Sannolikt sista delen.

Kung Ingen stod med sina slöjor fladdrande om sig på den mäktiga stridsvagnens podium och såg hur den levande muren av Kouthiska stridselefanter obönhörligt närmade sig. Deras eget ilskna trumpetande ackompanjerades av hetsigt trumsmatter och utdragna jakthornsstötar. En skymf mot Shemmiz, att använda jakthorn. Påpekade många av officerarna omkring med likväl nervösa stämmor.
"Vid Is-Hatar slå till reträtt, ers Höghet jag ber er tänk om medan det ännu finns tid!", Prins Shumri vred sig i sadeln och skrek desperat upp mot henne. Men den nätta figuren uppe på den kungliga stridskärran bara höjde handflatan och skakade kort en gång på huvudet. Marken darrade alltmer under dom och hästarna började frusta oroligt.

Men så plötsligt vid en signal från trumpetstötar och basuner ändrade elefanterna riktning. Först gjorde de halt och ställde sig med långsamt flaxande öron och svängande betar. Sedan gjorde de höger om och följde varandra i en lång kö, snabel mot svans. Även de sökte sig norrut mot den högra flygeln vilken hela tiden hade varit Prins Bervius strategi. De rörde sig förvisso fort, springande nu och elefanter kunde förflytta sig med förvånansvärda hastigheter trots sin storlek.

Skenanfallet mot centern hade bara varit ännu ett skenanfall uttänkt av apmannen från Kouth. Den Kryzashtanska ledningen drog en lättnadens suck och nickade. Den Kouthiske fienden hade alltså fortfarande för avsikt att fullfölja sin plan och attackera deras utsatta flank på vänsterflygeln.

General Alhram vände sig mot henne.
"Ni spådde rätt. Ska jag leda vår reserv mot vänstern, ers Höghet? Om vi möter dom hinner resten av våra styrkor retirera med ordning.", han hade en trevande röst och ansträngde fram ett leende. Svetten rann i det dammiga ansiktet. Stridskärror mot elefanter. Inte omöjligt men svårt och det skulle bli ett blodigt kaos i vilket fall...
"Jag har redan svarat er, General.", den späda rösten fick ropa högt för att göra sig hörd. Kouthierna hade börjat hugga sig en väg genom försvaret framför dem. De Kryzahstanska linjerna hade börjat bukta sig och blivit successivt tunnare även här i den mer skyddade mitten av deras linjer.

Plötsligt drog Kung Ingen, sin spira från stridsvagnens utsmyckade kaross. Kryddstadens mest berömda relik var en lång silverklubba med ett benigt pekfinger på högst upp.
"All reserv till mig. Stridskärror, vagnar allt rytteri.", silvret glänste till i eftermiddagssolen. Hon snärtade till med handleden.
"Höger om! Vi ska flankera fienden och bryta igenom."

Generalerna, Kaptenerna och Prins Shirabbis ögon lågade av vrede. Missnöjda med det förvisso väntade svaret. Men det fanns inte mycket att säga. Det var en direkt order och de kunde inte bara trotsa den. Inte nu åtminstone i det här läget. Ordern hördes vidare från mun till mun, från budryttare till generaler och från dessa till kompanibefäl och sen vidare till underofficerare. Dessa röt slutligen ut förflyttningsordern till enskilda soldater i respektive trupp. De Kryzashtanska trumpeterna och krigstrummorna och krigsflöjterna började att spela ånyo hetsigare än förut. Ett gnisslande, tungt läte ljöd från de lieförsedda vagnshjulen när de mäktiga fyrspannen satte sig i rörelse. Baneret, en blå fana med Is-Hatars vinge avbildad i guld och silvertråd rörde sig i motsatt riktning från fienden. Mot vänsterflanken. Följd av skvadroner av tungt kavalleri och templets eget livgarde i en lång bred kolonn.

----------------------------------

Vänsterflygeln.

Ytterligare en kavallerichock drabbade sköldmuren över de norra Kryzahstanska positionerna på slagfältet. General Kywahis fanatiska Mameluxer höll fortfarande tappert stånd, men hans ansikte var som sköljt i blod och han visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle krossas av övermakten. De hade bildat en hästskoformad slaglinje för att förhindra omfattning men den hade pressats in mot sig själv och backade lite mer för varje våldsamt anfall.
"Kommer förstärkningar!?", Kywahi vrålade med en desperat, skärrad stämma. Hela dagen hade de förväntat sig att den stora rörliga reserv som Kung Ingen höll kvar utvilad i centern av arméns positioner, närsomhelst skulle komma för att avlösa dem som utlovat. gång. Hans ansatta infanteri hade fått ta lejonparten av Kouthiernas flankangrepp och var nära sitt sammanbrott.

"Motanfall! Motanfall de bryter ju igenom!", han sände fler Mameluxeryttare in mot en lucka som bildats mitt i linjerna. De välbepansrade tempelkrigarnas grupp ryckte liksom till och sporrade sina hästar. De dundrade rakt på det Kouthiska genombrottet för att täppa till hålet. Deras nakna bröst gungade av hästarnas rörelser och fjällpansarschabraken som skyddade hästarnas sidor blänkte i den rodnande solens sken. Det såg ut att lyckas än en gång. Men hur många gånger till?

En hand på axeln uppmärksammade generalen. Han vred sig i sadeln chockerat och det långa håret under hjälmen stänkte av svett. Han följde det pekande fingret.
"NEJ!", Kywahi såg hur Kung Ingen och stadens banér lämnade sin position. De kom dock inte till hans hjälp. De lämnade slagfältet?
"Förrädare!"...soldaterna började morra och grymta i sina led. De vacklade. Det var bara en tidsfråga innan de skulle börja backa av sig själva med reträttorder eller ej. Det var då generalen hörde elefanternas tunga steg annalkas. Såg de gigantiska djuren med sina stridstorn och vimplar komma där de höjde sig över allt annat. Såg dem hastigt förflytta sig runt flanken i en vid båge. De avsåg omfatta hela vänsterflygeln och sen angripa dem i ryggen. Det var uppenbart. Kywahi följde dem med blicken och den Kryzashtanske generalen kunde bara skaka på huvudet av uppgivenhet. Han var på vippen att skrika ut ordern och drog efter andan. Men ordet "reträtt", nådde aldrig hans läppar. Kung Ingens orders var helt klara. Håll vänsterflygeln till varje pris oavsett fara. De hade bekräftats flera gånger under dagen.

"Så, vi ska alltså dansa på Is-Hatars moln i afton allihopa? Må så ske. Jag förväntar mig 66 slampor med rövar som stora kossor, väntandes på mig i efterlivet.", muttrade Kywahi plötsligt surmulet sammanbitet och tryckte ner visiret över sitt ansikte. Redo att själv kasta sig in i striden och dö.

"General vad händer?"...hans väpnare knuffade till honom på axeln igen och pekade. En av stridselefanterna inom synhåll genom dammet hade stannat. Den gick sen dråsande ner på knä. Föraren och tornbesättningen gjorde allt i sin makt för att tvinga den till att springa vidare. Men den la sig bara ned med tröttsamt flaxande öron. Generalens blick vred sig fram och tillbaka. En efter en föll de samman. Allt fler av Kouths fruktade elefantrytteri saktade in. Stannade. Gick ner på sina knän. La sig platt på sidan och snablarna var det sista som la sig. Det tog nästan en hel minut innan han började skratta i sin hjälm. Nästan som en vansinnig.
"Så mycket för det Kouthiska elefantgardet!"...

---------------

Först svängde Kryzashtanierna sitt kavalleri runt udden av den högra flanken där deras infanteri fortfarande höll ansträngt stånd mot Izm-prinsens apmän. De svepte undan bergskrigarna ganska lätt eftersom barbarerna hade tappat sin disciplin och gått bärsärk. De hade nog tack vare denna hackat sig allt längre in i sköldmuren här. Kanske nästan likt vedhuggare och trängt sig in i liknande kilar som yxan gör i timmerstockar. Väl där, blev de än så länge utträngda igen eftersom de inte hade någon styrsel eller samverkan att tala om. Det gick däremot inte dåligt för dom tvärtom. En motståndare som bara stod skrämt bakom sina sköldar och höll sig defensivt passade dem alldeles utmärkt. De visste att man inte kan stå på det viset hur länge som helst. Förr eller senare får man in ett bra hugg och behöver inte ducka för några hugg tillbaka. Det är bara att hugga och hugga. Det gillade dom. Förr eller senare brister ju kedjan. Någon länk är alltid den svagare. Så de hade hamrat på med sina yxor och sina stridsklubbor i flera timmar med gott humör. Nu hade de börjat tröttna något visserligen.

Inte för trötta för att inse att dom inte kunde stå emot tungt kavalleri och stridskärror med slipade liar av stål som snurrade i naven. Inte utan en egen sköldmur eller defensiv formation åtminstone. Det fanns inte tid att bilda en sådan. De började därför att springa förstås för att få lite mellanrum mellan dom och Kryzashtanierna så att dom kunde formera sig. Men kom inte långt eftersom kavalleri plötsligt dök upp bakom dom också och stoppade upp dom. Legoknektar, samma dryga folk som de skulle ha träffat i bakhåll tidigare under dagen. Ledda av en rödhårig vildsint kvinna klädd i minimalistisk nunnerustning. Hon var snygg i och för sig ansåg många av dem.

"Broder, det här går inte. Dom slaktar oss.", sade den yngre apmannen till sin äldre kusin. Denne var sårad i skalpen och blodet rann längsmed den gråspräckliga ansiktspälsen.
"Lugn, broder. De hinner inte ikapp oss alla. När du hör hästarna komma bakom dig. Bara vänd dig och svinga klubban så ska du se att dom rider runt. Var lite kall där bara så vågar dom inte."

Den yngre nickade och hjälpte honom upp. "Vi som var så nära."
"Ja, synd. Får bli nästa gång."...den äldre nickade uppmuntrat och dom började sen att rusa därifrån med gälla flyktvrål. De drog med sig flera av sina klansfränder i farten och snart hade alla bergsmännen börjat springa. De förföljdes genast av hyrsvärdskavalleriet. Men inte så långt. Apmännen vred sina huvuden och såg sig om medan dom sprang. De saktade ner lite...
"Se de låter oss gå. Bra ju."
"Men titta lägret brinner. Jag hade mynt nergrävda där under vårt tält!", den yngre ropade till argt och stannade. Han ville springa tillbaka och kanske lappa till den rödhåriga nunnan med stridsklubban eller åtminstone fråga om hon ville ta ett glas sen.
"Kolla, den nunnan där. Väldigt vacker.", menade den äldre och fick honom att börja jogga igen.
"Du får prata med henne en annan gång, broder. Det är bara så det är. Vi tar en annan väg. Upp i bergen bara. Det blir bra, vi lurar dom där."
"Nåväl. Jag antar att det här ser ut som om vi förlorade?"
"Det ser så ut."...den äldre var redan en smula andfådd och slängde sin tunga stridsklubba på marken bakom sig. De blev visserligen förföljda igen men bara av en mindre styrka lätt kavalleri.

Olga såg på hur apmännen splittrade upp sig i mindre grupper. De flesta röde sig upp mot kullarna ovanför slagfältet. Några gjorde istället avstickare söderut ner mot de konstbevattnade åkrarna där hon ridit tidigare under dagen. Hon visste att Kryzashtanierna skulle spåra dom där och jaga ner dom. Men det var ett senare problem. Hon gladdes åt att Atientis av Lacadons företag hade lyckats däremot. Det hade hon faktiskt inte trott. Olga kunde se att det Kouthiska lägret stod i lågor uppe på krönet av de närmaste kullarna. En så pass stor framgång borde ta sin tribut på fiendens stridsmoral. Olga vred sig bakåt i sadeln och såg hur Kung Ingens vagn dundrade förbi med sitt fyrspann och med baneret fladdrande över sig. Följd av en stor styrka tungt rustat kavalleri och fler vagnar och stridskärror.

"Vi kanske inte kan vinna det här. Men vi kan fortfarande orsaka stora skador. Det har gått bättre än förväntat.", Olga såg sig om efter en möjlighet att bistå Kryzashtanierna. Hon följde uppmärksamt deras rörelser norrut medan hon lät resterna av sitt eget regemente återsamla sig och vila en stund. Kryzashtans tunga reserv red målmedvetet vidare från högerflanken och ställde snart upp sig bakom hela den Kouthiska centerns slaglinje. Soldaterna här såg förstås faran och deras reserv vände sig nu helt om för att möta den genom att bilda dubbla linjer.

"Det kommer att bli en hård strid. Men jag tror vi gör större nytta om vi rider förbi dom allihopa och angriper någon i ryggen igen. Norrut!", hon pekade barskt med sin blodiga sabel. Ett drygt hundratal av hennes hyrsvärd hade satt efter apmännen och förföljt dom. De gick inte att kontakta längre. De var för långt borta. Kanske skulle de vända om till slut av sig själva men Olga tänkte inte stanna kvar och vänta på dom. Lejonparten av regementet bildade under tiden en ny kolonn bakom Järnjungfrun och hennes kaptener. Rowulf Eisirkrigaren var med. Nordrönen var överförtjust över att ha just vunnit mot en fiende han trott sig vara helt övermäktiga dom. Om än att segern nog mest tillhörde den Kryzashtanska kungen, eller överprästinnan. Hur dom nu valde att betrakta henne. För nordrönen var det en smula förvirrande. Men det var likväl deras stridsvagnar och riddare som jagat undan apmännen som han såg det.

"Ja!", sa Rowulf därför snabbt och höll med Olga. "Låt oss rida dit. Då har vi möjlighet att karva våra namn i ödets väv och slita den i stycken. Så ingen kan undgå att se våra bedrifter och den skada vi har gjort.", han nickade glatt, böjde sig i sadeln för att slita tillbaka en tidigare kastad lans som satt sig där i bröstet på en stupad apman.

"De kan mycket väl ha stridselefanter.", påpekade järnjungfrun dock med en varning. "Rid inte in i dom. De är inte något vi kan rå på med bortskjutna pilar och trötta hästar."

"Allt annat än elefanter.", ropade Rowulf och höjde sin lans aggressivt. Regementet satte sen av i hård ritt. Hela slagfältet passerade sakta förbi Olgas vänstra axel där hon red längst fram i täten. Hon såg att den Kouthiska centern höll hårdnackat stånd i en ny sköldmur. Men att den ansattes hårt av Kryzashtans kavalleri. Detta hindrade dom inte från att fortsatt angripa framåt som tidigare. Imponerande disciplin, tänkte hon och insåg att det fortfarande såg ganska mörkt ut. När Prins Bervius elefantgarde krossat Kryzashtans vänsterflygel är det slut. Resonerade hon. Men hade ändå bestämt sig för att åtminstone göra ett försök att fördröja det skeendet.

De red vidare i hård takt och kom nu till vänsterflankens början på nordsidan av slagfältet. Här sågs rytteri lämna slaget. Kouthiska riddare. Olga var förvånad. Men de vilda gröna ögonen höll sig som fixerade på sitt mål och de red snabbt vidare. Inte konstigt i och för sig att enskilda trupper lämnar striden när de ser att fienden tagit arméns fältläger. Här hade de sin egendom, sin föda kanske till och med sina familjer i enstaka fall. Det var ett gott tecken. Men inte så gott som nästa...

De passerade nu en lång rad av döda elefanter. Dessa låg utslagna på marken och deras tornbesättningar stod förvirrade kvar och gapade omkring dem. De blev överraskade när legoknektarnas kavalleri dök upp. Men samlade ändå ett snabbt improviserat motstånd kring sina torn som låg övervälta på sidan fortfarande anspända på sina massiva riddjurs ryggar.

De kunde bara utgöra effektivt motstånd när de ställde sig tätt invid de döda djuren och Olga angrep dom skoningslöst till en början. Detta var elefantgardet. Elittrupper med hög sold. Det var väl värt mödan att dräpa dom. Hon red först ner en flyende Kouthier som kvickt vände när han hörde hovar bakom sig och försökte stoppa henne med en lång pik. Ett vapen avsett att användas från ett elefanttorn. Likväl, ett stångvapen som passade lika bra att stoppa ryttare med från marken. Detta givetvis inte av en ensam soldat. Pikar var bara effektiva i massiva spjutformationer.

Olga red lätt runt honom och skrattade blodtörstigt när han försökte hänga med i svängarna med sitt alltför klumpigt långa vapen. Järnjungfrun parerade det med sabeln när hon red närmare inpå. Nu kunde han lika gärna släppa stångvapnet. Men hann nog inte riktigt med. Framhovarna på järnjungfruns häst sände sedan den mannen till Hells hallar. Sedan slog hon sällskap med andra knektar som satt av sina hästar för att omringa en grupp Kouthier vilka hade ställt sig ovanpå en död elefant. De bildade en försvarsbox. Hyrsvärden angrep till fots och Olga avvärjde först ett spjut. Sedan parerade hon soldatens kortsvärd innan de alla trängde dem ner från det döda djuret genom sitt större antal. Sedan högg andra kringridande kavallerister ihjäl dom flyende elefantryttarna.

"Deras stridselefanter, Olga. Jag ser inga sår på dom? Antingen har magi eller gift stoppat dem idag.", hon stod kvar på elefanten när Rowulf red förbi och ropade till henne. Han sträckte sig i sadeln för att ge stridsnunnan tyglarna till hennes springare. Hon tog emot dom och hoppade över i sadeln igen.
"Det spelar mindre roll för oss. Men var dom inte väldigt dyra dom här nakenmammutarna?", frågade han medan striden pågick runtomkring. Olga var tvungen att le åt Eisirens okunskaper.
"Helt otroligt dyra. Men det var bra. Så mycket enklare för oss. Vi behöver inte slösa tid på deras ryttare. Dessa män är nästan utan nytta för Kouth utan sina jättelika riddjur. Jag skulle snarare gissa på gudomligt ingripande i det här fallet. Nåd från Is-Hatars moln.", fortsatte hon och förstod att Ingen, besvärjt mäktig trolldom kanske i och för sig i kombination med förgiftning. Det var enda förklaringen till att Kouths stridselefanter segnat ner och dött på det här viset. Hon rös, och såg betänksam ut. Så här mäktig magi kom alltid bara till ett dyrt pris.

"Uppfattat.", Rowulf började därför efter att ha galopperat iväg att samla in sina ryttare. Olga gjorde det samma. Det tog en bra stund. De gav sedan order om att strunta i den del av Kouthiernas elefantgarde som fortfarande gjorde motstånd och helt enkelt lämna dom bakom sig. Snart passerade de istället området med döda stridselefanter och följde deras kadaver norrut som ett långt spår. Bisarrt enkelt att följa förstås. Olga insåg att de stora kropparna nog till viss del skulle kunna dölja deras ryttarmarsch och valde den högra sidan om dom att rida längsmed.

Ganska snart, hittade dom högerflanken och siktade den Kryzashtanske generalens slitna standar.
"Till General Kywahi...rid på vi tar dom i ryggen.", skrek hon. För Olga såg att de stora döda djurens kroppar hade maskerat deras förflyttning för fienden. Kouthiernas kavalleri skulle inte hinna formera sig. Legoknektarna själva var visserligen något spridda. Men de hade åtminstone överraskningen på sin sida och Olga kunde se att tillfället var nu.
"Anfall!", hennes röst bar långt över fältet.

Som spridda skurar men även likt ett blixtnedslag red de in i sina fienders rygg och försökte slå dom likt hammaren mot städet. Precis som tidigare var fienden bättre rustade än dom själva. Detta var Kouthiska riddare och tungt högavlönat kavalleri. Legoknektar till häst från Shemmiz alla hörn och hålor tycktes det. Olga, högg först huvudet av en ouppmärksam krigare i behornad hjälm med dyr svart segmenterad plåtrustning. Förvisso, var hon Olga den Blodiga. Järnjungfrun. Erliks förkämpe och stridsnunna och när hennes sabel slog från sadeln träffade den rätt. Därefter ledde hon personligen en mindre grupp i improviserade slå och spring attacker tills de överraskade Kouthierna lyckades samla sig till att rida i motsvarande motattacker.

Fast Olga hade haft helt rätt i att lägrets plundring demoraliserade framförallt Kouths beridna legoknektar. Precis som hon själv slogs dessa primärt för sold och plundring. Det såg inte ut att bli någon plundring och deras sold fanns i härlägret. Eller snarare hade funnits. De höll visserligen på att vinna. Men hade hoppats mycket på elefantgardets avgörande attack. Prinsen av Izm ledde anfallet själv. Var var han nu? Vad hände med deras fruktade elefantgarde? Apmannen från Kouth tycktes dessutom spårlöst försvunnen och Izm-arméns påkostade banér låg till synes nertryckt i slagfältssörjan bredvid en död stridselefant.

Till sist började några av dem att nu bryta sig ur formationerna och fly. Olga pekade med sitt blodiga svärd.
"Där, där, där!", röt hon. Men avsåg inte att förfölja dom. De var alldeles för många. Bättre att låta dem löpa. Hon grep istället tillfället att rida rakt mot glipan som bildats i stridslinjerna. I luckorna som dom lämnat efter sig. Länken hade brustit. Kedjan var bruten. Olga och legoknektar omkring som hörde henne pressade in en ny kilformation mot Kouthierna och trängde dem. Hennes svärd slog vildsint åt höger och vänster och hennes springare sparkade åt alla håll. De hade brutit igenom och snart nådde de kontakt med General Kywaihs trupper bakom fiendens linjer.

Kryzashtanierna tittade förvånat fram bakom sina sköldar. En märklig tystnad uppstod och alla blickar riktade sig mot Olgas halvnakna blodbestänkta figur på den frustande fnysande hingsten. Ett plötsligt jubel hördes. Det nästan utmattade infanteriet började att hurra som galna när hon dök upp framför dem på det sättet som en räddande dödsängel. Hon stod ju ut...
"Järnjungfrun! Olga den blodiga! Stridsnunnan från Horkuniztan!", ropade de.

Olgas vilda ansikte sprack då istället upp i ett ovanligt varmt skratt och hon vinkade handen från sin stegrande häst.
"Ser ut som om vi fick rädda er till slut. Fortsätt slåss nu era hundar. Det är verkligen inte dags att börja lata sig!"...skämtet framkallade nya skratt längsmed hela den svajande linjen eftersom man upprepade vad hon sagt. Ett nytt dånande rop av skrattsalvor rungade över hela slagfältet. Det gav som en ny styrka åt dem. Nästa gång lät deras vrålande skratt höras som ett hån mot Kouthierna. Stridsnunnan utnyttjade en naturlig talang. Hennes egen karisma och förmåga att entusiasmera. Det var inte magi, det kunde ha varit det. Men inte i det här fallet. Det behövdes inte...

Kryzashtan gick nu till motanfall på flanken. Bröt upp sin egen sköldmur och rusade aggressivt mot sina fiender. Hämndlystna och arga. Det kanske var det här underliga malplacerade skrattandet som till sist framkallade en slags is i ådrorna på de resterande fortfarande ganska förvånade Kouthiska styrkorna. De tvekade först. Började att backa. Plötsligt följde de bara den brustna länken och kedjan piskade sig häftigt bakåt igen över fältet. De flydde...

Olga såg länge efter dom men lät det vara frivilligt att förfölja den här gången. Själv kunde hon bara sitta i sadeln och andas. Utmattad men lättat leende.

"HA!"...hon pekade sitt svärd i triumf och svingade det över huvudet så att blodet skvätte av klingan och det droppade över hennes hår som aftonregn.

-------------------

På Kryzashtans gator hade man festat i flera dagar. Tavernorna hade slut på vin och barderna var hesa av allt sjungande och skrålande. Men i palatset hade Olga okaraktäristiskt spenderat en halv vecka helt nykter. Hon ansåg att det var ett oskick så nära efter att ha vunnit ett fältslag. Men höll förstås masken inför den den högtidliga kröningsceremonin som stundade.

Kung Ingen avslutade sitt sista tal och hängde medaljer på sina generaler. De hade sina finaste mantlar på och hade sminkat över sina blessyrer. Ganska många stod inte bland dem. Men deras anförvanter emottog hedersbetygelserna med stolthet. Olga hade köpt en ny blå mantel med fin pälsbräm och hade putsat stövlarna och sin celibatsrustning så att stålfjällen blänkte. När Kung Ingen nickade åt henne steg hon som avtalat fram till tronen där den stod juvelbesatt upphöjt längst ner i salen.

Det gick ett sus genom hovet när Olga ganska nonchalant satte sig i den. Ett långt ben slängdes över knäskålen och hon tittade tillbaka ner på folket med ett höjt vackert ögonbryn.

Ingen stod bredvid och fortsatte sitt tal. Vakterna invid utgångarna och kring pelarna runtom den utvalda folksamlingen av stadens styrande, gjorde sig diskret mer beredda och lade händerna på sina vapenbälten.
"Kryzashtan behöver en temporär överbefälhavare som kan försvara vår stad. Jag är Is-Hatars översteprästinna. Det är mitt kall. Allt jag vill vara för er. Allt jag kan vara.", förklarade Ingen med en lugnande stämma. Hon emottog samtidigt ett diadem av sin trogna tempeltjänarinna, Siembah. Detta ganska smala huvudband av guld glänste av diamanter då det bytte hand. Det var alltså inte den traditionella kronan. Detta var ett nytt regalia. Siembah backade undan med ett leende medan Ingen, vände sig närmare mot Olga.

"Bara en son av Shemmizi kan sitta på en Shemmizi-stads tron. Detta är alltså en tillfällig lösning precis som min egen regim varit. Våra lagar är flexibla nog för detta så länge som det görs inom en tidsram. Valet av Olga av Horkuniztan är ett resultat av våra ständigt stridande ätter och bråkande handelshus. Vi väljer därför en neutral kung. Tillfälligt i interim. Tills vi har hittat Hamabbazerabi den 2:es arvinge. Det finns en oäkta prins, som lever i exil i Erjukka och som vi har lokaliserat. Om gudinnan Is-Hatar vill oss alla väl är arvingen här i Kryzashtan om några månader och då som vår nye krönte kung."...

Olga lyssnade och nickade. Medan Ingen, placerade det gnistrande diademet på hennes hjässa. Det var meningen att hon skulle tala till hovet nu men stridsnunnan fattade sig istället ganska kort.
"Jag tackar er för förtroendet. Jag ska se till att ni håller fred sinsemellan tills er nye kung är vald. Jag svär att inte svika er. Stor ära har tillfallit Kryzashtan men också mitt namn. Det är ingen tillfällighet även om segern tillhör kryddstaden. Likväl är det inte fel att utnyttja läget. Mitt namn lockar till sig äventyrare och hyrsvärd från hela Shemmiz och det är en sköld ni kan behöva. Ty era krigskassor är tömda. Så, nu vet ni det."...det gick ett litet sus genom den nobla församlingen som inte var vana vid så direkt språk.

"Låt vara att vi slog Izm-prinsens armé. Men ett enskilt slag vinner sällan krig. Större delen av den Kouthiska armén avtågade intakt och ingen vet vad som blev av deras apmanskung. De kan mycket väl komma åter nästa år. Jag kan hålla ordningen här åt er så länge. Samt lära er ett och annat om brutal krigföring.", hon höjde ett finger skakande. Lite som en skolfröken. Men det var svårt att säga om hon behagade skämta eller ej.

Generalerna och ädlingarna bugade med vaga leenden. Inte alla föredrog den här lösningen. Men det var ganska praktiskt det kunde ingen förneka. Det var visserligen så att Kungen måste vara en Shemmizi. Men Olga den Blodiga sågs numera av allmänheten som stadens räddare. En legend var född. Legenden om Järnjungfrun. En legend i tidens era och en sägenomspunnen hjälte kunde förvisso sitta på en tron. Åtminstone ett tag...

Detta faktum stod över Shemmizis egen vaga uppfattning om nationalitet.

Järnjungfruns gröna ögon blixtrade till en kort sekund innan hon återigen log snett omkring sig. Ingen, log tillbaka mot henne liksom även Siembah. Olga skulle förstås inte säga det öppet. Men tyckte sig förstå att guden Erlixx i sin nattsvarta visdom hade skänkt sitt dödligaste svärd en kungatron som belöning den här gången. Olga avsåg att göra mycket med den här nyvunna makten och hade redan många planer.

"Jag tackar er än en gång för förtroendet. Som kung är jag inte bunden av nunnelöften. Jag ser därför fram emot några dagars ledighet som jag har belönat mig själv och även er, mina ädla vänner. Det är sed, att hålla fest i mitt land när man vinner en stor seger. Tillbaka till festandet.", hon viftade drottninglikt men mest på skämt med handen. Folk skrattade till och höll med. Alla hade närt en hemlig önskan att delta i festligheterna innan dom ebbade ut. Dessa pågick ju som bäst medan de hade varit instängda här under förhandlingar. Sedan lämnade dom nickande och artigt sorlande tronsalen. Olga såg efter dom och log snett igen när de stora dubbeldörrarna till slut stängdes bakom dem. Flertalet palatsvakter följde dom ut.

-------------

Siembah ställde sig framför Olga och neg.
"Ni är otroligt vacker i ert nya diadem ers höghet. Så välförtjänt med några dagars vila och permission, också?", hon blinkade fräckt och menande. Olga flinade tillbaka men nickade snabbt åt Ingen. "Stanna ni också, väl? Dela en lägel vin med mig för bövelen. Samt den där Hypertraken, var är han? Jag har hört mycket om hans förmågor." Den nordröne albinon hade tagit tjänst som Kung Ingens personlige livvakt och sängkammarväktare. Han närmade sig nu på uppmaningen tronen från sin undanskymda plats bakom en pelare.

Ingen satte sig mjukt på handledsstödet bredvid Olga. Siembah på den andra sidan och båda kysste viskande ord i hennes öron. De blåste sakta och nafsade mot hennes ansikte under det röda hårsvallet vilket fick henne att skratta till.

Olga vätte sina läppar och tittade upp mot Hypertraken innan hon låste upp sin celibatsrustning och drog av sig sin bepansrade bysthållare. De klotrunda mjölkvita brösten gungade fram.

"Ja, permission. Så har jag bestämt.", hon log snett och greppade hans skrev med en utsträckt hand.
"Blir jag en bra kung eller drottning. Eller vad skulle du säga gamle stridskamrat Pohloi?"
"Olga, inte katastrof. Ganska bra. Jag kan tro."...albinon flämtade till och böjde sig något fram. Både Siembah och Ingen, fnittrade till och alla tittade på honom.

Ingen, och Siembah tog nu av sig sina slöjor och tempelkjolar tills de var helt nakna medan Pohloi stegade fram för att stå bredbent framför Olgas huvud där hon satt halvnaken på tronen. Hon klämde omedelbart sina varma bröst om hans ovanligt stora bleka lem.
"Inte illa. Ryktena talade sanning. Så här långt åtminstone."...hon såg upp på honom och började klämma brösten varmt om hans stegrande stånd.

"Vid Horis ugglor!", Hypertrakens allra vildaste fantasier verkade kunna bli verklighet den här kvällen.

"Knulla henne, din best.", Siembah lät sina mörka fingrar glida över den muskulösa långa kroppen. Hennes kåta ögon glittrade av fukt. Översteprästinnan Ingen, var mer blygsam. Men hon visste att det här var en belöning de alla förtjänade. Hon ville också ha Olga. En kung eller drottning hade hon tillåtelse att ligga med enligt urgamla tempellagar, ristade i sten. Ingen, böjde sig därför med slutna ögon framåt och kysste passionerat den rödhåriga kvinnan medan den välhängde Pohloi knullade den nu kungliga stridsnunnan hårt mellan brösten. Han gjorde det sin vana trogen, ganska burdust. Samtidigt som han böjde sig åt sidan för att tungkyssa Siembah med liknande ivrighet. Han hade fattat tycke för tempeltjänarinnan även om han ansåg sig stå i tjänst hos den vackra Översteprästinnan i första hand. Men Olga var Pohlois våta dröm. Det var nästan för mycket...

Hypertrakens svartglänsande tunga gav inte smak av stridsdroger den här gången. Bara sådana som gjorde honom pigg och viril. Spåren av dessa substanser tände Siembah direkt. Hon smekte först sina egna stora bröst och lade sen Pohlois stora långfingrade hand på det ena. Tempeltjänarinnan bet sina fylliga läppar när den kramade till kraftfullt. Sedan började hon att gnida sina kontrasterat mörkhyade händer över den bleke Hypertrakens seniga långa muskler. Över låren, den stenhårda magen och hans tunga testiklar. Men hon ville ändå trots allt samtidigt ge Järnjungfrun sin belöning. Hon vred sig därför undan och mot de två kyssande kvinnorna istället och gick ner på knä.

Olga njöt av att få sina stövlar avdragna och tårna ömt kyssta av Siembah. Den mörkhyade skönheten kysste sen vidare uppför foten och anklarna. Längre upp medan tungspetsen gled längsmed smalbenet lapat slickande. För att till sist kyssa mot knäskålen några gånger. Sedan vidare uppför låret utan större brådska men med målmedvetna avsikter. Ingen, smekte Olgas lår under tiden och drog med lekfullt ner hennes pansartrosa. Järnjungfrun särade mjukt sina långa ben och sneglade på tempeltjänarinnan med ett kåtslynigt flin när denna drog av hennes sista plagg. Sen hånglade hon upp Ingen, återigen där hon satt tätt bredvid.

Ingen, var upphetsad och känslomässigt tagen. Röd om kinderna så att ansiktet blossade. Hon hade verkligen velat kyssa den vackra Olga länge nu. Men var också glad över att hon träffat en så viril bjässe som Pohloi och att de nu nog skulle ha en orgie allihop i tronrummet med den egna favorittjänarinnan, den vackra Siembah. Det var nästan för mycket...

Pohloi fann det givetvis enormt eggande att se kvinnorna kyssas och deras rosa tungor slingra sig våta kring varandra. Han böjde sig ner lite för att ta på Siembahs rumpa och klämma om hennes bröst bakifrån. Tempeltjänarinnan log men dök snart in mellan Olgas mjölkvita lår för att äta och slicka henne. Man hörde Olga flåsa till och Pohloi ställde sig igen för att greppa både Ingens, och Olgas hårsvall i nackarna. Sen förde han deras läppar till sin pulserande fullerigerade kuk. Båda började genast att kyssa den från två håll. Horkuiztanskan greppade Siembahs mörklockiga hårsvall på ett liknande sätt som albinon och tryckte hennes ansikte hårdare mellan sina vitt särade ben. Ett brunstigt lyckligt stön hördes från Hypertraken när Ingen och Olga började att suga av honom. Först Ingen sen tog Olga vid en stund. De turades om.

Hypertraken klämde bådas bröst. Nöp något i Ingens mindre hårt styva bröstvårtor och klämde över dom som citroner. Olgas tryckte han upp och hade svårare att greppa helt om med handen. Han flåsade till förvånat och stirrade neråt när han kände Siembahs fladdrande tungspets mot sina testiklar underifrån. Hon hade tagit en paus från att slicka Järnjungfruns rödhåriga vagina. Tre fagra ansikten trängdes kring hans lem. Känslan av två kvinnors sugande munhålor över kuken och par nafsande fylliga läppar på pungkulorna var nästan för mycket....

Han var nära att tappa fattningen men kom fram till att det var dags. Nästan aggressivt staplade han dom över tronen. Först genom att vända på Olga så att hon knäböjde över den. Sedan Siembah över Olga och sist Ingen över Siembah. Sen började han att knulla dom alla tre omväxlande. Översteprästinnans rumpa var ganska tajt och nätt. Han körde henne hårdast. Ingen stönade krystat av ansträngd njutning när han dunkade sig in djupt i den våta välrakade fittan bakifrån. Olgas långa ben och hjärtformade smidigt nästan muskulösa bak hade han beundrat länge. Han pressade sig in långsamt efter att ha dragit sig ur Ingen. Albinon log svettigt när han hörde stridsnunnans kåta stön. Högst av alla tre där hon låg underst och kunde se hur deras fingrar försökte nå att tillfredställa varandras hetvåta vaginor när han inte knullade dem. Han bytade ofta i och för sig. Hårdast knullade han på den mörka Siembah som hade en rund putande rumpa. Samtidigt körde han de andra två med båda händernas fingrar för att hålla dom varma.

Pohloi fick något vilt i blicken. Skulle han våga? Han tryckte prövadne in en tumme i Järnjungfruns anal samtidigt som han körde sin stora lem in och ut ur henne tryckt mot tronen. Ett uttdraget kåtstön hördes och hon ryckte till med håret. Ingen, tittade då snabbt bakåt.
"Gör det! Hon älskar det!"...och höll fast Olgas nacke i håret. Det var något med kungligheter och fingrar i röven. Det var väl inte bara rykten trots allt. Siembah i mitten stönade i Olgas öra och sneglade också hon bakåt mot Pohloi. "Ta henne...hårdare!", Det var nästan för mycket...

Han kysste Ingen snabbt med flåsande mun. "Jag önska se Järnjungfrun tillfredställd med kåta tunga på golvet. Samtidigt, alla tre knulla bra!"...hans idé framkallade nya stön när han släppte upp dom och de hamnade alla på golvet. Alla tre tittade upp på den långe muskulöse albinon där de satt vid hans fötter med kåta nästan arga blickar. Olga hamnade på rygg i Siembash famn som höll henne bakifrån och kysste henne. Ingen, gick ner för att slicka henne igen. Pohloi stirrade på dom och konsumerade deras skönhet visuellt medan han onanerade bredbent över dom. Skönhet var ett för lättsamt ord i sammanhanget. Snarare djuriskt på gränsen till vulgärt vore en bättre beskrivning.

Han vräkte efter en kort stunds paus över dom så att Olga stod på alla fyra med Ingen under sig. De hittade en baklänges ömsesidigt oralt tillfredställande ställning. Sen började han ta Järnjungfrun bakifrån igen. Hon tjöt nästan av känslan av att få tunga och manslem i sig samtidigt.

Pohloi log mot Siembah medan han juckade hårdare och taktfastare och kysste hennes mörka bröst där hon stod högt på knä bredvid honom. Hon viskade något i hans öra medan han lekte in två fingrar i stridsnunnans anal igen. Tempeltjänarinnan log nästan en smula elakt och smiskade till Olgas rumpa. Sen fångade hon hennes ena arm böjt bakom ryggen. Pohloi njöt av att se järnjungfruns feminina muskler spännas över ryggen och axlarna.
"Nu!", Siembah smiskade till henne med rivande fingrar än en gång och hetsade honom.

Pohloi bytade då hål och pressade sin stora lem in i Olgas röv. Hon gnydde ett jämrande stön men hölls fast av Siembah. Ingen, under henne fortsatte att slicka henne eller såg på underifrån hur den välhängde Hypertraken började att ta Järnjungfrun sakta analt.

***

Olga hade inte kommit så hårt på länge. Efteråt plockade dom ihopa sig och gav sig av till slottets badkammare alla fyra. Det var dags att börja njuta av permissionen.

...