Har lite mjukare karaktär denna gång men ändå skräcktema och blodbad i åtanke. Sexdelen finns längre ner om man vill hoppa över sånt runtomkringsnack...

Från ryggen av den största stridselefantens torn. Den som flankerades av två röda långa sidenbanér prydda med emblem av korsade yxor i guld, bergsriket Izms heraldiska vapen. Följde Prins Bervius med intresse och stigande ilska utvecklingen. Han såg Kryzashtans lätta kavalleri vika undan och återta sina positioner på fiendens högerflank. Där stannade de upp och ombildade sina stridslinjer väl utom skotthåll. Han andades in ljudligt och länge genom sina markerat stora näsborrar av tydlig besvikelse.
"Varför attackerade hon inte Robustus av Ancari på vänsterflygeln?!", muttrade apmannen fräsande mot sin förnämsta rådgivare som satt bredvid honom. Detta var en bildad Is-Hatar präst från Hissmus i nordvästra Kouth, som gick under namnet Narcadius.

I Kouth, hade Is-Hatartemplet en inriktning mot den mer mordiska sidan av gudinnan. I det landet var hon en lönnmordets moder. Det var samma religion men man dyrkade en annan aspekt av henne. Det hade att göra med att Kouth egentligen var en Hybrizk nation. Åtminstone deras adel räknade sin börd norrut. Men Kouth-stammarna hade vandrat in i området i stora skaror och erövrat det ända till angränsande Shemmiz gräsmarker. Deras förfäder denna folkvandringstid norrifrån antagit den Shemmizibaserade ursprungsbefolkningens religion och de båda kulturerna hade blandats och smält samman. Men de konverterande Hybriizikrigarna hade likväl behållit en del av sina ridderliga ideal genom att rikta in sig på Is-Hatars mordiska sidor, snarare än rollen som fruktbarhetsgudinna eller häxmagins gudinna. Mamluxriddarna var måhända ett undantag i det senare.

Apmännens ursprung däremot låg fördöljt i historiens dunkel. De hörde hemma i bergen och många trodde att de alltid funnits där, kanske som landets första människor. Andra hävdade att de kommit från en annan värld där det bara fanns apmän. Men ingen kunde isåfall svara på hur.

"Jag trodde att den slynan skulle gå rakt i fällan. Våra spioner har förklarat att detta var deras plan. Kanske var det gode Robustus som lät vår fälla verka för tidigt, så att Järnjungfrun blev förvarnad och anande oråd. Hon flydde i så fall fältet som en skrämd kvinna.", ropade Hissus ilsket och knöt näven.
"Ja, så kan det ha varit. Men det kostade oss tid då våra bågskyttar tog till flykten och nu får vi å andra sidan lida i fiendens pilregn innan vi kan omgruppera dom. Vi har inte tid till det om vi ska följa vår egen plan."
"Ja, Is-Hatar må förbanna deras svekfulla själar, bara springa sådär?", nickade prästen med en hatisk blick mot de utspridda azhurriskyttarna som haltandes av trötthet nu kom bakåt mellan leden för att sätta sig i säkerhet i de bakre reserverna.
"Dräp dom för deras feghet.", Prinsen visade sina brutalt långa primatlikande tänder aggressivt.
"Ja, min Prins.", ordern vidarebefordrades ut med ett antal ridande budbärare. Sedan såg dom från elefanttornet intresserat på hur de trötta bågskyttarna först ringades in och sedan brutalt slaktades av Prinsens Gardeskavalleri.
"Det borde lära dom."
"Verkligen, en ordentlig läxa."...
"...och nu slipper vi betala dom för deras dåliga bidrag.", Prins Bervius log slugt. Azhurri var dyra i drift att hyra och de hade ändå redan skjutit bort de hälften av sina pilar innan det Kryzashtanska kavalleriets överraskande jagat undan dom. Prinsen ansåg också att den här typen av aktioner stärkte disciplinen. Den Kouthiske fursten hade ju inte kommit ända hit för att förlora. Han krävde valuta för det guld han betalat och Prins Bervius hade satsat mycket guld för att erövra staden Kryzashtan.

Prins Bervius vände sig nu mot sin andra rådgivare. En av hans favoritkonkubiner, den vackra Roxilia och kysste hennes väna hand. Det var egentligen inte hennes goda råd som hade skänkt henne den ställningen. Mer hur hon lugnade och behagade honom i sådana här situationer. En förmåga hon hade. Hon log vackert och nickade lätt.
"Min, kära Roxilia jag vet hur otroligt kåt du blir av blodbad som dessa. Men jag vill hålla ångan uppe för striden. Kanske bör du återvända till ditt tält nu när det snart är dags för mig din egen Prins att signalera ett fullskaligt anfall mot Kryzashtanierna.", hon log än vackrare mot det ludna grinande ansiktet och svarade:
"Nej, min älskade. Jag vill stanna och se hur du segrar snälla jag ber dig!", hon lät så bevekande hon kunde på rösten och kramade hans brutalt håriga hand.

Narcadius av Hissus, vred sig under tiden från sin sittkudde och såg hur apmannen lyfte på konkubinens nästan genomskinliga blå silkesslöja. Han förbluffades igen över hur det ens var möjligt att bergsmännens hustrur, ändå såg så ovanligt näpna och vackra ut. Inte bara i deras omtalat besjungna söta ansikten som ofta omramades av rikligt av vågigt böljande mörkt oftast kastanjefärgat hår. Utan även i deras fint, charmerande och mjukt feminina sätt. Roxilias stora bruna ögon sneglade på prästen som stirrade på henne. Hon log snett. I famnen höll hon Prinsens bastardson, ett spädbarn men som Narcadius aldrig på hundra år skulle kunna ha skiljt från en skogsapas unge i djungeln. Kanske någon av chimpansarterna eller liknande. Hur kunde denna chimpans vara född som denna kvinnas, Roxilias son? Hon som hade en ängels väna ansikte, frågade han sig. Givetvis inte högt. Då skulle Prins Bervius hugga av hans huvud. Högboren präst av IS-Hatar templet i Hissus som han ju var eller ej...

"Men det är sant att jag blir helt fruktansvärt kåt. Mellan mina lår rasar en eld och den kan bara Ni släcka min store vackre Prins!"...Roxilia sneglade fortfarande på prästen bakom apmannen samtidigt som hon slickade apmannens knogar i en sensuell sexig rörelse. Prins Bervius rös av förtjusning.
"Nej, jag tillfredsställer oss båda efter striden som är min vana. Nu behöver jag min manliga frustration så att jag ska bli extra vresig och alert i striden som väntar. Jag vet att Ni förstår, min vackra bergsblomma. Så ta vår lille Krabag till tältet och vila där. Seså...", han log och kysste henne medan han klappade den jollrande lilla chimpansen som låg mot hennes barm ömt med handen på dess huvud.

Roxilia, slog ned blicken som av blyghet och suckade besviket men log ändå snällt medan hon lydde. Men först viskade hon något ganska länge. Några snabba meningar i apmannens stora primatöra. Narcadius såg att Prinsen med ett snett flin lyssnade roat och mötte hans blick under tiden. När konkubinen var färdig med att viska slog hon ner slöjan igen och rättade till sina kläder.
"Präst, ni har rått mig väl. Men era planer liksom mina är delvis redan till hälften spolierade. Det är ingen fara, sådant händer mer som regel än undantag på slagfältet. Jag beordrar er nu istället att eskortera min favorit till sitt tält. Där ska ni förbereda nya planer inför belägringen av Kryzashtan vilken jag har för avsikt att påbörja redan ikväll."
"Om ni inte behöver mig här längre, min Furste?", Narcadius av Hissus bugade förvånat och började tafatt att följa efter konkubinen som med hjälp av tjänare redan börjat klättra ner för elefanten. Prins Bervius bara vinkade förstrött som ett nonchalant avsked.

"Äntligen har hon gått. Skicka upp den där sexiga rödhåriga slynan vi hittade på vägen över Arkohnas-passet förra veckan...och du, klä ut henne som den där furian vad hette hon, Olga blodbaderskan?", Prinsen viskade ner från tornet till en budbärare som genast sprang iväg i en annan riktning mot fälthorornas tält för att följa sin herres order.

***

Kanske ett tiotal minuter senare klättrade med diskretion en fint byggd dam invirad i slöjor upp i elefanttornet. Med visst besvär först med den dinglande repstegen. Här fanns nu bara förutom elefantföraren som satt vid tömmarna, prinsen själv och två livvakter av gardet. Apmannen tecknade åt skökan att sätta sig. Hon gjorde så men först drog hon av sig slöjorna så att hon nästan var naken. Kvinnan var inte rödhårig men hade en röd sjal kvar knuten över huvudet, och bruna nästan violett färgade ögon. Med slank nätt fin figur och små fasta bröst höll hon kvar slöjorna i ena handen där hon stod framför honom. Hon var klädd i någon slags kort ringbrynja över brösten som var av mindre nätt storlek. Hon hade även knutit ett band ringbrynja över midjan så att den hängde som en kort kjol. Det var allt hon bar förutom lårhöga ryttarstövlar. I sin högra hand höll hon en stor dildo av trä. Järnjungfrurnas omtalade skändarstav.

"Är det Olga Blodstänkaren som kommit för att be sin nye herre om nåd?", apmannen lät med ett ironiskt flin den ena livvakten hälla upp mer vin i sin silverbägare.
"Ja, Min Prins. Ni är min nye herre, hur kunde jag tro att jag skulle någonsin kunna besegra er?"
"Ni, är visserligen inte samma unga slinka som jag kallade efter. Jag borde kanske därför straffa budbäraren. Men jag är nöjd. Ni är ett nytt ögonbalsam och jag tror jag ska nyttja er på prov en gång innan jag överväger att piska den idioten. Men jag uppskattar att ni spelar rollen av en Järnjungfru. Ja, jag erkänner min last. Jag finner dom så eggande."
"Siralia, var sjuk. Vi ville inte äventyra Prinsens hälsa. Ska jag spänna på mig skändarstaven?", Kung Ingen, log snett och gjorde en rörelse med dildon mot skötet.

"Nej, nej...vid Is-Hatars moln. Där har ni fått något om bakfoten min sköna. Jag tänkte använda den på er."
"Givetvis, min furste. Förlåt mig, jag blev bara hastigt informerad.", hon bugade djupt och ringbrynjan rasslade fram en fin lätt urringning. Apmannen skrattade bara och nickade. Han strök sin håriga grova hand över hennes lår med en uppskattande smekning.

Kung Ingen, släppte slöjorna och klöv luften med sina avslöjade vampyrfingrar. De långa klorna hon fått se växa på sin vänster hand från den forna nattens ritualer. Hon skulle döda Prins Bervius nu, utklädd som Olga. Hon uppskattade detta skämt och skrattade medan hon dräpte.

Men klohanden klöv luften. Bergsmannen hade reagerat med en nästan onaturlig kvickhet och duckat. Hon slog visserligen hans Kouthiska prinskrona från hjässan och slet upp tre långa sår med sina skarpa naglar. Blodet forsade från skalpsåren, men de var endast ytliga.
"En demon? Nu ångrar jag att jag skickade bort prästen. Vakter dräp den!"...apmannen hade redan rullat baklänges mot den bakre delen av tornet och skrek gällt.

Gardesvakterna angrep henne genast med dragna kroksablar. Dessa väste i luften och hon skrek gällt av att fingrar flög från vampyrhanden.
"Inte en demon. Din fiende. Jag är Kung Ingen!"...skrek hon och sårades igen när en sabelspets delvis bröt igenom brynjan över ena bröstet med en sjättedels tum eller så, och framkallade blod.
"Du vågar?!", apmannen hukade sig redan upp och ner från torntaket och stirrade på henne med stora förfasade ögon. Hans vakter verkade visserligen inte ha några större problem med att bekämpa den här demonvarelsen. Den som påstod sig vara hans fiende, prästinnan av IS-Hatar templet i Kryzhastan som tagit över kryddstaden i en oblodig palatskupp helt nyligen. De trängde henne snabbt närmare elefanthuvudet och tornets hörna. Men Prinsen av Bervius som likt många av sina stamfränder bland bergsklanerna inte fruktade mycket, skrämdes å andra sidan istället i övermåtta av övernaturliga ting som demoner, onda andar och sagor om häxor och succubii. Mamluxernas stridsmagi var han förvisso van vid. Även om denna inte heller föll honom i smaken så hade han lärt sig nyttan av den.
"Ta henne fånge!", apmannen signalerade att fler soldater skulle komma med vilda, vida vinkningar. Om det var sant att han hade Kung Ingen själv i sitt våld. Skulle belägringen av Kryzashtan bli mycket kort. Så sant.

Demonen väste fräsande som en ursinnig katthona och Kung Ingen visste nog att hon var utklassad. Lönnmordet hade misslyckats och hon valde att fly på magisk väg. Hon gjorde då en snabb gest med sin friska hand och en svart rök bolmade plötsligt omkring henne. Varelsen upplöstes då omedelbart i en tjock dimma tycktes det och vakterna kunde hugga hur mycket dom ville i den. Deras svärd kunde inte hitta henne igen. Hon var borta.
"Det var en demon! Herre...", vakterna var mer hatiska i rösten men ändå tagna av upplevelsen.
"Ja, jag tror inte heller att den var vem den först påstod sig vara.", Prins Bervius satte sig försiktigt igen på sin kudde några minuter senare. En vakt plockade upp ett avhugget demonfinger från tornets tjockt vävda mattgolv och tittade på det med avsmak.
"De har kraftfull magi här, inte något jag trodde om Shemmiz kryddhandlare. Att deras prästkung skulle vara så vildsint?", Prins Bervius samlade sig med mer vin och svepte flera bägare i rad. Han tycktes stirra vaksamt omkring sig efter fler demoner och häxor.
"Signalera fullskaligt anfall. Attack. Vi sluför nu vad vi har kommit hit för!"...ropade han till slut.

***

Narcadius av Hissus följde efter den vackra bergskvinnan Roxilia till stabstältet i det närbelägna lägret. Väl där överlämnade hon sin unge åt en annan underskön apkvinna. Precis som hon själv, helt mänsklig till form och utseende. Denne tjänare tog snällt hand om det jollrande chimpansbarnet och lämnade tältet så att de var ensamma. På bordet i tältets mitt låg militära kartor och modeller utplacerade. En särskilt detaljerad modell av staden Kryzashtan fanns också med små belägringstorn och belägringsmaskiner i miniatyr omkring den.
"Jag vill att Ni tar mig här på bordet, Präst. Sätt på mig, är ni vänlig."
"Vad, menar ni? Ni är ju vår furstes privata egendom?", Narcadius blev både överlycklig och vettskrämd på samma gång. Bilder flimrade förbi hans inre av sig själv ovärdigt halshuggen av Prinsen av Izm med en hord gapskrattande apmän runtomkring. Bilder som i och för sig omväxlande avlöstes av en med sitt eget huvud rullandes med ett stort grinande flin, mellan Roxilias mjuka lår.
"Jag vill ju para mig, ser ni ju?"...hennes mörka ögon glittrade till så fuktiga att de nästan rann. "Det är doften av blod som vinden bär med sig förstår ni. Våra män känner den också men drabbas av raseri och stridslust. För oss är det andra känslor...ja, ni förstår. Snälla. Våldför er på mig här över bordet. Vår furste lär aldrig få veta.", hennes kinder var varmt rosiga och rösten något flämtande.

Roxelia öppnade snörningen på sin klänning och släppte ut ett par underbart vackra mjölkvita bröst. De bar två hängsmycken av guld med ringar i som dolde bröstvårtorna. Narcadius av Hissus vred huvudet och stirrade på dom. Han kunde se Izm´s dubbelyxor inbrända på det vänstra bröstet som märkning. Samtidigt så var det ändå sällsynt vackra bröst.
"Ni åtrår mig, Präst. Säg mig inte finns det väl några celibatslöften bland flatlandsfolkets präster?"
"Nej, inte alls.", mumlade Narcadius och närmade sig med ett stapplande. Han var huvudet längre. En inte oskön man en gång kanske i sin ungdom men han hade också åldrats med behag. Håret var nästan vitt och lite tunt flygigt. Anletsdragen stolta och ansiktet mörkt, lite fårat i pannan. Ögonen grå och intensiva. Han bar en vacker, mörkt blå prästskrud med gudinnans tecken på i guldtråd. En stor rubin i en guldkedja hängde på bröstet och den gnistrade till i oljelampsskenet.
"Inte heller bland våra bypräster, Narcadius. Men de är tråkiga stela gubbar. De trivs inte bra i bergen och bland apmän som bara kastar pinnar efter dom och är bara där för att sköta våra ritualer och för att undervisa de små i läran."
"Lyckas de?"
"Jag har parat mig med några. Nej."
"Jag kommer inte att göra dig besviken min ängel från bergen.", han ville nästan fråga för nyfikenheten var trots att hon stod nästan naken framför honom ändå där. Hur kan du vara en dotter till en apman? Men frågan kom aldrig. Uppenbarligen var hon inte det så vitt man kunde se i alla fall.
Han tryckte sina läppar mot hennes och kysste henne. Hon kändes varm och tungan söt, lite styggt lång kanske när den började slingra sig i hans mun. Prästen från Hissus smekte Roxilias nakna armar och bröst. Han böjde sig fram för att suga på hennes hals och vidare ner över nyckelbenen. Han fortsatte för att kyssa på ett bröst och väga det kramande i händerna igen. Narcadius försökte få bort guldringen men den satt fast vid hennes bröstvårta på ett för honom svårförståeligt sätt. Hon skrattade till fnissande och började att pilla med fingrarna för att hjälpa honom. Precis som en Kouthisk jungfru skulle ha tagit av sig örhängena innan ett kopulerande påbörjats, stoppade bergskvinnan undan sina smycken omsorgsfullt och lade dom på en plats där hon inte skulle glömma dom efteråt.

Han lät henne göra det i lugn och ro och tittade på henne. När hon var färdig vände han henne om och omfamnade henne bakifrån. Hon log när han kysste hennes nacke igen och smekte hans kind bakom sig med handen. Narcadius kramade samtidigt upp båda hennes bröst i händerna med stort behag och smekte dom.
"Ni är så väldigt vacker. Detta kan vara värt att förlora huvudet för."
"Inte skulle han tagit ert huvud. Inte utan tvekamp först, förstås.", Roxelania lät lugnande på rösten och smekte prästens kind igen medan denne fortsatte att känna på brösten. Hon verkade gilla det och hon slöt ögonen leende. Narcadius var förstås föga lugnad av hennes ord. Tvekamp med Prinsen av Izm kunde bara sluta på ett sätt för honom. Huvudet av...

Han tvekade något. Men det massiva ståndet under kåpan han bar hade tagit över Narcadius tankeförmåga vid det här laget och det fick bli som det bli. Han drog upp snörena som höll fast hennes kjoltyg och kände hur det föll mot golvet över hans egna sandaler.

Roxelanias rumpa var perfekt i den Kouthiske prästens tycke. Rund och lite putande med breda höfter. Midjan var ganska smal och han smekte den och hennes rygg strykande med händerna. Klämde om båda skinkorna när dom gled tillbaka neråt igen och smekte upp sakta tillbaka över höfterna för att krama brösten tryckande bakifrån igen. Sedan började hon vrida sig mot honom och han mötte upp för att lyfta henne till sittande ställning över kartbordet. Ett belägringstorn i miniatyr trillade omkull. Narcadius tittade över hennes axel tillfälligt för att fundera om han skulle placera tillbaka det. Men hon bara skrattade näpet och välte dom allihop. Han flinade åt tilltaget och viftade förebrående med fingret.

Roxelania blinkade förföriskt och ignorerade detta medan hon saxade sina ben kring hans baklår och började rycka upp Narcadius prästkåpor. Hennes ögon rörde sig sakta mot rubinen och hon höll den mellan fingerspetsarna en kort stund innan hon drog av resten av hans kläder. Sedan höll hon hans hårda kuk mellan fingerspetsarna istället och drog i den sensuellt medan de fortsatte att kyssas.

Hon lät honom gå ner. Narcadius valde att trycka in sitt ansikte mellan hennes mjuka lår och hålla båda händerna om hennes höfter medan han tillfredsställde henne med tungan. Detta gjorde han bra. Han var van och erfaren eftersom han varit präst i Hissus i många år. En stad, vida känd över hela Kouth för att ha särskilt bra tung-skolor. Ja, han var lite av en lärare i ämnet.

Efter några minuter, hade han börjat reta henne med fingrarna också. Det fick henne att stöna högt och röra sig åmandes över bordet. När kroppen hävde sig i en tillfällig brygga valde Narcadius att trycka in sin ovanligt stora och långa präst-tatuerade lem i henne. Hon hävde höfterna sensuellt tillbaka medan han började ta henne över kartbordet. Narcadius kunde njuta av att få beskåda hennes mjuka kurviga kropp medan han tog henne. Le ner mot de kåta glittrande ögonen som fixerade sig vid hans egen blick och ansikte medan han ökade takten något. Han knullade henne djupt, inte för hårt men en bra och stadig rytm. En sådan som han kunde upprätthålla en längre stund.

"Jag kommer!", hennes tunga sträcktes ut mellan läpparna och hon greppade bordskanterna.
"JAG KOMMER!", Roxelania upprepade sig flera gånger med ljus och svag röst och hon fick en nästan undrande grimas med veckad panna och höjda ögonbryn.

Till sist sjönk hon ihop och slöt ögonen. Narcadius valde att släppa loss och tog henne några drag extra. Det behövdes inte många till förrän han sprutade. Prästen av Hissus kunde känna sig själv sjunka ihop och landade vilande över henne. Hon smekte hans nacke och rygg lugnande. Han kunde känna sin puls dunka hårt i bröstet. Men den saktade av efterhand och han tänkte att han hade kunnat ligga såhär länge. Kanske till och med somna med sin tyngd över hennes varma kropp. Men till slut harklade han sig och drog sig ut. Narcadius log.
"Vin min sköna?"...han torkade sin svettiga panna med en näsduk från bordet. Sedan sträckte prästen sig efter en karaff på ett litet matbord som låg intill kartbordet, som han gissade innehöll vin.

***

Någon halvtimme senare lämnade Roxilia tältet, beslöjad men med ett mjukt leende halvt synligt genom det genomskinliga tyget. Hon gick ensam mot tjänarnas tält för att hämta sin unge och höra om måltid var möjligt att få serverad till sitt eget tält. Mellan fingerspetsarna medan hon gick mellan fältlägrets tältrader rullade hon ett halsband, behängt med en stor rubin...

***

Under tiden hade Kryzashtans egna led av Azhurri-bågskyttar börjat rikta in sig på nya mål. Moln av pilar vräkte sig återigen över himlen mellan slaglinjerna. Mest från deras sida. Nu mot det Kouthiska infanteriet som var berövade sitt understöd av egna bågskyttar. De rensade snart bort de kvarvarande Azhurri som inte redan hade flytt och började nu snabbt att skörda offer bland samtliga övriga trupper som var inom deras räckvidd. Dessa gjorde förstås disciplinerat halt och skyddade sig väl under skärmar och sköldar så gott det gick. Men många pilar fann ändå sina mål. Det regnade pilar i täta moln och de slog ner mot männen under sköldarna som blixtar och åska. Någon fick förr eller senare sin sköld genomborrad någonstans, det var ofrånkomligt. Armen skadades förstås bakom den. När den mannen ryckte bort skölden med ett skrik av smärta uppstod ett hål i sköldpaddsformationen. Andra pilar hittade då sina mål mellan sköldarnas glipor och överallt där det fanns minsta mellanrum mellan dom.

"Angrip!", Prinsen av Izm ställde sig otåligt upp på sina krumma ludna ben och pekade. Han visste att till och med Azhurribågskyttar slutligen tröttnade i armarna och då började skjuta sämre och mindre ofta efterhand och att deras pilar snart skulle ta slut. Det var sålunda inte helt fel tidpunkt att börja anfalla om än att man hade kunnat vänta något längre. Men sannolikt hade apmannen i honom vredgats av att en välplanerad fälla slagit fel och fått honom att se klumpig ut. Prinsen av Izm, hade också fått upp sin ilska över lönnmordsförsöket och rasat över det en bra stund när han väl kommit över sin medfödda rädsla för vampyrer och häxor.
"Det ärr dags att lära dom sviniga Kryzashtanierna en läxa!", vrålade han högt från sin stridselefant.

Trupperna tog emot ordern och några minuter senare började Kouthierna åter välla fram över slagfältet. Elefanterna fladdrade olyckligt med sina gigantiska öron medan pilar fortsatte att smattra ner över deras shabrak och pansarskydd. Kouthiernas formationer pepprades samtidigt av pilskaft. Här och där hördes någon skrika till när skölden inte räckte till eller brast igenom. Men man trampade vidare disciplinerat på framåt.

På högerflygeln, hade Kouthiernas kavalleri förflyttat huvuddelen av sina trupper genom att rida i en stor flankmanöver bakom linjerna av elefanter och infanteri. Kouths riddare, lansiärer och bästa elefanter hade nu nått fram till sina positioner på högerflanken vilken alltså plötsligt hade förstärkts betydligt. Förflyttningen hade till viss del dolts av de egna trupperna men inte helt. Den var dock så snabbt genomförd att det inte spelade så stor roll längre. Nu lät mullret av hovar höras efter att de fällt sina lansar och övergick från lungt trav till skritt. Innan stridskontakten skulle de gå över i rasande galopp. Men bara mot de sista ögonblicken för att spara sina hästars uthållighet. Detta var den Kouthiska huvudstrategin. Att låta ormens huvud hugga medan man låtit svansen, den vänstra flygeln förbli svag. Om än förstärkt med apmän.

***

Samtidigt på den vänstra flanken hade Mamluxriddarnas befälhavare, Robustus av Ancari samtidigt just ätit upp sitt tredje äpple.
"Nej, bergsmännen först. På!", han gav ordern tuggandes och höll sina egna fåtaliga trupper tillbaka. Medveten om att hans roll var defensiv och att deras fälla ändå misslyckats slå igen. Bäst att fortsätta vara försiktig då. Han vred sig i kamelsadeln och konstaterade. Att Prinsen av Izm hade beordrat ett fullskaligt anfall, det hade börjat!...

Han tyckte att det var synd och skam. De hade tillhandahållit en synnerligen väl förberedd fälla för Kryzashtanierna. Inte bara gömda Apmän bland Mamluxerna, nej. Dessutom hade man under natten grävt dolda diken fyllda med ormar och fotanglar omkring dem. Stridsmagi, skulle dessutom utlösas och med goda förberedelser kunde sådant vara mycket effektivt. Nu fick Robustus angripa och därför lämna dessa trygga positioner och anfalla en styrka större än hans egen. Därför gjorde han en sak av att apmännen skulle gå först in i striden, som en skärm före hans egen styrka. Det verkade som om Kryzashtanierna var rädda för dom så det borde räcka, resonerade han.

***

Olga hade under tiden manat sina hyrknektar till lugn. För att återhämta krafterna. Flera tog tillfället i akt att skölja dammet från sina strupar genom att tömma vattenläglar över sig. Hon såg och visade med handen för sin väpnare, Atientis att Kouthiernas vänstra flygel sackade efter bergsmännens barbarinfanteri.
"Dom tror fortfarande att vi vill slåss med barbarerna. Vi rider runt istället. Mamluxerna är inte snabba nog att parera den manövern."
"Vad händer om de angriper Kryzhastanierna då medan vi rider omkring?", Atientis hennes Akviloniske väpnare tvekade och föreställde sig att detta skulle se ut som om legosoldaterna och Olga lämnade slagfältet och sina uppdragsgivare i sticket. Det lät också som en tröttande lång manöver och de hade redan ridit hårt.
"Ser det inte ut som om vi överger dom och flyr och skulle inte det demoralisera vår uppdragsgivare?", fortsatte han och var egentligen mer rädd om sin ridderliga ära. Något han ändå mindes från förr och ändå brydde sig lite grann om fortfarande. Men väldigt lite egentligen.
"Jag har en känsla av att de kommer att uppskatta om vi slår ut fiendens kavalleri på vår sida. Se, han skickar barbarerna att bilda en sköld framför honom. Men jag har en känsla av att apmännen inte uppskattar den rollen och de rör sig långsamt. Så varför är dom först. Kanske är han rädd om sig?"
"Du har nog rätt men klarar vi Mamluxerna?"
"Våra svärd biter lika hårt, fast de inte har guldbehäng. Vi är nästan dubbelt så många i antal. Kanske tror dom också att vi först flyr. Då sänker de möjligen garden, vad tror du?"
"Ja, du kan ha rätt.", Atientis svettiga ansikte sprack upp i ett tandlöst leende. Han gillade det.

Olga, vrålade då ut en ny skarp order som upprepades utefter linjen av ryttare. Man spred ut sig och formerade sig i en smalare kolonn för snabb förflyttning. Det tog några minuter och resultatet blev inte helt perfekt. Men sen red dom med ett tvärt kast som bara lätt kavalleri kan åt ett helt annat håll. Utåt över åkrarna och kanalerna till höger om slaglinjerna. Det såg förvisso ut som om de helt sonika lämnade sin post. Men Järnjungfrun hade skickat en budbärare till Kung Ingen, för att förklara sig och varna för apmännen. Det fick duga.

***