad utan ställde mer retoriska frågor.

"För du vill inte ha dom emot dig. De bringar isvinden. De kan kasta all världens olyckor över klanen och deras döttrars skönhet kan driva en man till vansinne."

"Sådana gudar bör man inte tillbe, nordrön. Välj en annan när du ändå är söderöver."

"Välja en annan?", Rowulf fnös av yttrandet. "Du menar Is-Hatar då?"

"En gudinna som tar väl hand om sina yngel.", Fyrvashan flyttade sig makligt och började att suga av honom.

 

Rowulf lutade sig bakåt och flämtade till. Fyrvashan var skicklig om än något direkt på sak. Det måste erkännas. Den äldre kvinnan sög lugnt och rytmiskt med slutna ögon, en lång stund. 

"Jag måste finna mitt hjärta. Lolanaz. Ta henne tillbaka från de som stal henne från mig."

"Stjäl de inte kvinnor i norr?"

"Jo, men inte från mig. Ostraffat.", Rowulf bet samman käkarna och kände hur det började spritta i organen. Fyrvashan sög till hårdare men behöll ändå ett lugn. Han hade kramat om fiskehäxans ena bröst med handen precis innan han till slut sprutade upp sin säd i hennes mun med ett rosslande kort stön. 

 

Fyrvashan log och avslutade, svalde undan allt. Plötsligt låg en ung kvinna där. 

 

Rowulf skrek till överraskat. "VEM?", Fyrvashan som yngre kändes dock lätt igen på det bruna och röda ögat. Men hon var ung. Kanske tjugo och väldigt vacker. Håret som kastanj till färgen och lockigt blankt i det vaga ljuset från eldstaden. 

"Har du stulit min mandomskraft för att föryngra dig själv, häxa?", Rowulf var rejält uppskrämd nu. Tanken slog honom att försöka strypa henne. Men hon var för vacker. 

 

"Effekten är inte långvarig, nordrön. För att besvara din fråga har jag inte rövat någon kraft från din kropp eller själ. Det var mest på skämt. Fiskehäxan ställde sig upp från sängen och gapskrattade. 

"Din elaka gamla!", Rowulf såg henne gå mot sitt nattbord för att börja tvätta sig. En vackrare kropp hade inte kunnat beskrivas. 

 

Ödlan lämnade sin plats på väggen under tiden hon sköljde sitt ansikte och mun. Den kilade upp på bordet. Fyrvashan tog den då i handen, lyfte den och placerade vattenödlan mjukt på sin axel. Hon uttalade några ord på gammal-Shemmiz, ett tal som hon visste att Rowulf inte förstod mycket av. Det verkade som om hon samtalade med ödlan. Åtminstone i Rowulfs ögon.

 

"Jag vill härifrån!", yttrade han. 

"Dörren är öppen.", hon log. "Det var mycket trevligt att ha dig här Rowulf.", Fyrvashan klappade ödlan sakta medan Eisirkrigaren kämpade sig upp för att klä sig. Han kände sig väldigt stel i benen. Men dom gick att använda.

"Ja, du har rövat allt jag ägde."

"Det var vad det kostade. Det och din kropp.", Fyrvashan räckte honom kryckan hon förberett..."Ta, knytet på bordet. Det innehåller färdkost."

 

Rowulf tittade på henne och var frestad att be henne om en andra omgång. Att få sova bredvid den unga Fyrvashan en natt vore en upplevelse. Men han slog tanken ur hågen. Häxeri var ett alltför skrämmande fenomen att hantera för den unge barbaren. Åtminstone nu. Han drog kåpan och manteln över sig. Ryckte åt sig matsäcken. Trädde sina fötter i tofflorna och stapplade sen ut i natten stödd på sin krycka. 

 

Shemmizhimlens magnifika stjärnor ledde honom sålunda än en gång söderut. Snubblandes över stenar och skeptiskt svärandes över landets häxor och gudar...

 

***

 

Ja, men nu stod han där i gränden och betraktade skeppen i Mag-Agogs hamn. Bitter och med blottade vita tänder i det avklippta blonda skägget. Fiskekvinnan hade sagt att hon tyckte att hon borde få klippa det och vad hade han haft för val. Inte mycket. De frostiga blå ögonen började sakta brinna av nyväckt ilska. Här fanns pirater. Det kunde man nästan känna på doften. Men inte öströnska sådana. Rowulf kunde inte se till djonkhen vid namnet Järndraken här, nej den låg inte vid Mag-Agogs redd. 

 

Det fanns några Shemmizigalärer tillhörande stadens flotta. En Ztringaransk tremastad handelsgalleon, det var det största skeppet och ett Veinirskepp. Rowulf spottade på stengatan. Långskeppet från Veinirmark skulle förvisso kunna vara ett handelsfartyg lika väl som ett rövarskepp, det var sant. Men varken Eisir precis som sina österliga mycket väl hatade grannar Veinir gjorde inte särskilt stor distinktion mellan de olika sysslorna. Men där tänkte han i varje fall inte söka tjänst när hans ben väl läkt färdigt, det var en sak som var säker. 

 

Av någon anledning spanande han in mot några dunkla gränder bortom hamnkvarteret. Han funderade om Chenglai trollkarlen fått besök av den öströnska kaptenen med den svarta papegojan. Kanske var det därför de tog Lolanaz karta och verkade veta ungefär var hon skulle dyka efter krutalger. Det kan ha varit Chenglai som informerat dom. Så Rowulf haltade uppför gatan tills han åtskilliga dryga minuter senare stod utanför trollkarlens ockulta butik. Detta i ett ännu dunklare kvarter än Mag-Agogs hamn. Han bultade på dörren. 

 

Den gled sakta upp ljudlöst. Det stank därinnefrån. Rowulf, haltade in med rynkad näsa.

"Trollkarl, var är du. Minns du mig?"

"Ja, svarade en röst från skuggorna. Piratkvinnan Lolanaz vän. Stort tungt svärd, dålig på att välja fruntimmers sällskap."

"Käften. Kom fram, jag vill prata med dig."

 

En figur i gula kåpor med bissart stora skor på fötterna hasade sig fram långsamt mellan bokhyllorna. 

"Stäng dörren det drar.", sade Chenglai hest. Rowulf blängde förvirrat. Trollkarlens anlete var ännu dolt i skuggorna. 

"Ska du inte tända en lampa, snåljåp?", Eisirmannen stängde och bultade för dörren. Nu var det nästan beckmörkt. Någon form av ljuskälla tycktes likväl komma från taket. Men där fanns bara de makabra dockorna och djurskeletten att se. 

"Jag ser utmärkt. Vad kan jag göra för er, Nordrön. Vill ni ha bottenkartor över vikarna?"

 

"Nej.", Rowulf berättade snabbt vad som inträffat med alla detaljer han kunde minnas. Trollkarlen stod kvar halvt dold i mörkret helt stilla och lyssnade. 

"Vore ditt mål att dräpa Kapten Pinanal och rädda den onda kvinnan Lolanaz?"

"Pinanal hette han säger du. Ja, varför inte och hon är inte ond mot mig."

"Då har du nu den mäktige Chenglai som bundsförvant. Låt mig påskynda helandet av dina sår. Låt mig dock varna dig om Kapten Pinanal och hans sjöhäxa. Du träffade inte en röd kvinna, Moorkck-lu på ön du berättade om. En Lumiransk häxa?"

"Nej, jag såg ingen sådan person."

"Mitt villkor är att du tar hennes huvud. Vad som än händer. Det första du gör, nordrön."

"Hon har inte gjort mig något.", protesterade Rowulf förvirrat och försökte se under trollkarlens kåpor vilka fortfarande dolde ansiktet i ett svart töcken. 

"Tänd ett ljus för bövelen?"

"Ni, klarar aldrig detta utan gode Chenglai. Jag vill att du svär. Jag ska finansiera din hämnd det ska jag, generöst också. Det gör jag gärna med stort nöje om du går mig tillväga."

"Nåväl.", Rowulf skakade på huvudet av flugor som irrade runt i mörkret. 

"Jag svär att dräpa Kapten Pinanal och hans Sjöhäxa Moorkck-lu. Det första jag gör innan jag tar tillbaka min Lolanaz blir att hugga den rödhåriga Lumurianska häxan. Ja, jag ska hugga hennes huvud och bringa det till Chenglais butik. Så svär jag, Rowulf vid alla frostjättars frusna kukar i snålblåsten."...

 

"Då har vi en pakt.", väste trollkarlen som fortfarande stod blickstilla.

"Drick denna brygd.", det glänste till på trollkarlens handelsdisk där en bägare i snidat valben hade placerats. Något svart bubblade i den. 

"Tag detta svärd.", på golvet vid Rowulfs tofflor låg ett vackert långsvärd om än av en liten modell. Handtaget var lindat i mönster som påminde om hajtänder. 

"Hur visste du att...", började Rowulf.

"Ställ inte så dumma frågor. Jag spår i thékakor också det vet du ju? Drick, unge man drick så att din kropp återställs!"...

 

Rowulf såg inga skäl till att inte lita på Chenglai. Uppenbarligen önskade trollkarlen Kapten Pinanals död lika mycket som han själv. Om än att han måste dräpa en häxa på köpet. Bra pris. Han var hjärtligt trött på häxor själv. Rowulf svepte den bittra drycken ner i strupen och började omedelbart därefter att svagt sjunka till marken med snurrande huvud. 

"Bra.", Chenglais röst verkade eka från fjärran. "Låt mig berätta medan du vilar. Om Lumuris fall och Jadeprinsessans legend."

"NEJ, inte en legend!", Rowulf hatade långdragna legender. Han höll ju redan på att somna.

"JO...lyssna nu din odåga!", Chenglai tycktes böja sig över honom onaturligt lång och Rowulf såg magikerns likbleka ansikte skymta förbi. En halvrutten sjuk blick. En odöd. 

 

"En trollkarls död är en komplicerad sak. Inget för dig att bry dig om. Nåväl...hör nu.", Chenglai snett leende drog kåporna mer tillbaka över ansiktet för att dölja det än en gång.

 

***

 

Rowulf lyssnade medan han halvsov vaken och såg bilder framför sig träda fram ur dimmorna som ur en dröm. Han tyckte sig stå på en mäktig farkost. Ett skepp som endast gudarna kunde ha byggt och det stävade fram med god fart över ett smaragdgrönt fjärran hav. Ett välvuxet folk med öströnska drag, men med blå ögon och en speciell guldröd hårfärg styrde det. Rowulf kunde se på hur de förde sig, att de behärskade ett imperium från dessa majestätiska skepp. Kauthaianer eller snarare deras förfäder bemannade de mäktiga årorna i slaveri under dom. Deras unga kvinnor tjänade deras bronsrustade marinsoldater på däck. Nakna på knä i förnedring och slaveri. Detta var en dröm ur en sedan långt svunnen tid. På något sätt förstod Rowulf även det. Drömmen om Lumuria.

 

Tolv våningar av åror. Ett dussin slavar på varje åra. Piskorna ven över deras ryggar medan de rodde för sina liv. På däck stod en stolt upphöjd figur i centrum och gav kommandon. En prinsessa luxuöst klädd i jadebehängd klänning och en diamantgnistrande tiara med makabra spiralformade svarta horn som skjöt ut ur hennes panna. En magnifik syn. Bland det vackraste och mest fruktansvärda Rowulf sett på samma gång. En demonkvinna och skeppet var hennes flytande slott.

Just nu, i den scen som virvlade fram i drömmen pågick slutfasen av ett sjöslag. 

Vågorna böljade mörkt omkring dem där de förföljde sina fiender. Bland dem sågs monstruöst formade varelser simma fram vid galärens sida och trånande stirra upp på sin härskarinna från under ytan. De följde Jadeprinsessans skepp likt lydiga vasaller. Med sådan demonmagi, bekämpade Lumurianerna nu den flyende flottan av pirater. De hade drivit dom mot ett parti dyner och vassa korallrev och verkade hoppas tränga dom där. En fälla. Väl genomtänkt. Den behornade härskarinnan hånlog... 

 

Tills ett överraskande plötsligt ljud likt åskan mullrade från en av de mindre djonkh-liknande skeppen. Det hade vänt sig om i trots och med hissat svart flagg. Själva innebörden av den fanan i sitt klarspråk. Som när en trängd varg vänder sig framför ett stup med blottade tänder. Rowulf kunde se att den bar svarta segmenterade segel och att en massiv dödskalle i guld prydde fören gapande likt en galjonsfigur. Eller var det mer ett slags rör? Djonkhtypen verkade vara av en lättare sort, enmastade och även de med en våning roddare. Alltså mycket mindre än de varianter han själv sett. Kanske var detta en forntida modell.

 

Ett genomträngade skrik hördes. Den Lumurianska titan-galären hade nämligen också en galjonsfigur men denna var en levande naken ung Kathauiansk kvinna grymt surrad vid förmasten. 

 

Rowulf förstod inte hur han kunde veta det eller hur han kunde se runt skeppen på det viset. Som om han svävade ovanför det och i det. Det var historia han såg. Inte en legend. Chenglais magi spelade upp händelserna för honom för att uppvisa skeendet. Förklara varför det var viktigt att stoppa sjöhäxan. För Moorkck-Lu var av samma släkte. 

 

Men Rowulf visste också att den unga skönheten som surrats var Lolanaz på något mystiskt sätt. Eller samma kvinna från ett tidigare liv. Eller var hon av samma själ och ande? Nej, tvekan började växa till ett orosmoln. Var detta Chenglais manipulationer? Styrde trollkarlen bara en serie bilder in i hans hjärna medan han låg på golvet som en drogad blomsterätare?  Eller var det verkligen Lolanaz som hängde där skrikandes av skräck kedjad vid förmasten? Nej, det var ju omöjligt. Misstanken grodde och Rowulf försökte med en viljeansträngning slita sig från halvsömnen. Han avbröts dock av nästa scen av uppvisningen och sjönk tillbaka ner i slummer...

 

Något träffade vattnet bredvid den Lumurianska galären explosivt och havet som böljade lätt i sjögången sprutade kaskader av havsvatten över däck. 

 

Jadeprinsessan skrek ursinnigt. Förolämpad. Hon kallade då på sina fruktansvärda vattendemoner genom att åkalla vidriga gudars namn och hon skickade dessa hels slaktare att offra Lolanaz åt dem. När de fått sitt blodiga offer som betalning skulle de angripa piratflottan som nu helt vänt och bildat en väntande halvmåneformation längsmed dynerna. De som fångats i en fälla visade sig dock istället vara jägarna och inte bytet.

 

Ett nytt dån av åskmuller hördes och ett nytt och från de väntande piratskeppen. Salva efter salva dundrade genom luften över vågorna och bragte sin dödsgåva av blixtar och eld till Lumurianernas stoltaste flaggskepp. Tretton piratdjonkher med svarta segmenterade segel. Tretton grinande dödskallar av guld i fören och dom spydde död och åska. Denna gång slog något i skrovet med fruktansvärd kraft när den tunga missilen träffade målet. Skriken hördes från de kedjade roddarslavarna när skeppet plötsligt tog in vatten. Rowulf, eller snarare hans drömblick såg långt över vågorna och förstod. Att piraterna hade krut och något mer. Något som kunde skjuta död över långa avstånd och förvandla den forna tidens mäktigaste örlogsfartyg till pinnved över några minuter. En dödsmaskin. 

Marinsoldaterna på däck svingade sina skarpa stångvapen för att dräpa slavarna i sina bojor som hämnd. Blodet sköljde snart över däck och deras sjöhäxa sprang över det ursinnigt skrikandes till dom att inte döda dom för snabbt. Men hennes behornade vackra ansikte lyfte sig nu mot himlen i ren fasa, även hon till slut. När en brinnande gigantisk dödskalle kom farandes över det av lågorna reflekterande böljande havet. Hon höjde sina armar i ett meningslöst försök att värja sig innan den slog ner med en brinnande explosiv kraft och ett ylande gapskratt  från de klapprande dödskallekäftarna. 

Jadeprinsessan, sjönk i det svarta djupet ner tillsammans med sitt blodbestänkta flaggskepp. Lumurias marina imperiums dagar var därmed räknade. Hennes folk var dömt till snar undergång. De Kauthaianska undersåtarna skulle sätta deras öriken i brand och resa sig. Snart skulle det uråldriga Lumurias öden utgöra stoff för legender och sagor allena. Hennes demonism skulle snart förglömmas som ett ont minne. Lumurias flaggskepp, det första av många att följa detta öde var bombarderat av åskrörens järnblixtar tills bara bråte fanns kvar, guppandes på vågorna som patetiskt vrakspill. 

 

Så, det var den tidens sjörövare som drog ner den dekadenta Lumurianska civilisationen i djupet med ett nytt magiskt vapen...

 

Rowulf, förstod och vaknade till igen.

 

***