Sexdelen är i början den här gången

***

Den beslöjade kvinnliga figuren på stridsvagnens podium rörde huvudet när det blev uppståndelse bakom henne. Hon hade stått där halva dagen nu, nästan blickstilla och orörlig. Genom pilregnet, kavallerichocker och den våldsamma anstormningen av tungt infanteri. Nu lutade hon sig till en kroppsställning som uttryckte lättad förvåning och hon fick hålla sig i vagnens ledstång för att inte ropa till av glädje. Hennes fanbärare tog ett steg fram med handen lagd på kroksabeln. Men den beslöjade stoppade honom med sin mörkhyade juvelbesatta hand. 

"Det är ers höghet, själv. Jag är bara en ställföreträdare. Allt enligt krigsplanerna har jag bara spelat rollen av Prästkung.", Siembah försäkrade livvakten att det verkligen var så. Även om den storvuxne soldaten redan hade ett hum om planerna. Var det ändå svårt att tro. Framför honom stod en halvnaken smutsig ung kvinna bredvid en albino till jätte. En Hybrizisk legoknekt bärandes demonhjälm. De ville bli framsläppta till den kungliga vagnen. Generalerna och officerarna vred alla på huvudet från sina hästar. Men Kung Ingen steg orädd upp på stridsvagnens plattform och kramade om den beslöjade. 
"Tack!"...

Lättat, tog då tjänarinnan av huvudbonaderna och skadade ut sitt lockiga svarta hår med ett stort leende. 
"Välsignad vare Is-hatar att ni är tillbaka ers höghet!", de log och kysstes mjukt innan både Hypertraken Pohli och den nästan like långa fanbäraren ställde sig som skydd för insyn. Detta för att kvinnorna skulle kunna byta kläder. 

"General Alhrami!", Kung Ingen, rättade till de mångfärgade slöjorna när hon åter var klädd så att ansiktet var dolt medan Siembah diskret knäböjde naken bortsett från ett ländskynke efter att ha stigit av vagnen med albinon. 
"Siembah, belöna den nordröne riddaren, är du vänlig.", kommenderade hon som i förbigående. Siembah bugade djupt och tittade upp och ner mot Hypertraken. Denne vred sin hjälm och lutade den i riktning mot de runda mörka brösten. 
"Kom, min gode man. Jag vet en plats."...Siembah strök fingrarna över den kraftfulla armen. 
"Men jag ska kriga, slåss?", Pohli nickade mot fältet. 
"Det är en snabb belöning. Om ni inte önskar avstå?", de stora bruna ögonen var som djupa svartglittrande brunnar och leendet som snö på avlägset skinande Hypertrakiska glaciärer en sommardag på tundran.
"Nå, då kommer jag.", han accepterade en armkrokning med ett litet flin och stegade iväg mot de bakre linjerna där arbetare höll på att gräva ett fälthinder och hade vagnar i närheten med vin, och öltunnor. 

Siembah ställde den stele hypertraken bakom en vagn och väntade tills Pohli tagit av sig sin demonhjälm och spänt av sig långsvärd, dolkar och vapenbälte. 
"Ni bär inte mycket rustning på en dag som denna?"
"Mitt folk har andra vanor. Antingen mycket, helt täckande rustning eller magisk sköld. Pohli, dricka stensärksbrygd, behöver inte harnesk. Förstå?", som oftast med kvinnor reagerade även Siembah med viss ängslan över att se hans barska ansikte under hjälmen. Men Pohli hade ändå något som attraherade dom trots att de ofta förklarade för honom att han var en ful man. Det visste han. Hypertraken log stelt och drog av sig sin särk. De hårda seniga musklerna spelade under den benvita huden. Siembah slickade sina fylliga mörka läppar och nickade. 

"Stensärk?", frågade hon. Pohli började dra sig i sin stora lem framför henne vilket fick tjänarinnan att småle. "Låt mig.", hon kände på den tycktes väga den i handen och sen dra den skickligt med vana händer, sen länge skolade i Is-Hatars tempel. Pohli visade genom att bita sig i skinnet på underarmen. Hon kunde se att han bet hårt. 
"Smärta inte känna. Hud som läder."
"Jag förstår. Är den här också som läder?", hon runkade av honom lite snabbare. 
"Nej, bara där det behövs.", Hypertraken log stelt igen och fick gradvis ett massivt stånd. 
"Tar du emot överallt?"
"Eh, om ni så önskar.", hon sneglade neråt igen tveksamt och tycktes bedöma storleken. Sen drog Siembah av sig ländskynket och flämtade till när Pohli vred henne runt för att krama hennes fylliga bak. Han smekte upp brösten bakifrån och lät fingrarna spela med de styvnande vårtorna medan han kysste hennes nacke. Siembah putade rumpan och kunde känna det heta grova ståndet mot sin korsrygg. Pohli vände henne igen och tryckte ner tjänarinnan på knä. Hon slöt sina vackra ögon och gapade stort.

Pohli njöt av känslan av den våta varma munnen som omslöt honom och kände tungan glida över ollonet. Nästa gång Siembah öppnade ögonen var dom blänkande våta av upphetsning och hon sög redan djupt. Fram och tillbaka vaggande. Hypertraken lade båda sina händer på det böljande nattsvarta hårsvallet och kände dess sträva mjukhet. Sen pressade han in djupare. Siembah klökte till lite, men fortsatte vant. Pohli tryckte sig ner i hennes hals igen och frustade imponerat när den gled ner. 

"Du, sluka mitt svärd. Bra halsteknik!", hon nickade tillbaka med en häftig inandning och andades en paus. Därefter spottade hon saliv på den och började om. Pohli körde ner den till roten. Med en ny grov klökning som resultat från tempeltjänarinnan. Saliv hade redan börjat droppa från läpparna till hakan och till slut hängde det saliv i en sträng från hakspetsen. Ögonen hade även tårats mer, men Siembah var fast besluten att belöna Hypertraken på ett sätt som han ju verkade behaga. Pohli hade börjat flåsa och nu stönade han också. Ganska högljutt medan Siembah sög av honom bakom öltunnevagnen och han knullade hennes munhåla med viss brutalitet. Körde ner den långt och djupt i halsen vilket fick Siembash ögon att välla av ansträngda tårar. Pohli kunde inte hålla tillbaka mycket längre utan pressade sig ner så hårt han kunde och Siembahs huvud trycktes som fastnaglat mot vagnen bakom henne och hennes fingrar rev nervöst över hans bleka lår. Hon darrade och saliv och sperma rann ner över hennes bröst i en blandad seg vätska. Hypertrakens sperma flödade vällande och kom att täcka stora delar av det mörkhyade ansiktet och de fylliga vackra läpparna som kippade efter andan fortfarande. 

Han drog sig alltså ut tillslut och runkade ut de sista strålarna över ansiktet. Hon flåsade ljudligt och sträckte ut den rosa tungan för att lapa i sig det sista. Sen drog hon med slutna ögon tungan långsamt upp och ner över det långsamt sviktande ståndet för att göra rent. När hon bedömde uppgiften löst började hon att torka ansiktet med en tygbit. 

Pohli log och smekte tacksamt tjänarinnans kindben. Hon var matt och tvungen att sätta sig på sidan invid vagnshjulet hostandes med handen över nyckelbenen. 
"Tack, bra sug. Säg mig. Vad hänt här under dagen? Vi var annanstans före jag hittat Ingen Kung prästinna."...Pohli började att klä sig framför henne med ett snett leende. 
"Jag...jag.", hon andades in djupt några gånger och rättade till sin sittställning men reste sig inte upp än.
"Jag agerade Kung Ingens ställföreträdare. Stod i den kungliga stridsvagnen med fyrspannets tömmar i handen. Kryzahstans fana över mig. Men jag är bara en enkel tjänare, vid namn Siembah."
"Förstå, men varför?", Pohli erinrade sig för första gången namnet. Olga den Blodiga hade nog nämnt det vid nåt tillfälle, kanske i en dryckessång på en av handelsstadens krogar. Men Hypertraken sa inget om det.
"För att Kung Ingen, har opererat bakom fiendernas linjer och nyttjat kraftfull krigsmagi under natten och morgonen. Inte ens hon, som är både vår stads Överprästinna och Kung kan vara på två ställen samtidigt. Kungen måste alltid leda armén enligt våra lagar."
"Ni är civiliserade, jag gillar. I Hypertrakia finns potent magikerskola. Häxmästare styr riket i norr.", albinon spände på sig vapen och bälte igen. 
"Ja, men det var mycket skrämmande för mig som bara är hennes tjänare. Kouthierna har attackerat oss under hela dagen och morgonen. Jag hade inte velat bli fånge hos Apmannen från Kouth. Prins Bervius.", svarade hon och torkade sperma från sina läppar med fingrarna. Hypertraken hade sprutat ner hennes söta ansikte med rikliga mängder och det rann fortfarande. 
"Ni är lojal. Bra tjänare. Bra sug."
"Tack, det var vänligt sagt. Ska jag leda er tillbaka?"
"Gärna, jag nöjd.", han nickade och väntade på att hon klätt sig. Det gick snabbt. Sen återvände de båda till den kungliga vagnen där Kung Ingen, sågs diskutera med sina generaler. 

"Ja, ers majestät?", generalen lutade sig i sadeln för att höra. Krigslarmet var stort runtomkring, trummor och trumpeter ekade över fältet med de argsint rungande ropen från tusentals krigare. 

"Det är snart dags att blåsa till motattack.", förklarade hon. "Är ni redo med era reserver, enligt våra planer?". 
Alhrami stirrade på henne förbluffat. "Men, ers höghet. Vi är hårt ansatta och på väg att bli omfattade på båda flankerna. Vi bör retirera tillbaka till Kryzashtan och till tryggheten bakom dess murar. Dessutom ser ni ju.", han pekade över slaglinjen som löpte böljandes kanske trehundra fot framför den plats där de stod nu. Han fortsatte:
"...att fienden kallat in sina bästa trupper, stridselefanterna för att fälla det slutgiltiga avgörandet. De är på väg mot vår utmattade centerposition. Vi kan inte stoppa dom de har segrat.", han skakade på huvudet.
"Ni, var närvarande vid planeringen häromdagen, General?", Ingen höjde skarpt tonläget. 
"Ja, men vårt rytteri på högerflanken övergav sin position. Vi har därför inte kunnat stoppa anfallet på den flygeln trots att det var ganska begränsat. Men de är på väg att slå igenom på vänsterflanken och efter det krossar de oss. Vi måste retirera medan vi kan innan vi blir nertrampade av de Kouthiska stridselefanterna!"...
"Nej. Gör er redo till motanfall. Tillåt mig att förklara."...Kung Ingen, lutade sig för att börja viska in i hans hjälm. Shemmiz-generalens mörka ögon blev allt rundare och förundrat större medan hennes vältaliga läppar rörde sig snabbt men ohörbart för alla andra tätt mot hans öra. 

***

Olga sköljde sitt blodklibbiga hår med ett skinn vatten och drack upp resten genom att skaka det ovanför sin öppna mun. Hon lät sina legoknektar plundra de döda eller vila och vattna sina hästar eller sig själva på liknande sätt under några minuters uppehåll. Men inte så länge till tänkte hon. Några tömde fältflaskor med rom eller mäsk på sina sista droppar där de satt i sadeln medan någon såg till deras skärsår och blessyrer. Andra gjorde processen kort med de som sårats för svårt för att hjälpa längre och tog sedan cyniskt deras hästar och tillhörigheter för vilka de inte längre hade behov av. 

Atientis av Lacadon hade överlevt striden mot Mamluxerna och var överlycklig. 
"Er manöver är ett genidrag som kommer att omskrivas i krönikorna och besjungas av barderna kära Överste!", han log nöjt i det svettiga ansiktet. 
"Ja, vi segrade ganska lätt. Men vi har inte mycket tid att vila. Slaget går oss illa.", hon pekade med en bister nickning och fortsatte: "Se, Prins Bervius har sänt sina stridselefanter. För att avgöra striden, sätta spiken i kistan för Kryzashtan.", Olga rättade till Akvilonierns spretiga mustacher med nästan moderlig ömhet. Samtidigt red två figurer upp till henne om sidorna. Det var Lolana Cauthianskan, den exil-pirat som hon lejt för några veckor sedan och Rowulf en av de där bredaxlade guldhåriga barbarkrigarna från bortom den nordliga civilisationens gräns. 

"Var är era kaptener?", frågade hon och tog emot en lägel vin översträckt från Rowulf som gåva. 
"Döda. Manskapet har valt oss som andrahand.", svarade Eisirmannen med hes ganska upphetsad stämma. Han var på gott humör efter slakten.
"Verkligen? Våra förluster var små. Det var otur.", svarade Olga eftertänksamt men hon hade redan haft det på känn. Sergeanter och kaptener var ofta de första att stupa under ett fältslag. "Din insats ska inte glömmas Lolana. Inte dina splittergranater heller även om jag förväntade mig lite mer av dom.", hon log snett mot den öströnska kvinnan som slickade i sig berömmet med en ödmjuk bugning mot sammantryckta handflator. 
"Det är en ära att få rida med Olga den Blodiga. Järnjungfrun. Det är svårt att få tag i de rätta indgredienserna så här långt från havet och så här långt från fjärran ostländernas hav och smaragdglänsande vågor. Där har vi de finaste krutalgerna."
"Men dom gjorde god verkan trots det. Regementet tackar dig, Lolana.", Olga besvarade bugningen med en liknande stil.

Atientis fortsatte efter avbrottet eftersom han ansåg sina egna råd alltid mer värdefulla eftersom han var Hybrizii-adel och det låg i deras natur. Samt att han ju hade varit först hit. 
"Om apmannen från Kouth har kallat in sina sista reserver. Bör vi inte då hota hans läger?", den Akviloniske riddaren riktade sin stridshandskes pekfinger mot den plats uppe på höjderna där Kouthierna hade satt upp sina tält. 
"Jag håller med. Vi kan plundra ostraffat inte sant?", Lolana sken upp ett vasst leende och hennes enda friska öga blixtrade till av plötslig girighet.
"...och fienden skulle då demoraliseras. Vi skulle förkorta Kryzahstans belägring med åtskilliga månader om vi bränner deras förråd.", Atientis nickade och slickade sig suget om läpparna. Det fanns ofta mycket att hämta om man lyckades ta ett härläger. Byte från månaders plundringar och kistor med sold i övermått. En legosoldats dröm.

"Tanken har slagit mig. Men jag vill anfalla våra fiender istället. Jag tror vi kan köpa mer tid för Kryzashtan och Kung Ingen om vi attackerar bergsmännen i ryggen. Nu när vi har chansen.", hon tyckte det var bäst att inte nämna krigselefanterna i samma mening.
"Vafalls?", Atientis såg förbluffad ut. "Nej, Kryzashtan kan inte vinna det här det ser man ju. Var glad att vi lyckades så här långt, Olga. Detta är en stor bedrift och vi har sannerligen gjort skäl för vår lön. Så nu borde vi plundra deras läger om vi kan och förtjäna fett byte när vi har chansen att komma undan med detta.", riddaren snurrade runt en gång med en oroligt trampande häst eftersom den kände sin herres humörombyten sen gammalt. 

"Jag, Rowulf håller inte med. Det skulle bli en legendarisk seger om vi vinner fältet idag. Om Olga den Blodiga tror hon kan det.", Eisirkrigarens blå ögon följde de avlägsna elefanterna med blicken. "Det var så längesen jag jagade mammut."
"Vadan denna dårskap? Nej! Vid alla packade sjömän på en Argiozisk pir där man spillt all rom...Nej! NEJ!", höjde då Lolana ilsket sin röst. Arg på sin nye älskare för första gången. Hon fortsatte och fäktade med armarna. "Här har vi fett byte att hämta. Det är bara att rida upp på höjden där och ta det. Vi kanske inte vinner slaget. Men vi kan vinna belägringen. Det är viktigare."
"Det är inte du som leder regementet. Du leder bara din skvadron.", Rowulf rynkade pannan åt den Cauthauianska sjörövarkvinnan. Mer sugen efter ära och berömmelse av delvis religiösa skäl egentligen. Rowulf såg sig själv, för sin inre drömmande blick inträda i dödsriket med en vacker kåt valkyria om varje sida och höra sitt namn hyllas, besjungas och skålas över vid gudarnas bord. Om han skulle lyckas med en sån här bedrift var hans plats given, så tänkte han.

"Håll klaffen, låt mig tänka.", blev Olgas svar. Men hon fortsatte efter bara en kort paus.
"Jo, jag väljer det alternativet eftersom det fortfarande ser ut som om vi har övergett vår post och lämnat Kryzashtans styrkor i sticket trots våra kontrakt och svurna eder. Det blir inga vackra sånger av det. Jag tror också nu, vid Erlix att det är mitt eget förbannade öde att bistå Kung Ingen och hon förutspådde seger här på detta slagfält. Om än i Shemmiz-gudinnan Is-Hatars namn. Just denna dag och ingen annan dag.", Olga rättade irriterat till en rustningsdel som delvis slagits bort från sina axel och bucklats. 

"Öde? Du som kallat mig dåre åtskilliga badkvällar när jag talat om västerns ära och tankar om ridderlighet. Här menar du alltså att vi ska dö för ludna bergsmanshänder när vi kan plundra ett vidöppet prinsligt härläger och orsaka dem stor skada. Vi lär bada i vin och silver innan aftonen nalkas. Än sen om Kryzashtan förlorar ett fältslag. Vi kan rida till nästa, långt från Shemmiz med sadelväskorna fulla av guld!"...Hybriziern var upprörd nu precis som sin oroligt fnysande häst. 

Olga insåg att de övriga legosoldaterna som lyssnade till diskussionen. I övervägande majoritet höll med hennes väpnare i den här frågan. Hon ville då inte utmana deras girighet. Den kraft som drev dom allra mest i världen. Det fick sluta med en kompromiss.

"Vid Erlix grinande dödskalle! Vi delar oss då. Ta halva styrkan, Atientis och angrip lägret. Men hör min varning. Prinsen av Izm´s karaktär slår mig som en typ av general som gillar att lägga fällor. En sån som tror sig kunna konsten att smida överlägsna planer. En sån skulle inte överge sitt härläger och sina skattkistor när han redan vet att han leder en överlägsen styrka och har gott om krigare att avsätta som vaktposter. Jag tror därför att detta är ytterligare en sådan fälla snarlik den som väntade oss tidigare i morse mot Mamluxerna.", hon vände sig i sadeln för att tilltala regementet med hög röst.

"EN fälla väntar er i lägret. Men om ni är giriga nog att omfamna dödens käftar än en gång. För all del rid då med Lolana och Atientis Akviloniern. Övriga. Rid med mig. Vi kan dräpa apmännen och göra skäl för vår sold. Det här är inte fiendens huvudstyrka. De är Bergsmän och de är hårda men dom är trötta nu och vi har inte förtjänat ett gott soldatrykte om vi bara skändligt överger Shemmizarmén därborta. Se, hur tappert de håller stånd än så länge."

Talet om fällor och krigslist, tog några som en varning. Andra kliade sig om hakorna och log vid tanken på att få bränna Kouthiernas tält och släpa Prins Bervius fältskökor i säng. Sen rida iväg med sadelväskorna till övermått fyllda med Kouthiskt präglade mynt. De mer erfarna å andra sidan. Insåg, att Olga nog kunde ha en poäng. Det såg lite för lätt ut. 

"Vi kan plundra lägret efter att vi dödat apmännen.", röt Rowulf åt sin grupp. De nickade i sadlarna. Det var sant. De kunde faktiskt få båda delar. "Rid med mig och Olga ni som vill hedra ert kontrakt och se en strid ombesjungen i tidens era. Vi kan förtjäna rikligt sold, under lång tid framöver då varje kung och furste i Shemmiz kommer att höra talas om våra bedrifter och vår ära om vi vinner. Sen rov i dubbel omfattning när vi tar lägret däruppe efteråt. Låt era onda mörka sinnen välja vart ni rider."...fortsatte han då Eisirfolk var poetiskt lagda. Sång, jakt och strid. Det var deras handel.

"Dåså, det är alltså valfritt. Hells hallar eller plundring väntar! Välj! Bestäm hur ni vill göra var och en. Resten av er, blodtörstiga krigshundar. Med mig!"...Järnjungfrun skrittade med dom orden mot huvudstriden till synes helt likgiltig till om någon ville följa henne eller inte. Rowulf var kvickt efter. Med en snabb blick över axeln mot Lolana. Men, piratkvinnan knyckte dock bara på huvudet och korsade armarna med en fnysning. Sedan delade sig regementet i två olika stora delar och satte av i helt skilda riktningar.

***