Mer bdsm-tema den här gången. Sexdelen är belägen i början resten är efterrätt.

 

Prästen Narcadius av Hissmuss stördes i sina tankar av en lägervakts hälsning. Soldaten bar läderharnesk och rörde sig ganska tyst när han lyfte på tältdörren och därmed steg in med en förvånad min. För vid prästens fötter vilade Prinsens första-konkubin Roxelania helt naken. Hon var förnöjsamt sysselsatt med att mata Narcadius med vindruvor från ett fat. Detta med en leende sensualism som var omöjlig att missförstå. Hon log bara mot vakten och skylde sina vackra bröst med armen när hon upptäckte honom. 
"Ja?", Narcadius svalde en söt druva och lade ner gåsfjäderpennan mot bordet. Han höll på att sammanställa rapporter från lägrets ingenjörer vad gällde krigsmaskiner, katapulter och material till att bygga fler sådana. Han lydde sin herres order att i förtid planera Kryzashtans belägring och kryddstadens snabba fall inför Kouthprinsens armé. Men hade tydligen, ansåg vakten samtidigt någon slags fruktorgie med Bervius favoritkonkubin. Därav den unge mannens förvåning.

"Ryttare, ers  nåd. De har siktats vara på väg upp från fälten."
"Olga den Blodigas lätta kavalleri?", frågade Narcadius.
"Ooh...", Roxelanias ansiktsuttryck förändrades till rädsla och hon sträckte sig genast efter kläder. 
"Kanske, dom kom från den riktningen ers nåd.", han avbröts av den skrämda kvinnan men följde den snart påklädda kroppen med sidoblicken.
"Kalla min tjänarinna. Säg henne att hämta min son."...vakten var tvungen att beundra hennes ovanliga skönhet innan den helt doldes i svepande mantlar. Han började tafatt svara men Narcadius förekom honom. 
"Vänta.", Is-Hatar prästen höll upp handen. "Är våra förberedelser i sin ordning?"
"Ja. Allt ser bra ut. De våra, hann tillbaka hit i god tid. Varje man vet sin plats.", vaktsoldaten nickade.
"Gör då som Roxelania bad. Jag kommer om några minuter."...Is-Hatar prästen rullade ihop skriften och tryckte den innanför rocken. Vakten bugade och sneglade kort på den vackra bergskvinnan igen innan han snurrade runt på stövelklacken och försvann ut ur tältet. 

"Oroa dig inte, kära du. Vår vise herre Prins Bervius av Izm har planerat för detta som en krigslist."
"Menar du att det inte är någon fara?"...
"Ja, ni kan känna er trygg min fagra unga Roxelania.", Narcadius kysste hennes hands knogar mjukt och log. Han reste sig därefter från fältstolen.
"En armé lämnar aldrig sitt högkvarter oförsvarat. Men vårt läger ser förvisso sparsamt befäst ut. Det är avsiktligt. Ett frestande läckert lockbete framför en väl genomtänkt fälla. Dessutom har jag för detta specifika syfte förberett en besvärjelse som kommer att få den stolta Järnjungfruns ben att smälta av ren och skär fasa när vi till sist möts.", prästens ögon glimmade plötsligt till som av ett djupt mörker.
"Ser du den underligt formade stolen i hörnet där?", fortsatte han. "Den är avsedd för Järnjungfrun själv när vår herres soldater fångar in den mordgalna slynan. Smidd, snickrad och putsad i Chockshemmis av kungens egna hantverkare. Allt, efter ritningar av mitt tempels mästertorterare. Järnjungfrun bär kyskhetsrustning vilket ni kanske har hört. Men jag har dom rätta verktygen att lossa den. Sanna mina ord."...

"Varför, jag förstår inte?", Roxelania fattade hans händer och såg imponerat upp på Narcadius medan dom väntade på att tjänaren skulle återvända med hennes och Prins Bervius chimpansliknande ammande son. 

"Stora delar av Kryzashtans och Shemmiz stadstater förlitar sig på legosoldater, Roxelania svarade han. De krigar för guld och det är deras enda sanna lojalitet. Så, vi lockar dom hit för att splittra dom. Ett fältläger är ett frestande bete. Men i själva verket väntar dom ett skickligt angjort bakhåll, och jag själv på dom.", han smekte hennes hakspets kittlande med fingerspetsarna medan han upprepade sig något och fick henne att le. 

"Men det vore en stor bonus om vi kunde fånga in Olga den Blodiga. Dyrkare av en galen dödsgud från fjärran öströnska nationer. Sedan fästa henne vid stocken som en dömd häxa innan bålet så att alla hennes fiender i vår stolta armé, som har den lusten får chansen att roa sig med vad som finns kvar under den berömda stridsnunne-rustningen.", Narcadius avslöjade snabbt grundtankarna i hans och prinsens planer efter den förväntade segern och intagandet av kryddstaden. Han fortsatte medan bergskvinnan imponerat lyssnade:

"Symbolvärdet skulle med all sannolikhet vara tillräcklig för att få legosoldater i hela regionen att söka sig till vår herres banér istället för att rida med Horkunizkaniska och Hybriizka främlingar. Otrogna tempelskändare mot vår ärevördiga gudinna, Is-Hatar prisa hennes lår. Ja, ogudaktiga pack är vad dom är. Deras sandalers avtryck är en skymf mot Shemmiz stolta nordstäder. Vi bör därför jaga dom från ängsmarkerna med fackla och svärd i ett heligt krig.", det glödde tillfälligt i hans irrande blick. För att besvara en av Roxelanias troliga följdfrågor berättade han vidare om den vid det här laget tämligen berömda stridsnunnan som just idag ledde Kryzashtans lätta kavalleri och hennes regemente av beridna legosoldater som den Kouthiske prästen nog förmodade befann sig utanför lägret just nu. 

"Olga den blodiga, ja hon är en av dom karaktärer i tidens era som har potential till att bli någon form av symbolisk lokal ledare annars. Helt i motstånd mot vår herres planer att lägga norra Shemmiz handelsstäder under sig och på sikt förena dom med Kouth. Det har jag spått och det måste vi i så fall förhindra. En imponerande kvinna och krigare men hon måste likväl ända sitt liv i förnedrande död och vanära."

Rösten var trygg och varm igen och Roxelania lät sig smittas av dess lugn. Än en gång fascinerades den Kouthiske prästen av hur vacker hon var och frågade sig tyst i tankarna än en gång: Var hennes far verkligen en hårig best, en brutal apman från bergen? Hur var det ens möjligt? På något sätt såg han sig själv sittandes vid en familjemiddag för sin inre syn i ett sådant sällskap och huttrade till ett ögonblick medan han fort vände sig undan. Bergskvinnans mörka ögon riktades under tiden mot den märkliga stolen. Den var av snidat svart trä och ryggstödet vinklat bakåt så att man som bäst kunde halvligga i den. Det fanns gott om järnringar och fästen avsedda för att hålla någon fången och bunden där i högst obekväma ställningar. Hon rös en smula...

"Narcadius."
"Ja, min vackra Roxelania.", höll på att rätta till sina bälten.
"Knulla mig i den stolen är du vänlig."
"Givetvis.", han vände sig snabbt tillbaka mot henne.

Utanför hade en viss vaktsoldat ställt sig för att smyglyssna under tiden. Det var ett disciplinbrott av rang men den unge mannen kunde inte låta bli. Inte alls långt senare skulle han återberätta allt han hört för den som intresserade sig för den typen av historier. Det vill säga alla. 

Något som i sin tur skulle få helt otroligt stora konsekvenser för Kouthiernas krigslycka den här ödesdigra dagen i Izm-provinsens och bergsmännens historia. 

"Min vackra Roxelania. Vi har sparsamt med tid. Men jag lovar att utnyttja den väl och knulla dig i den här stolen. Den måste ju ändå invigas...", Narcadius hade upphetsat slitit av henne mantlarna igen. Slängt dom på tältgolvet. Fattat hennes axlar, snurrat omkring hennes nakna kropp och tryckt ner henne över stolen. Hon stönade till när handlederna hastigt bands och fixerades av inoljade bälten och såg storögt på hur dessa spändes fast så att hennes armar sträcktes långt ut kring dess bas. Narcadius snörde sedan lika ivrigt fast hennes anklar kring stolsbenen med ett stort grin flinandes över ansiktet. Hon stönade till när han snörde till extra hårt. 
"Nu är du fast.", han greppade den välformade baken med viss girighet och daskade till skinkorna. Roxelania stönade lågt och blundade. Han fortsatte att klämma hennes runda bak och särade dessutom vulgärt skinkorna framför sig. 
"Vi förstår varandra.", förklarade hon och de långa tjocka ögonfransarna fladdrade till när hon sneglade bakåt. Inte helt förmögen att vrida huvudet så mycket att Narcadius var synlig för henne när han släppte hennes kropp för att med ryckiga rörelser dra av sig sina egna kläder igen.

"Jag tror också det.", han sträckte armen för att plocka en tvinnad läderrem som hängde bakom tortyrstolen. En av många. Bland andra piskor av varierande storlek och andra instrument. Narcadius piskade med den en gång i luften på prov. Ett vinande ljud som fick henne att rysa. 
"Knutarna på den ser små ut. Men de har ett sting som är oförlikneligt.", Roxelania nickade kort och bet sina fylliga läppar till svar. Nästan med en förlägen uppsyn. 

Likväl jämrade hon sig uttdraget när Narcadius gick lös på hennes nakna lår, rygg och skinkor med remmen. Den smällde i luften innan den bet hennes hud och hon började snart att skrika av den brinnande smärtan. 

Skriken bar en gäll och säregen ton. Narcadius rynkade pannan och anade något primalt i det. Något han hört i en av den Kouthiske kungens djurparker. Det var mest därför han slutade. Den vackra bergskvinnans rygg hävde sig och det rann av svett så att den glänste om hennes mjuka skepnad. 
"Du har gjort mig stenhård, älskade vän!"...frustade han och stötte in sig bakifrån. Han stönade gutturalt av att se sin lem glida in i den våta öppningen och bottna där i dess värme.
"Dina skinkor är perfekt formade. Din midja som en getings. Dina bröst som varma sockrade kakor. Dina läppar, din tunga, din mun söta som honung."...talförmågan sviktade medan han började att sätta på Prins Bervius favoritkonkubin både hårt och bestämt bakifrån i den specialkonstruerade tortyrstolen.

Roxelania kastade till med huvudet och tycktes försöka slita sina armar och ben lösa. Men av njutning. Hon kunde förstås inte komma loss. Bunden till händer och fötter. Händernas fingrar knöt sig krampaktigt. Hon ryckte i kedjorna. Men det var omöjligt och känslan av Narcadius stora lem som dunkade in och ut ur hennes överhettande vagina var nära att skänka Roxelania full extas redan. Narcadius började nu mer att sätta på henne med kraft. Även han, denne lärde sansade man tycktes nu besatt av något helt primitivt. En djurisk drivkraft drev hans höfter som en pendel. Kanske skrek dom båda nu...

***

Tältfliken slängdes undan igen. 
Två apmän gick bredbent in och sekunden senare satte de sina grova flintdolkar djupt begravna i prästens lever och mjälte från varsitt håll. 
"För vår herre, låglandspräst. Du borde veta bättre än att fingra på hans kvinnor!", morrade dom vresigt medan dom högg och högg igen. Roxelania skrek under tiden både högt och länge. Ett gällt och långdraget hackande skri som faktiskt påminde vagt om en chimpashonas skogsvrål. 

***

Det lär aldrig bli klarlagt om prinsen av Izm verkligen beordrat sina gardesvakter till att hämnas den här oförrätten. Eller om det bara var ett missförstånd. Att vakterna agerade på eget bevåg var också möjligt kanske hade de fått nyheter från det pågående fältslaget och bestämt sig för att plundra den högt uppsatte Is-Hatar prästens tält när det gavs tillfälle. De dräpte ju aldrig Prinsens konkubin. Det kan ha funnits andra förklaringar. Kanske var de lejda till dådet av Kung Ingen. Eller magiskt påverkade att lyda hennes befallning. 

Eller hade kanske Narcadius och Roxelania varit för indiskreta. Den första vaktsoldaten kan möjligen obetänksamt ha skvallrat som unga män gör. Skämtat och berättat om det han sett. Troligt är att den Kouthiske prinsen sannolikt skulle ha värderat sin viktigaste rådgivare betydligt mer än sin primära haremskonkubin. Särskilt i denna situation. Men bergsmännen var enkla apmän och barbarer. Gardesvakter eller ej och en förolämpning är en oförrätt och en sån skymf kan bara tvättas bort med blod. Så enligt uråldriga traditioner hemmahörande i de bergstrakter och dunkla dalar som de härstammade ifrån. De själva precis som sin herre och klansfrände, oavsett om han kallade sig prins i någon Kouthisk låglandsdal såsom Izm eller ej. Narcadius insåg inte detta förrän det var försent och han aldrig med att ångra sin högljuddhet. Roxelania visste förstås redan att Prins Bervius hela tiden ämnat att ge henne som sexuell gåva till sin favoritpräst detta som en belöning och bar ingen skuld. Men det hjälpte alltså föga.

***

Utanför det Kouthiska lägret ledde nu Atientis av Akvilon ivrigt legoknektarnas rytteri uppför höjden mot tältlägret. Det var dåligt befäst det visste han redan och nu när han såg det på nära håll fick han den uppgiften bekräftad. Han hade en fältmagiker med sig. Lolana öströniskan var visserligen en  exotisk honpirat från fjärran Cauthaia. Men den dödseld hon bar i sina sadelväskor borde räcka mer än väl för att slå undan den sparsamma rad vässade pålar som skyddade det Kouthiska lägret. Den Hybriziske legoknekten svingade sitt svärd över huvudet och log lyckligt som i triumf. Han pekade det mot en svag punkt invid portarna. Som inte var mycket mer än en enkel grind egentligen. 

"Där, Lolana. Vi spränger där."...han höll in hästen och beordrade halt. Visserligen hade han bara fått med sig en fjärdedel av ryttarna. Men 200 man borde räcka. Nog för att bära med sig ett fett byte också. Den enögda piratkvinnan skrattade märkligt. Glad över att återigen få spränga något kanske. Hon packade med sig tunga lådor under armarna och hade nu en glödgat fräsande stubintråd placerad mellan tänderna. Under tiden satte samtliga legoknektar av från sina hästar och bildade hastigt en tät kilformad formation. Något som vagt liknade en spjutspets riktad mot portarna. 

Bakom dessa...tycktes allt lugnt. 
Vakter ropade högljutt larm från det enda bevakningstornet. Några Kouthiska armborstskyttar hade placerats vid värnet bakom porten och hade börjat skjuta på dom. Det var allt. Atientis skrattade högt. 
"Framåt, era svin. Framåt, för nu ska vi bli rika och feta och fulla på Kouths bekostnad. Låtom oss roa oss prinsligt!"...de röt alla ett unisont stridsvrål och gapskrattade sen med utstuderad förväntan. Sedan följde de Akviloniern. 

Deras glada marsch avbröts dock av en skäggig ung man som nu kom springandes vapenlös från utsidan. "Vänta vänta vänta!", det var oklart var denne ensamme Azhorriknekten kom ifrån. Men han var ensam så Atientis av Lacadon valde att hålla tillbaka sin grupp. Lolana tittade frågande på honom med den brinnande luntan mellan tänderna. Menandes att det här inte kunde få ta hela dan. Han nickade men vände sig ändå mot främlingen med ett överseende lugn.

"Mitt namn är Afrus av Er-jukk. Jag kämpade mot er för Kouthierna idag.", mannen bugade ödmjukt. 
"Aha, en legosoldat precis som vi om än en skolad Azhorribågskytt. Jag fick några pilar i min sköld i morse som gåva. Det kommer jag allt ihåg. Vill du byta sida?", skrattade den Akviloniske riddaren och hade inte den minsta avsikt att dela bytet med denne Afrus. Han gjorde sig redo att sticka bredsvärdet i honom men blev avbruten. Afrus var en snabb talare:

"Tillåt mig förklara mig. Vi blev förrådda av det svinet till Izm-prins, apmannen från Kouth och jag leder ett hämndlystet kompani som lyckades undkomma massakern med nöd och näppe. Om ni vill så kan vi ansluta oss till er grupp. Men jag vill först varna er för att anfalla lägret."
"Hurså?", legoknektarna lyssnade alla misstänksamt.
"Prins Bervius...", Afrus spottade i marken av förakt för namnet. "Har, marscherat sitt apmansgarde och sina egna livvakter tillbaka till lägret. De väntar på er."
"Ännu en fälla. Än en gång med apmän?!", Atientis stirrade och drog sig i mustascherna av besvikelse. "Vid, Mitals skägg. Olga hade rätt!"...fortsatte han. 

"Vi planerade själva att plundra lägret som blodshämnd för våra dräpta bröder eftersom det såg så eftersatt ut. Bara en handfull vakter och tjänare, sjuka och sårade. Det skulle ge god kompensation. Men vår spejare såg hur prinsen beordrade sitt elitgarde hit efter att Kouthiernas krigslist på vänsterflanken såg ut att misslyckas så fatalt. Jag är imponerad av er trupp. Att ni lyckades vinna över Mamluxerna.", tillade han med en kisat leende nickning.

"Tja, vi undvek deras fällor den gången och Järnjungfrun lurade dom.", nickade Atientis och sken smickrat upp av berömmet. 
"Sba bi zbränga edder idte?", Lolana tuggade på sin brinnande lunta frustrerat och undrade medan dess glöd brann kortare och kortare. 
"Nej, det är nog bäst vi struntar i det. Vi ansluter oss till det övriga regementet. Afrus, ni är välkomna att följa oss. Hade du hundra man kanske sa du? Dom kan nog komma till nytta.", han klappade Shemmiz kaptenen vänligt på axeln. 

Piratkvinnan, spottade ut luntan innan den brände hennes läppar och svor på Cauthianska. 
"Nej nej, ni missförstår. Jag vill ta mitt kompani och hjälpa er att plundra lägret. Nu när ni vet att det är en fälla blir det förstås lättare att inta. Men det bästa är att enligt våra spejare så har Prins Bervius beordrat sina stridselefanter till fullskaligt anfall mot Kryzashstanierna."
"Hur många bergsmän vaktar lägret då, vet ni?"...frågade den Akviloniske riddaren en smula tveksamt. Medveten om hur snabbt elefanter kunde förflytta sig över terräng och hur meningslöst det var att möta dom med kavalleri utan missilvapen. Deras egna skyttar hade knappt ammunition kvar i sina koger.  
"Lika många som vi. Men nu kom ni hit också. Då är vi tre mot 1. Vi har både kavalleri och bågskyttar och många av era lansiärer kan väl i nödfall stå som infanteri?", Afrus skrattade till i sitt svarta helskägg och klappade sig på det halvfulla pilkogret han bar. "Men vi måste göra det nu. När Kouths elefanter trampar ner sina slagna fiender i marken över hela det blodiga slagfältet är det försent. Nu, min käre kollega. Innan de hinner ändra sig."
"Mitals skägg, ni är en hedersman. Detta var goda odds. Välkommen!", Atientis humör svängde som en kapplöpningsvagn och han skrattade högt medan han kramade om Azhorri-skytten. 
"Mital hatar listiga män och deras lömska planer! Må dom trampa i egna fällor i alla Hells hallar i all eftertid"...ropade han högt. Vilket fick folk att smittas av hans skratt återigen.

Bara Lolana suckade och skakade på huvudet medan hon återigen fick börja tända en ny stubintråd. 

***

Anfallet började om. 
Men från kullarna omkring närmade sig Azhorriknektarna springandes från sina gömställen. De bildade en lös ganska rak linje. Framför dessa tog en mindre grupp spjärn bakom en improviserad murbräcka tillverkad av en huggen trädstam förberedd av bågskyttarna från Shemmiz. De lyfte upp den raskt i armarna och gjorde sig redo att storma lägerporten. 

De övriga bågskyttarna intog en skärmytslarformation med gott om mellanrum kring varje bågskytt. För att bli svårare mål för lägrets egna skyttar. Emedan de var inom räckvidd för armborsten satte sig ett och annat lod mellan deras fötter. Men Azhorriskyttarna var erfarna och kunde snabbt byta position med sin kamrat om de bedömde att lägervakterna verkade sikta på dom personligen. Eller bara röra sig framåt i zigzag utan att oroa sig särskilt mycket för de amatörmässiga vaktsoldaternas undermåliga beskjutning.

Facklor tändes nu, och dessa passerades snabbt fram och tillbaka över skärmytslarlinjen med springande löpare för att antända brandpilar. De hade sådana pilar redan förberedda för ändamålet att beskjuta kryddstadens murar senare under den förväntade belägringen. Nu användes dom här istället mot sina före detta kontraktsägare. Men det bekom dom föga. 

När första salvan sköts. Var det som ett regn av eld föll smattrande över Kouthiernas läger. Atientis nickade nöjt när han såg hur pricksäkert de träffade sina mål. Sedan beordrade han sin grupp till ett nytt anfall mot porten. Väl medveten om att han nu hade god hjälp av ett helt förträffligt Azhorrikompani, etthundra kollegor av erans skickligaste bågskyttar till skydd och understöd. Vad kunde gå fel?...

Innifrån lägret hördes snart högst aggressiva vrål skalla. Här såg de liggandes i bakhåll eller i tälten gömda bergsmännen hur brandpilarna satte sig rykande överallt omkring dem. Det skulle inte dröja länge innan tälten och vagnarna fattade eld. Atientis visste att brandröken skulle synas långt över nejderna och när Kouths soldater fick se sin egendom, sina plundringsrov och sina förnödenheter i lågor. Ja, då skulle Olga den Blodiga bli mycket nöjd med honom och Kouths armé gravt demoraliserad. De legosoldater som slogs för Izm-prinsen och som inte fått betalt ännu, skulle sannolikt fråga sig ett och annat. Kanske till och med överge honom. 

Prinsens livaktsgarde som vaktade hans härläger bestod av de största bergsmännen man kunde finna i Kouths södra gränsbergstrakter. Grovt, ludna jättar med vresiga ögon och långa huggtänder i sina vilda primatansikten. Muskelberg som dessutom, till skillnad från sina lägre rankade klansfränder nere på fälten var väl rustade med ringbrynja, axelpansar, nitade stridshandskar, heltäckande plåthjälmar och benskenor av stål. Smidda med den särskilda kvalitét som utmärkte Kouths berömda vapenskrå. 

De inväntade lägrets högste befäl. Prästen Narcadius av Hissmus i flera minuter. Släckandet av eldarna hade visserligen redan påbörjats av tjänare och övriga lägerinnevånare. Men det var svårt att släcka brinnande tält samtidigt som det regnade död från himlen. Apmansgardet insåg att de nu skulle få kämpa med en eldsvåda i ryggen. Så de började att vråla och hoppa ursinnigt krävandes en anfallsorder. Men de hade instruktionerna att vänta på att Kryzashtanierna anföll lägret och sen skulle de omringa dom som en överraskning. Så att lägret blev en fälla. Till slut efter att en explosion sprängde undan grindarna från lägerportarna och kastade upp dessa i luften likt vantar. Insåg dom att den aspekten av Narcadius plan var han än befann sig var helt irrelevant nu. 

Kryzashtanierna vällde in genom lägret och apgardet rusade då genast till motanfall. Det gjorde dom så gärna. De hanterade i sina brutala nävar tunga järnklubbor försedda med grova spikar. Dessa var kapabla att punktera vilken känd rustning eller stålsköld i tidens era med lätthet. Eller krossa varje ben i en låglandskrigares späda kropp med ett enda slag. Några av bergskrigarna stupade dock redan där och fler föll i språnget av nästa salva Azhorripilar som regnade ner över dom. 

Styrkorna drabbade sedan samman nära de sprängda portarna med ett stort metalliskt brak. Legoknektarna höll dock otroligt nog stånd med sin täta spjutformation. De stod skyddade bakom sköldarna med lansarna riktade utåt som taggarna hos en stor igelkott. Många bergsmän spetsade sig själva i den vilda anstormningen. Andra däremot hoppade förvånansvärt vigt och med oförutsägbar spänst rakt över spjutspetsarna och landade istället mitt bland sina fiender. Dessa skulle komma att dräpa många legosoldater och var ganska nära att bryta upp deras sköldmur.

Under tiden striden vid porten rasade. Sprängde Lolana två hål i härlägrets lätta försvarsverk. Dyrt krut, tänkte hon. Men förväntade sig stor avkastning också på sin investering. Azhorri och kavalleri rusade in i de rykande hålen och invaderade lägret. På andra håll klättrade dock resterande legosoldater förbi dikena och raderna av spetsade pålar. Försvararna här var enkla vaktsoldater och de otillräckliga barriärerna kunde lika gärna ha varit obemannade när dom ställdes att kämpa mot utbildade svärd. Några trampade dock olycksamt på fotanglar som dolts med grus och gräs och de skrek av smärta när de vassa metallkrokarna drevs igenom stövlarna. Medan andra hjälptes åt att vräka hindren åt sidan eller bända undan dom med hävstångar. Snart galopperade fler ryttare in genom håligheterna och hästarna hoppade över de grävda dikena och de red runt apmännen. Väl på insidan bildade de en något ojämn dubbel linje. När bågskyttarna från Shemmiz också hunnit placera sig på sidorna hade de tillsammans effektivt boxat in sina Kouthiska fiender. 

Azhorris kraftfulla sammansatta hornbågar sjöng nu sin dödliga sång och de kunde inte missa sina mål från det korta avståndet. En efter en föll apmännen. Deras tunga rustningar hjälpte till viss del, men någon stålspetsad pil fann alltid till slut en blottad punkt eller slog helt enkelt bara igenom plåten eller spräckte en av järnringarna i brynjorna. De vältränade armstarka skyttarna sköt och sköt kontinuerligt salva efter salva. 

Några apmän gjorde då försök till utfall förstås. Men de reds genast ner av ryttarna som gick på dom bakifrån och spetsade dom under upprepade slå och spring attacker. Det var högst nödvändigt att rida fram och tillbaka så. Eftersom de var tvungna att hålla distans för att hoppas vinna mot barbarkrigarna. Till slut kämpades dessa ändå ner. Den störste av dom var en riktig bjässe som ställde sig ovanpå liken av sina kamrater och de sårade där han svingade stridsklubban som en vindsnurra kring sitt huvud. Galen...de fick skjuta honom med tjugo pilar. Det är sant man räknade dom i efterhand. Innan han till slut rasade ner på rygg likt ett levande bergsskred. 

De kämpade till siste apman. Trots sitt fåtal. Atientis var man nog att erkänna efteråt att dessa bergsmän varit de absolut hårdaste fiender han någonsin fäktat mot. Han var glad att han ens överlevde och menade att han skulle ha lyssnat mer på Olga om han vetat hur fruktansvärda de var i sin barbariska bärsärkagångsvrede. Han undrade också varför de inte hade satt fler vaktposter i lägret. Bara en handfull till, så hade de nog trots allt ändå klarat det. 

Men han kände inte till Izm-prinsens högste rådgivare. Prästen Narcadius av Hissmus vilken hade dräpts i oförstånd av sin herres egen livvaktsstyrka bara för en kortare stund sen. Denne mörkermagi-utövande Kouthier hade haft kapacitet att frambesvärja en skräckvarelse från Hells djupaste skuggor. En av Is-Hatars många demoniska älskare i underjorden redo att tjäna Narcadius i all sin ohyggliga monstrositet. Om inte detta hade varit nog, så skulle elefantgardet enkelt kunnat rida tillbaka uppför höjden och sopa undan allt kavalleri från lägerpallissaderna med yttersta lätthet. Det var Prins Bervius plan. Så i själva verket hade lägret vaktats relativt väl och inte bara av apmän. 

Atientis av Lacadon skulle dock aldrig någonsin glömma dem och räknade att minst femtio av legoknektarna hade stupat för de brutala stridsklubbornas tyngd. Trots legoknektarnas massiva numerära övertag. Han stod länge bara stilla kvar efteråt och betraktade den staplade högen av döda bergsmän. Atientis sågs länge bara skaka långsamt på huvudet och tycktes upprepat mumla böner en lång lång stund. 

Alltmedan Azhorri-knektarna och de resterande Kryzastanska legosoldaterna gemensamt plundrade och brände ner fältlägret allt med gott humör i bakgrunden. Disciplinen bröt samman efter en kort stund när man hittade vintältet, därpå tältet avsett för prinsens harem och till sist fältkassakistorna... 

***