Ännu ett avsnitt, mycket fluff. Men sexdelen är i början av novellen om man vill hoppa över resten.

Pohli, Hypertraken hade under tiden jagat efter den flyende Shemmizikvinnan med visst metodiskt lugn. Han ville inte att den tyngre stridshäst han red skulle gå ner sig i nåt dike och visste att den lättare stäpphäst som hon red på var mer rörlig av sig och uthålligare. Likväl, var hon knappast en skicklig ryttare och sannolikt var hon medtagen, kanske skadad. Han skulle hinna ikapp med enkelhet. Pohli var däremot en smula förvånad över att hon red rakt mot det pågående fältslaget. Men det gjorde inget. Han skulle snart vara ikapp.

"Seså, stanna nu.", Hypertraken bräkte till med sin märkliga nordrönska brytning och fångade in hästens grimmor med en lång kraftfull arm och fick den att stanna. Den unga kvinnan tittade skrämt på albinon och de ådriga armmusklerna som spelade under den benvita huden. 
"Tack, men jag klarar mig själv nu.", svarade Ingen med ett gnyende flämt. 
"Nej, jag taga dig till templet i staden. Templet. Bättre för dig.", Pohli drog av sig den skräckinjagande hjälmen och skakade på sitt svettvåta ganska tunna vita långa hår. Han talade Shemmizi med den värsta brytning hon någonsin hört.
"Tack, än en gång. Ge mig ditt namn så lovar jag dig riklig belöning. Guld! Men jag vill till Kryzashtans härläger. Jag är Kung Ingen. De är mitt folk. Jag lovar och svär.", hon stirrade storögt på det exotiska ansiktet som såg väldigt skeptiskt ut. 
"Va?", muttrade Hypertraken förvånat och de röda pigmentlösa ögonen glänste till. "Nej. Kung Ingen leda sitt folk. Titta...", han pekade. "Där vid baneret. Där står hon i den största stridsvagnen. Klädd i färgade slöjor."
"Du har god syn. Men det är inte kungen. Bara en tjänarinna klädd i mina slöjor. Förvisso är det general Alrahm som leder armén. Hon, jag menar tjänaren som spelar mig har bara ett symoboliskt värde. Precis som våra banér är till för att sporra våra krigare. 
"Jag förstår. Men jag taga dig till templet. Du inte Kung.", muttrade Hypertraken. 
"Nej, släpp!", hon gnällde till och försökte slita tillbaka hästgrimman. "Jag är den jag säger, här!", hon ryckte till med fingrarna grävandes under sitt hår och fick fram ett örhänge.
 
Smycket gnistrade av rent guld och av en stor blå juvel, en mindre förmögenhet. Hon hade egentligen glömt att ta av dom och bara burit dom av vana. Turligen hade örhängena dolts under det utsläppta svarta håret som ramade in det vackra om än något smutsiga ansiktet. 
"ÅH, värd mycket fint!", Hypertraken höll upp det mot ljuset.
"Nå, då gör Pohli som hon vill. Jag taga dig till tält på läger därborta. Fast farligt, du vet?", han stoppade örhänget i bältet samtidigt som han varnade henne. Hon nickade, ytterst lättat. Pohli, lät binda stäpphästens grimma till sin egen sadel för att den skulle hänga med ordentligt. Djuret stirrade skrämt mot albinons skrämmande onaturligt stora och muskulösa svarta häst och den blängde vresigt tillbaka med sina brinnande märkligt rubinröda ögon. 

"Hur kommer det sig att du dök upp till min hjälp, Pohli?", frågade hon medan de red. Även om hon anade svaret. 
"Landets vindar ge mig råd. Belöning för ridderlig handling. Vid Horis skägg jag är rik."
"Gudinnan hörde bön och sände dig. Ja, du kommer att belönas än mer när detta är över det kan jag lova ädle Pohli från Hypertrakia."
"Om, Kryzashtan vinna krig, ja?"
"Ja. Är du bekant med Is-Hatar vår gudinna eftersom hon agerat genom dig å hennes tjänares vägnar?"
Hypertraken fick tänka efter lite. "Nej. Pohli hör ofta röster. Pohli, landsförvisad av häxmästarna. Galen svärddräpare dem säga till honom. Galen häst, de säga till min häst. Inte riddare. Bara ridderlig handling. Följa Olga nu. Följa, Järnjungfrun för kontrakt och silvermynt genom Shemmiz. Galen röst nu säga till Pohli. Hjälp, naken kvinna. Dräpa regelbrytare. Låta svärd dricka. Svärdet inte galet. Olga istället, mycket noga med regelbok.", han omformulerade sig noga. "Regler om krigföring."
"Jag förstår.", Ingen såg på honom med deltagande. Hon visste att de som var sjuka i sinnet ofta var det för att de hörde demoners viskningar genom etern. Inbillade eller ej, var det oftast en stor plåga. 
"Jag tackar dig stort.", hon log och klappade hans axel. 
 
Albinon vred huvudet och såg på henne förvånat. 
"Som ni vill, min dam. Pohli förstår. Mina viskningar har också sagt.", nu var det svårt att begripa exakt vad den Hypertrakiske legoknekten avsåg. Men Ingen förstod snart när han hoppade ner från hästen och lyfte ner henne från sin. Hon stirrade förvånat på honom och kände gräs under fötterna. De hade nått upp på torrare mark. Pohli satte sitt svärd i marken och drog av sig vapenbältet. Sen den tunika han bar. Naken var han ståtlig att beskåda. Musklerna svällde över den storvuxna långa kroppen och senorna bildade långa blåaktiga spår under den benvita albinohuden. 
"Jag...avsåg inte?", Ingen tittade upp storögt. Men tystnade i hans kyss. Förvånansvärt öm blev den ändå snart en hetsande njutning. Hans tunga och inre mun var svartfärgad av de stridsdroger han tagit och hon kände ett sting av dess effekt, ovan vid dom som hon var. Det var inte det att Ingen inte intog olika substanser, olika typer av örter och blommor blandat med hallucinogena svampar eller rökväxter. Det var normalt för en präst i tidens era. Nödvändigt för vissa hemliga ritualer dessutom.

Men stridsdrogen, om än med liten verkan fick hennes hjärta att bulta hårt. Hon glömde all fruktan och smärta. Aggressivt kysste hon honom tillbaka om än att hon fick ställa sig högt på tå. Han var inte vacker. Men en slags hjälte som hade räddat henne. Varför skulle han inte få sin belöning. Ingen slutade och tittade upp på honom. Smekte den kraftfulla bringan och ner över armarna. Sedan slet hon av höftskynket han bar. 

Hypertrakens erigerade lem var den största hon sett någonsin. Ingens läppar särade sig och hon fick hålla sig på hans axel för balans när hon såg ner på den. Precis som dess exotiske bärare, var den inte särskilt vacker. Men väldigt stor och grov. Blodlöst blek. I normala fall hade hon kanske sprungit om hon sett ett sådant byxmonster. Men inte idag. Han förtjänade sin belöning. 

De smekte varandras kroppar girigt och började ätande att suga kyssar över varandra medan hästarna tycktes blänga på dom förbluffade några steg därifrån. Ingen hela tiden med Pohlis hårda stake i handen. Nordrönen såg kylig ut, men hans kropp var mycket varm. Hon flämtade nu. 

Ingen pressade bort honom och tänkte att det var dags att skrida till handling. De hade inte all tid i världen. Men hon värkte av lust. Det fick ändå bli en snabb belöning tänkte hon och sjönk ner på knä. Albinons märkliga röda ögon spärrades upp när han förstod vad hon avsåg göra. De stora kraftfulla händerna smekte om hennes huvud när hon började att suga av honom. Ingen hade fylliga vackra läppar. Men ansiktet var docklikt vackert och hon var en ganska liten kvinna som jämförelse. Han njöt av det faktumet. Att hon fick anstränga sig för att gapa mycket stort och ändå knappt få in honom i munnen. Den gled bara ner en tum eller två in mot svalget. 

Pohli brölade till av känslan. Hon sög honom ändå med girighet och viss skicklighet, en som bara kan tillmätas Is-Hatar templets skolade prästinnor. Det var inte en ny upplevelse, men Ingen var så pass lärd, att det ändå var som en uppenbarelse. 
"Skönt, bra jag gillar mycket du så fantastisk vacker vacker ansikte!", han var lite svår att förstå. Men andemeningen var helt klar. 

Ingen log upp av komplimangen och kände att hon ville ha den i sig. Men, var den inte i största laget? Nej, kom hon fram till och sträckte plötsligt ut sig i gräset på rygg. Det doftade gott omkring dem. Vildrosor och blåklint växte i närheten över ängen och det gröna gräset var ganska högt där dom lade sig. Nästan så att det dolde det kaos av våld som föregick i bakgrunden bara några hundra fot bort. De verkade båda helt döva för det. 

Hypertrakens tunga var allt annat än stel och tråkig även om själva personligheten kring Pohli på sätt och vis gav det förstahandsintrycket. Han lapade den svarta tungan hungrigt mot Ingens rakade kön och fick henne att jämra sig av stön. När hon nöp sina egna små bröst och gnydde till medan kroppen som av sig självt, instinktivt ställde sig i en brygga. Fattade han snabbt hennes midja och pressade in den. Hon formade munnen till en liten rund form och rev naglarna över hans armar. Han visste att den var grov och tog det varsamt till en början. Men stegrade successivt takten medan han juckade in i henne med en fast rytm. Kvinnan jämrade sig upphetsat och nickade. Han ökade då takten och pressade längre in. Ingen knep ihopa ögonen och vred sig över gräset. Händerna ryckte gräs innan hon kom våldsamt med tungan utsträckt. Det ebbade ut och hon var som i ett drömstadium eller trance i någon minut. 

Hon såg honom klä på sig och kände hans säd inuti sig. Hon log och masade sig upp från långgräset för att sätta sig i sadeln igen. Gudinnan hade säkert i sin visdom, sänt henne Pohli inte bara som en räddare i nöden. Tänkte Ingen nöjt. Han log mot henne och spände fast långsvärdet över ryggen igen. 

Snart red de vidare mot sitt öde under leende tystnad. 

***

Från sin kamels pucklar såg den gamle generalen Robustus av Ancari dom komma. Men långt för sent upptäckte han dom. Kouthiern hostade söta äpplebitar ur munnen och beordrade sitt Mamluxkavalleri att genast vända runt för att möta den anstormande horden. Den som alltså leddes av den omtalade Olga den Blodiga. Det gick inte att ta fel på den färgstarka figuren längst fram i mitten av formationen. Järnjungfrun vars kännetecknade långa röda hår fladdrade i vinden framför den bruna galopperande massan av stridslystna ryttare. Robustus beundrade henne ofrivilligt. Det var verkligen en syn att se. De närmade sig snabbt i hård ritt med de blixtrande svärden pekandes mot honom. Detta i en något oregelbunden formation som vagt påminde om en halvmåneskära. Generalen visste att dom inte skulle hinna undan dessa ryttare och att apmännen från Kouth redan hade blandat sig i striderna alldeles för långt fram för att kunna hinna bistå honom. Det var också för sent att vända om och rida närmare mot det skyddande Kouthiska infanteriet i centern. Det var ju snarare Robustus uppgift att gardera deras flank egentligen. 

För övrigt hade ju Robustus försökt ge sken av att han fortfarande understödde apmännen medan han garderade vänstern medan han i själva verket helt undvek striden. Därför kunde han inte stå i kontakt med varken eller. Kouthiern hade hållit sig kvar i mitten redo att slå eller understödja närsom. Han var inte alls beredd på att Järnjungfrun plötsligt skulle återvända från träskmarkerna. De måste ha gjort helt om nånstans och Robustus hade trott att dom flytt slaget. 

Legoknektar stod normalt inte över sådant snöpligt beteende som att överge sina uppdragsgivare mitt under ett fältslag om de såg det föga lönsamt att fortsätta strida för dom. Snarare var dom kända för sånt. Det hade till och med hänt att dom bytt sida mitt inne i ett sådant vid några tillfällen. Så Robustus tanke var därför inte så enfaldig egentligen. Det skulle vara normalt. Hade inte just en viss, Olga den Blodiga en stridsnunna av Erlix tempel lett de beridna legosoldaterna idag så kanske det skulle ha blivit så också. Här hade Kryzashtans härskare valt väl. En mer cynisk och mindre fanatisk människa skulle möjligen ha varit mer passiv och bara gjort vad som krävdes, varken mer eller mindre för att tjäna solden vilket var det normala kontraktet i tidens era. 

Det fanns bara en sak att göra. Anfall var bästa försvar i den här situationen och Robustus gav ordern. Mamluxerna började då en manöver åt vänster efter att hela deras linje gjort en hjulande rörelse och de bildade därmed en ny lång formation mittemot sina fiender. Två rader, Mamluxerna främst. Deras tunga fjällpansar skramlade tungt i sadlarna och de sänkte sina hjälmvisir med ett unisont skrammel. De riktade sina långa vimplade ryttarlansar sänkta framåt och skyddade sina nakna vänsterbröst med sköldarna. När de började rida sina anstormande fiender till mötes lät de stora magiskt avlade stridshästarnas bronsbeslagna hovar i marken lika hotfullt som avlägset åskmuller. Bakom dem red en andra linje av deras lägre rankade något sämre rustade väpnare. Dessa avfyrade sina pilbågar eller armborst riskabelt över sina tempelsystrars påfågelsfjädrade hjälmar.  Men de hade inte tillräcklig tid för att ladda om. Salvan de sköt stoppade därför bara ett fåtal av Kryzashtanierna. 

Sekunderna innan stridskontakten var nästan fridfulla som jämförelse. Sekunderna efter den var som ett plötsligt uppkomnet öronbedövande dån av metalliskt hackande skrammel. Ett nedslag av blixten. Kaos och blodbad blev följden.

Mamluxgeneralen spetsade själv nästan omedelbart en rostigt brynjeklädd riddare från något nordligare rike så att denne lyftes från sadeln innan lansen böjdes och knäcktes. Robustus av Ancari hade ju fördelen av att rida kamel vilket skrämde några av de otränade hästarna på den andra sidan. Men det var inget idealt djur att strida ifrån om man bortsåg från den egenskapen. Dock hade han även fördelen av att sitta högre upp än dom flesta eftersom kamelen var ett större djur. Vilket inte bara gav utsikt men också bra kraft i huggen och stötarna samtidigt som han var svårare att nå för många svärd. Slamret av våldsam strid var redan i full gång omkring honom. Nackdelen med kamelen var snarare att den var svår att hantera och styra i en sån här situation. 

General Robustus, slängde sin förverkade lans och drog sitt sekundära vapen. Bredyxan flög upp i hans hand från sadeln och nästa fäktning var mot en svärdsskicklig men nästan naken svart Kusciat som dök upp från sidan ridande på en magiskt tämjd zebra. Ett märkligt djur som i sin tur verkade skrämma kamelen. Sydrönen bar en rektangulär kohudssköld som enda skydd vars läder ändå gav ett starkare motstånd än man kunde ha trott. Kouthiern högg sin yxa upprepat ner i den och stora hål började bildas. Kusciatens korta ryttarspjut å andra sidan var som en smattrande trumpinne på fiendegeneralens silvrade plåtsköld. Legoknekten på zebran tjöt av iver över chansen att få dräpa en general och högg outtröttligt medan zebran cirkulerade omkring kamelen och tvingade Kouthiern att vrida sig obekvämt i sadeln mellan dess håriga pucklar. Pansarfjäll från Robustus bröstharnesk spratt av honom likt korn från en majskolv av alla träffar. Men till slut lyckades Robustus yxa ändå hitta sitt mål. När läderskölden huggits upp och var värdelös sjönk den djupt ner i Kusciatens muskulösa bringa. Den slets tillbaka ut igen från mannens splittrade revben med ett klafsande ljud och en påföljande svallvåg av varmt blod. Kamelen frustade till lättat och spottade löddrigt när den förhatliga zebran skenade iväg skriande med sin döde herre hängandes över ryggen.

Robustus skrattade högt för han var en gammal man och trodde inte att han skulle vinna mot den yngre svarthyade krigaren. Han var ju egentligen tillsatt genom merit för att leda och övervaka striden inte för att delta personligen. Men det här betraktade han som en rejäl seger även om den nog kunde tillskrivas dynamiken mellan zebran och kamelen i viss mån. Glädjen blev dock kortvarig då han sekunden senare mottog ett slag från en kastad lans. En hårsmån från vänsterögat. Han såg aldrig vem som kastade. Eggen gled längsmed hjälmen och skakade om honom. Påfågelsfjädrarna spratt vilt omkring honom i luften. Robustus såg sig därefter om ilsket och en smula förvirrat för han ville hitta den som kastade om det så var det sista han gjorde. 

Kouthiern, fick då över havet av armar och blanka vapen och hästhuvuden ögonkontakt med en vapenlös ryttare med nitlädersharnesk och pälsbrämad stäppryttarhjälm och han fick för sig att det var just denne som kastat lansen som nästan dödat honom. Det förvirrande krigslarmet var samtidigt som en vansinnig orkester från Hels samtliga hålor omkring honom. Men Robustus slängde av sig den sönderfallande hjälmen och red till våldsam motattack. De andra ryttarnas hästar backade nervöst undan från den större och högre kamelen som brölade fruktansvärt. Legoknektsryttaren stegrade sin seniga lilla stridshäst och lät den sparka framhovarna till försvar. Kouthierns kamel var dock så pass skrämmande och illaluktande att den fick den andre ryttarens häst till att slutligen skena iväg. Fast Robustus lyckades aldrig få in ett slag på den själve ryttaren betraktade han det som ännu en seger. Åldern tog dock ut sin rätt. Han räknade inte med att vinna en tredje och började se sig om för en möjlig väg att slå sig ut. Robustus flåsade andfått och det svettiga ansiktets många fåror och rynkor  avslöjade hans svagheter när prakthjälmen var borta.

Det var då den Kouthiske generalen såg henne dyka upp i stridsvimlet. Fäktandes i sin vulgära halvnakenrustning. Högst osedlig, enligt honom själv. Så eggande vacker. Robustus var tvungen att stanna upp och betrakta Järnjungfrun vilken stred för tillfället mot en av mamluxernas unga väpnare. Detta var också en vacker ung kvinna med långt blått hår och gungande stora bröst. Hon bar ett stridsbälte och pansarliv kring midjan och detta täckte ner över låren också. Men Is-Hatars tempelriddare envisades med att strida med bar överkropp som de alltid gjort. Mamluxväpnarens inoljade kropp var solbränd och dallrade svettblänkande medan hon högg och parerade stridsnunnans rappa sabelhugg med sin runda stålsköld. Robustus gav efter inför frestelsen att se hur fäktningen dem emellan slutade medan han vilade sittandes i sadeln flåsandes med öppen mun.

Som alla kavalleristrider genom historien var det ett kaos utan like av gnäggande hästar och vrålande människor som kämpade och armar överallt som högg och slog i en kakafoni av stål som hamrade mot stål. De skrikande krigarna omkring försökte desperat att dräpa varandra innan de själva blev dräpta och skrek av mordlystnad eller alternativt av ångest efter att ha blivit nerdragna från sina sadlar. Eftersom Mamluxryttarna var kvinnor och de flesta legoknektar inte var det, fruktade de för sitt öde och ville inte bli tillfångatagna. Det var dessutom emot deras tempelföreskrifter att ge upp.

***

Olga var skickligare. Hennes sabel parerade huggen från den långt starkare väpnaren var styrka kom från brygder och besvärjelser. Robustus slickade sig om läpparna medan han tittade på. Järnjungfruns mjölkvita hud hade också börjat blänka av svett och de slanka musklerna visade sig på armar och midja medan dom stred. Hennes  långa röda hår piskade omkring henne när hon duckade ett vinande svärdshugg. Det såg ändå ut som om Järnjungfrun från Horkuniztan låg i underläge. Men även hennes armstyrka också den kom i viss mån från magi och kanske från Erlix själv, var hon i praktiken även långt mer stridserfaren än sin motståndare. 

Till slut spetsade hon Mamluxväpnarens vapenhand med sabeln. Svärdet snurrade iväg genom luften. Sedan fick hon in ett slag rakt på hakan med svärdshjaltet vilket fick Mamluxriddaren ur sans. Dessutom fick Olga hjälp nu. En annan kvinna dök upp och Robustus förvånades över att det kunde rida två kvinnor bland dessa råa brutala sällar. Den andra som blandat sig i var en öströn med långt svart hår och kopparfärgad hud. Tillsammans drog de ner den Kouthiske Mamluxväpnaren från sadeln och de hoppade nu ner för att ta henne tillfånga. 

"Nej, det ska du inte."; väste Robustus. Han insåg att de skulle förhöra henne och förfasades över att de var kaxiga nog att ta fångar. Han såg sig om från kamelen och letade efter någon att kommendera till att ta tillbaka väpnaren och genast dräpa järnjungfrun och hennes medhjälpare när dom var upptagna med annat och till fots. Till sin förvåning såg han genom stridsvimlet hur den öströnska legokrigaren örfilade väpnaren och ställde hotfulla frågor. Hon örfilade henne skändligt över de stora brösten också. Olga den blodiga, under tiden hade ställt sig och nu gapskrattande tog hon fram den legendomsusade skändarstaven och spände den över höften. 

"De tar sig tid till att våldföra sig på våra Mamluxer?"...Robustus spärrade upp ögonen inför det stundande helgerånet. Medveten om att det där var nog det enda som skulle få väpnaren att avslöja hemligheter om den Kouthiska stridsplanen. Om detta var syftet...

"Men hur vågar hon?", frågade Robustus sig själv medan han började att ta sig i skrevet. Det var verkligen eggande att se hur de två legoknektskvinnorna först bakband hans soldat, och sen började slita av henne vapen, hjälm och kläder. 
"Vid, Is-Hatars moln de tänker ta henne här och nu."...han stirrade omkring sig igen. Det fanns verkligen inte någon som kunde ta emot hans order. Han kunde inte rida fram själv för emellan honom och Järnjungfrun rasade striden. Den sista av Mamluxgeneralens frågor fick sig dock ett svar.

Olga den blodiga ställde sig bredbent medan den svarthåriga skönheten kontrollerade deras fånge och Järnjungfrun höjde sina blodiga stridshandskar mot himlen. Ögonen vred sig baklänges in i skallen och hon skrek ut sin trolldom. 
"Is-Hatars, förbannelser?!", vrålade Robustus och stirrade sig febrilt omkring efter hjälp. Han hade underskattat Olga den Blodiga rejält. På både det ena och det andra sättet. Först nu insåg han vad hon var. 

Ur Olgas mun flöt snart en gul rök formad som skrikande dödskallar. De tycktes jaga varandra upp mot himlen och snurrade omkring sig själva i en hård vind. Nästan som en tromb. Järnjungfrun hade skapat ett skyddat kraftfält omkring sig själv, den Öströnska kvinnan och deras Mamluxfånge. Så att de kunde förhöra henne i relativ säkerhet. 

"Stridsmagi, avancerad sådan. Erlix virvelvind av död. Det är vad hon frambesvärjt. Hon har kraft den slynan. Det ska bli mig ett nöje att slita den ur hennes hjärta efter slaget är vunnet.", svor Robustus och knöt näven. Han kunde inte höra vad den rödhåriga kvinnan frågade väpnaren och det var svårt att se vad som hände bakom väggen av virvlande rök och skrattande dödskallar. Men han kunde ana att den rödhåriga slynan började att ta väpnaren bakifrån med skändarstaven där hon tvingats upp på alla fyra som en hund. Den öströnska svarthåriga skönheten hade fått Mamluxväpnarens ansikte under tiden mot skötet och tvingade henne att slicka med hennes huvud tungt greppat av ett lår över nacken. 

Det var då Robustus till slut förstod. De frågade inte om honom och Izm-prinsens planer. De frågade väpnaren om Mamluxerna själva. Den rödhåriga stridsnunnan förstod alltså mer än dom flesta vad gäller stridsmagi och Is-Hatars tempelriddare. Det var förstås självklart, insåg Robustus nu och tog sig åt huvudet. Järnjungfrun var ju själv en sådan. Om än av ett annat avlägset tempel. 

Han kunde nervöst bara se på hur väpnarens läppar röra sig medan hon bekände. Bekände och knullades på alla fyra. Bekände, och slickade skötet på den flåsande öströnska kvinnan och började sedan bekänna igen. 
"Hon känner till vanvettets slingrande bakvägar, Järnjungfrun själv stridsnunna vet hur man vänder besvärjelsen som skapar en Mamluxkrigare av en slavflicka med ovanligt stor byst. Hur man förvrider hennes vilja till att bli ett lydigt redskap och dödligt vapen. Så listigt och bisarrt!", Robustus rev sitt gråstripiga hår i förtvivlan. 

Till slut såg han en Mamlux inom räckhåll. Hon hade just huggit ner två legoknektar med en komplicerad kombination av  tunga svärdshugg. Han ropade till henne och till hans förhoppning och glädje red hon omedelbart dit för att lyda sin herre och general. Det var en högt rankad Mamlux, en vapenmästare vilket syntes på hennes rivna mantels mönster och på hennes stridsbälte. 
"Skicklig svärdsföring min sköna. Nu måste du vända den mot Olga den blodiga fiendens ledare idag. Det är av yttersta vikt att du lyckas. Det är trolldom i görningen. Inte bara våra liv är hotade. Templets ära likaså.", han pekade mot Olga inuti dödskallevinden. Mamluxen torkade blod från sin klinga och följde General Robustus darrande finger. Hon såg hur Olga den blodiga och en annan kvinna våldförde sig på en av deras yngre väpnare genom den gulaktiga röken. 

Vreden steg hos Mamluxen och hon snurrade sitt svärd i luften ovanför hjälmen. Sen sporrade hon sin tunga häst till attack. Hon stoppades av legoknektar som red i vägen eftersom striden var alltjämt rörlig. Men Mamluxmästaren lyckades tränga sig förbi. Först genom en parad med skölden. Sedan ytterligare en med svärdet. Hästen spann runt och sparkade bakut. Det gav lite plats. Robustus flämtade till när han såg hur Mamluxmästaren ta emot ett sår på låret och ännu ett i ryggen. Fanatiskt fortsatte hon bara att rida mot sitt prioriterade mål. Såren var priset hon fick betala för att nå fram till Järnjungfrun. Hon betalade det så gärna. 
"Nu, ska du dö. Vid Is-Hatars moln din rödhåriga demonkvinna.!", Robustus sprack upp i ett svettigt leende och nickade hoppfullt. Han såg hur mästaren började skrika åt dödskallarna i tromben. De skrek tillbaka ilsket. Men hon lät sig inte skrämmas. Kraften i hennes stämma och kunskaper om besvärjelser som denna, bröt till sist igenom barriären och plötsligt försvann vinden med en suck. Olga den Blodigas skändardagar tycktes därmed över.

Det blev inte så. Olga, slutade knulla på väpnarens runda bak och ställde sig upp. Svärdet draget i ena handen. Skändarstaven var som en erigerad stor penis av trä och stod droppandes från höften i sitt bälte. Robustus kunde se de båda stridsnunnorna blänga på varandra och hur Mamluxen höjde sitt svärd redo att rida på för en fäktning som skulle kunna gå till legenderna och krönikorna. Men Olga rörde bara på läpparna och sade:
"Vid Is-Hatars barm, rinner en ström av blod. Mjölk för hennes våldsamma barn. Men Mamluxtemplet är inte hennes sanna döttrar. De tjänar endast Robustus av Ancari. Som tjänar Prinsen av Izm. En apman här för att ta Is-Hatars sanna döttrar i slaveri och gudinnan skulle aldrig förslava sina egna. Den som lever vid Is-Hatars barm måste se."...

Mamluxen högg aldrig. Hon sänkte sakta sitt svärd och tittade in i de vilda leopardliknande ögonen. Den magi som höll henne vid sin riddared. Bröts. Legoknekten talade sanning. Hon hade uttalat de rätta orden. Inte riktigt trolldom eller besvärjelse, snarare en nyckel. Eller var det bara sanningen? Plötsligt frågade sig riddaren vad hon gjorde här. Vad var syftet. Att kämpa för templets ära med syftet att släpa Kryzashtans döttrar till Kouth och göra fler Mamluxriddare? Om de var bystiga nog. Skulle det vara gudinnans vilja? De som var ämnade för heliga krig. Användes de av Robustus som simpla hyrsvärd i den här triviala konflikten? Robustus, måste vara korrupt. Svärdmästaren vred sakta huvudet mot mannen som sittandes på sin kamel betraktade händelseutvecklingeb från avstånd med stigande oro. 

Olga log fränt. Hon kunde se att hennes kraftord hade verkan. Ibland, vägde fatalismen tyngre än svärdet. Inte ofta. Men ibland. Åtminstone för stridsnunnor likt de från Mamluxorden och även Järnjungfrun själv. Om än att Olga den Blodiga dyrkade dödens gud, och tjänade Horkuniztans Erlixtempel mer diskret som en hemlighet. Mer av vikt var att hon gjorde så av fri vilja. Att hon dyrkade en helt annan gud och inte fruktbarhetsgudinnan Is-Hatar hemmahörande i Shemmiz, kuststäderna, öknen och oas-rikena vid östgränsen och, ja till och med Kouth. Spelade mindre roll i den här frågan. 

Olga hade tänkt länge på hennes roll i det här slaget. Vad Erliks syfte hade varit med hennes närvaro denna ödesmättade dag. Varför han väglett henne till kryddhandlarstanden Kryzashtan på fjärran Shemmiz gröna slätter nedanför höglandet. Vad var det, om inte för att bryta det här helgerånet. Hon behövde bara ett kraftord. En hemlig bön som bara deras stridsnunnor kände. För att komma in i deras fanatiska, stridsdrogade sinnen och bryta besvärjelsen...resten var bara ren och skär sanning och som oftast börjar sanningen med en fråga.

"Varför är jag här?", frågade Mamluxmästaren sig och hjälpte den förvirrade nakna väpnaren upp i sadeln bakom sig. Sedan bugade hon bara kort mot Olga gjorde ett heligt tecken med fingrarna och red sen helt enkelt tillbaka in i striden, där hon försvann ur sikte. För Robustus var det oklart vart hon tog vägen. Men han kunde bara gissa vad hon sade till sina systrar vid nästa tillfälle. Kouthgeneralen tittade efter Järnjungfrun och den öströnska legoknekten. De hade båda hoppat upp i sadeln igen. De sågs nu överblicka striden och verkade planera något medan dom samtalade hetsigt.

***

Men allt var inte slut och över. Robustus hade sett att Kryzashtanierna hade omringat dom med sitt större antal och angripit oerhört aggressivt för att kunna besegra dom innan de fick hjälp från resten av Koutharmén. Det var å andra sidan som bäst en brokig samling typer de hade hamnat i dödskamp med och den erfarne generalen såg att Kouthiernas långt bättre rustning gav Mamluxerna den defensiva fördelen i varje enskild fäktning och att deras mer påkostade beväpning redan hade skördat många offer. De magiska brygder som kokade i Mamluxernas hjärnor gav dem dessutom en blodtörst och styrka som överglänste sina fienders. 

Kryzashtanierna var så många fler bara. Robustus förbannade ilsket än en gång Prins Bervius så kallade strategiska sinne och tänkte febrilt. Det hade varit Prinsens plan att samla huvudstyrkan på den högra flanken och låta honom själv stå med en mindre trupp, och hålla tillbaka. Även om tanken att gillra en fälla med bergsmännen var slug. Så hade stridsnunnan med det röda håret genomskådat den och nu hade barbarerna övergett honom och lämnat honom naken och oskyddad inför en överlägsen styrka. Så mycket för apmän!...

Plötsligt efter en skränig hornsignal blixtrade Kryzashtanierna bara iväg. 
"Skickligt!", flämtade Robustus till från sin kamel och stirrade efter dom. Det var svårt att bryta så rent från en närstrid. Deras räd hade skadat och skakat om Mamluxryttarna. Men Robustus visste att Kouth fortfarande kunde vinna. Om de bara höll stånd. Han skulle inte falla för tricket att rida efter och förfölja det lättare kavalleriet. Mamluxkavalleriets tyngd och vilja skulle fälla avgörandet. Oavsett om de var omringade eller inte. Så nu fick dom lite respit att samla sig och vila inför nästa våg. Han ställde sig i sadeln och svängde med armen. 
"Formera er, tätt knä bakom knä era slynor. Håll mark här och följ inte efter dom.", ville han säga. Men kunde inte. Armborstskäktan genom halsen fick bara hans stämma att framkalla ett pipande ljud. 

Så stupade då General Robustus av Ancari och hans Mamluxryttare hade ingen ledare längre. Några formerade sig spontant ändå och samlade sina led reflexivt genom sin långa träning. En dryg tredjedel övergav däremot positionen helt och tycktes följa en vapenmästare av sin orden, åt ett helt annat håll. 

Den övriga tredjedelen red ilsket efter sina fiender. De stannade sen efter några hundra ryttarsteg. Men bara kanske hälften av dessa eftersom de insåg att dom ändå inte skulle hinna ikapp sin snabbflyende fiende och att de bara tröttade ut sig. Men när legosoldaternas till större delen lätta kavalleri plötsligt vände om och återigen gick till anfall. Slaktades den mindre grupp som ändå försökt förfölja efter dom. De som sedan inte hann tillbaka till den första försvarslinjen vilken med reducerad styrka hade bildat en grov cirkel mitt på fältet höggs ned bakifrån. Det sista tätnande försvaret omringades därefter men gjorde sig likväl sedan beredda till hårdnackat fanatiskt motstånd. Mamluxvinnorna lät sina blodtörstiga stridsskrik höras med tungorna fladdrande från läpparna. Från alla sidor blev de sedan attackerade i ett förnyat ryttaranfall.

Stridsskriken avbröts dock abrupt av ljudet från en explosion från en kastad granat. Ett moln av svidande rök spred sig snabbt bland dem. Stridsmagin, eller krutet från några Shjitanska granater fick formationen att öppna sig och den andra anfallsvågen fick denna att snabbt upplösas och kämpas ned. Till slut fällde alltså antalet ändå avgörandet och de få överlevande Mameluxryttarna började att fly för sina liv och skingrade sig i alla riktningar. 

Detta lyckades dom dock med. Järnjungfruns lätta kavalleri hade också trötta hästar. Till och med nu skulle de ganska enkelt matcha det tunga kavalleriets förflyttning. Men efter den hårda striden var deras egna ryttare utmattade i sadlarna. Olga den Blodiga, valde därför att med några gälla visslingar samla tillbaka regementet igen för att låta Mamluxerna fly och nöja sig med det. 

De kunde förstås inte låta bli att börja vråla svordomar och skratta högt och gäckande åt fiendens ryggar. Detta var en strid som tempelnunnorna från Kouth inte skulle glömma i första taget. Järnjungfruns gälla lite elaka skratt hördes dessutom långt genom jublet och några av de stolta bortridande Mamluxerna vred huvudet i sadeln för att lägga synen av henne på minnet. Några svor att hämnas det här nederlaget en dag. Kanske gjorde dom det också. Men det är en annan historia... 

***

"Oerhört!", Prinsens apliknande livvakter hoppade upp och ner i elefanttornet av ilska.
"Det är av mindre betydelse.", röt Bervius och blängde på dom medan han kliade sitt huvud. "Vårt garde kan fortfarande med enkelhet skydda den vänstra flanken.", morrade Prinsen av Izm upp mot dom och då teg de eftersom han var deras herre och klansöverhuvud i ett.
"Men hur är det möjligt? Var detta vårt förnämsta elitrytteri? De trofasta Mamluxerna och Is-Hatar-templets stoltaste förkämpar?"
"Underskatta inte verkan hos utbildade klingor i krigföring. Jag ser hellre en tränad svärdsarm härdad av många sammandrabbningar än en med händerna knäppta åt Ish-Hatars heliga moln när det är dags att utkämpa ett högst fysiskt och världsligt fältslag. Shemmizi är legosoldaternas land. Här ligger annan mark för krigföring och fatalism är för dårar.", muttrade prinsen och hällde mer vin i sin guldbägare. Han var upprörd och struntade i att han hädade. Shemmiz var visserligen de religiösa dårarnas hemvist enligt apmannen. Men det gällde dom själva och inte de tillresta legosoldater som kommit från kontinenternas alla riktningar. 

Prins Bervius såg inte heller detta taktiska nederlag som avgörande. Det var en oväntad förlust. En krigslist som slagit helt fel och de hade förvisso gått i egen fälla. Det var sant. Men han var ändå övertygad om att deras strategi överlag var sund. På den högra flanken hade dom nu helt fått övertaget och de pressade fienden allt hårdare bakåt. Som han såg det var en seger därmed ändå garanterad. 
"Slaget är snart vunnet.", lade han till.

Dessutom fanns fortfarande chansen att bergsmännen. Hans egna barbariska landsmän skulle vinna på sin flank innan Järnjungfrun kunde hjälpa dom. 
"Shemmizi kan inte vinna idag över vårt stolta Kouth. Men jag skålar likväl till kryddhandlarstaden Kryzashtans ära! För de har kämpat tappert och vi ska sjunga om deras bedrifter i långa tider."...Prinsen av Izm drack långa beslutsamma klunkar och slängde sen den värdefulla tomma bägaren från elefanten som en slags erkännande gåva till stadstaten han kommit för att erövra. 

Det var dags att själv delta i striden. 
"Elefantgarde, framåt!", Prinsen började aggressivt att vråla så det skallade över slagfältet och hoppade upp mellan de flaxande öronen på sitt gigantiska riddjur.

***